lördag 14 december 2013

Himlajord


Att välja en enda favorit av Evert Taubes stora produktion låter sig inte göras, favoriterna kan också växla när man upptäcker nya fyndigheter i berättelserna, när man verkligen hör vad han säger.. De till synes enkla historierna är i själva verket inte alls enkla utan vartenda ord och varje stavelse i texterna är noga värderat och utvalt  Historierna som kunde skrivas i novellform på många sidor text lyckas Taube framföra och nedteckna i sina visor, en enkelhet som inte har något med lathet att göra utan med genialitet.

Himlajorden hör till favoriterna men jag lyssnade många gånger innan jag hörde...

Berättelsen om John Löfgren som emigrerade till Australien och numera kallar sig Loffgren, är historien om en som förlorar allt men där naturen för hans livsverk vidare. Här berättar Löfgren om de naturens gåvor som han kallar för lössjord och som faller från ovan över den magra jorden och får den att blomstra.

Emigranten Löfgren misslyckades med sin livsuppgift och  vann varken ära eller rikedom men blev ändå en hjälte i Taubes text "för apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld i urskogen i Queensland och kvittad är hans skuld".

Himlajord

Text och musik: Evert Taube, 1957
Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.
Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke som jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.
”Den kallas lössjord”, sa jag, ”den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.”
”Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.”
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.
Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar