onsdag 31 december 2014

Tankar och funderingar vid årets slut

När jag står på altanen och iakttar småfåglarnas ivriga flaxande efter den mat som jag lagt ut till dem är det lätt att få känslan av att alla dessa små flygande varelser är enbart konkurrenter om födan och deras enda drivkraft är att överleva den kommande natten, starkast vinner.

Men plötsligt ljuder varningsropen och inte en fågelstjärt syns till.  En fiende i form av sparvhöken har upptäckts av en liten mes som sitter skyddad i någon trädtopp och som snabbt larmar hela flocken. Kan fåglar ta socialt ansvar?  Djuren i vår natur är historielösa och lever enbart i nuet men har utvecklat förmågan till samarbete därför att det har gagnat arten.

På juldagen brann en moské ner här i Eskilstuna. Människor, både vuxna och barn befann sig i fastigheten. Ovanför moskén fanns vanliga hyreslägenheter som fick utrymmas. Händelsen är definierad som mordbrand av polisen men ännu har ingen ställts till ansvar.  Exkluderingen av människor som inte passar in i vår norm håller på att få övertaget över det livsviktiga samarbetet. Vi är inte historielösa som fåglarna, vi kan vår historia om riskerna när vi börjar snegla på varandra som vi och dom. Konsekvenserna drabbar oss alla. Om vi förlorar vår humanism som varit ledstjärnan i vårt fina land, vad kommer den att ersättas med?

På våra affärsgator i centrum sitter fattiga människor som vi kallar tiggare. Vi upplever obehag av deras blotta närvaro, det är svårt att överhuvudtaget titta åt deras håll men så tänker vi på att det faktiskt stått i tidningarna att tiggeriet är organiserat och i själva verket är den här förskräckliga synen som får oss att må illa bara en bild av brottslig verksamhet och då känns det genast lättare att passera? Väljer vi att tro på något av enbart egoistiska skäl och för att slippa känna ett plötsligt obehag?

Året 2014 går till historien som det varmaste året sedan någon gång på 1800- talet när vi fick tillförlitliga mätningar, inga svarta, stora rubriker i media om att världen och våra ledare inte lyckats hejda uppvärmningen. Vi ökar våra utsläpp, koldioxidkurvan pekar ständigt uppåt trots allt munväder om motsatsen. Det försiggår ett ständigt trixande av siffror från våra folkvalda för att vi skall lockas att tro att vi är på rätt väg, det är inte alltid lätt att se det som inte sägs. Det är alltid någon annan som bör göra mer, ett argument som inte leder framåt. Avsaknaden av samarbete gör att processen står och stampar.  Den nya tekniken höjs till skyarna och får oss att tro att det kommer att lösa vårt beroende av fossila bränslen men ingen nämner Jevons paradox, att energibesparingarna vi gör med nya tekniska framsteg i stället ökar våra utsläpp. Evig tillväxt som dessutom är exponentiell är inte möjlig på en begränsad planet som inte kan växa men ingen säger det högt för då kan taburetten man sitter på plötsligt ryckas undan.

Till årets bok vill jag utnämna Daniel Suhonens bok om ett politiskt landskap från Sverige av idag "Partiledaren som klev in i kylan"  Den handlar om Håkan Juholt och hans personliga Golgatavandring efter att han blivit vald till partiledare. Drev är en jaktterm där jägarna driver bytet framför sig till avgrunden och nu var bytet en människa. Den är oerhört välskriven och initierad men så obehaglig att jag nästan önskar att jag aldrig läst den, att världen faktiskt har förändrats en smula efter läsningen. Ett förväntat samarbete har ersatts av lobbyism, svek, egennytta, illojalitet, nyttiga idioter och läckor. Trots allt, läs den!

Griniga gamla gubbar, en rolig film med Jack Lemmon men nu har jag förmodligen introducerat grinigheten även hos det motsatta könet. Idag fick jag bokklubbens månadstidning Bokspegeln och med den en glassig reklambilaga. En designad servis av självaste Maria Montazami som enligt reklamen utstrålar Marias härliga egenskaper, värme, kvinnlighet och elegans, en touch av lyx i "lipstick pink" som väcker habegär. Det kanske finns hopp även för surkärringar?  Ett ständigt missnöje är den största drivkraften till vår  överkonsumtion.

GOTT NYTT ÅR!


måndag 29 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 (5)

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
 
Karin Boye 
 
 
 
 




måndag 15 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 ( 4 )

De första veckorna i april är tider av förväntan och det känns avlägset till sommarens torrperiod, så långt att jag väljer att inte ens tänka sådana tankar. Vintern har varit osedvanligt omtänksam mot trädgårdens växter, ingen tjäle i marken och de städsegröna växterna behöver inte skyddas mot vårsolen. April är också den mest arbetsintensiva månaden på året, nu lönar det sig att rensa alla eventuella ogräs som sticker upp, marken är fuktig och det är lätt att rensa. Drömmen om den arbetsfria trädgården är och förblir en dröm, den enda mask som inte platsar i trädgården är latmasken. Fast...jag betraktar det egentligen inte som arbete, trädgården är en hobby.


Städat, gödslat och påfyllt i planteringarna, nu får naturen ta vid.


Hundtandsliljorna tillhör de tidiga vårblommorna, snabbt framme när kylan släpper taget för att sedan helt försvinna under sommaren. Här Erythronium dens-canis `Pink perfection´


Några nyinköpta barrväxter samt ett antal ljungplantor, redo för plantering. Rabatterna gjorde jag i ordning hösten innan.


Allium giganteum grönskar snabbt på våren. Det här är den enda Allium jag vågat mig på att plantera. Den håller sig på sin plats men många sorter av Allium är för invasiva för mig, de kan lätt bli till bekymmer i trädgården.


I skogsträdgården har det inte hänt så mycket ännu i början av april.


Tulipa corona är en trogen återkommande botanisk tulpan, jag gillar den och har haft den länge i trädgården, bör delas med jämna mellanrum. Annars är det många år sedan jag planterade nya lökväxter, bladmassorna som ligger kvar halva sommaren är ingen prydnad precis. Jag har också fått in Scilla i trädgården och kämpar varje vår med att gräva upp massor, hittills har jag förlorat kampen. De får gärna växa i grönytorna där den blåa färgen lyser upp tidig vår men i fallet Scilla är det inte jag som bestämmer.


Det här är en lika skön upplevelse varje vår, bladutspringet hos Paeonia mlokosewitschii svavelpionen.


Herrgårdspionen Paeonia x hybrida med sina vackra borstar.


Dessa märkliga röda kringlor tillhör Adiantum pedatum - frilandsadiantum. När de skira bladen börjar grönska övergår den röda färgen till svart. Frilandsadiantum tillhör favoriterna i trädgården, de håller stilen tills frosten tar dem med ett stort prydnadsvärde. Har två stora ruggar som nog borde delas men jag har så svårt att sticka ner spaden i dessa vackra växter.  Nästa år....

lördag 13 december 2014

13 december 2014

Luciamorgon, ett vitt täcke på marken efter snöfallet i natt. Den utlovade stormen Alexander tog en annan riktning och det är vindstilla i luften.

  
  


Dags för Thomas Di Leva att sjunga om Lucia från Syracusa.

HA EN SKÖN TREDJE ADVENT


torsdag 11 december 2014

Lodjursstammen har halverats på tre år.

Den tillåtna och omfattande jakten på lodjur har resulterat i att stammen halverats på tre år skriver Svenska Rovdjursföreningen. Nu ligger den under den miniminivå som beslutats om trots att Naturvårdsverket sänkt nivån. Nu hymlar man inte heller längre om varför man tillåter en så omfattande jakt, lodjuren konkurrerar med jägarna om bytet. En slutsats som många som följt debatten har dragit för länge sedan men som ihärdigt har förnekats tidigare.

Rovdjurspolitiska beslut får stora konsekvenser under lång tid framöver, inte minst inom det känsliga  samspelet i naturen.

Artikeln kan läsas här.

Jag har aldrig haft förmånen att få se ett lodjur i verkligheten men de finns här, om än inte i någon större omfattning. Våra största kattdjur är väldigt skygga och i huvudsak nattaktiva som är förklaringen till att man sällan får se dem i naturen.

Här är bergigt och stenigt, en miljö som lodjuren trivs i. För många år sedan hittade jag ett nedlagt rådjur i trädgården. Spåren i snön visade var lodjuret hade legat bakom en stor sten i väntan på bytet. Sedan hade rådjuret släpats en bra bit över snön innan lodjuret tog sig an bytet.
Döden måste ha varit ögonblicklig för rådjuret. Det fanns inget blod på platsen utan endast små märken i strupen där lodjuret huggit bytet.

Ena låret var tuggat på men först var pälsen bortriven så förutom spåren i snön var det inte svårt att förstå vem som varit i farten. Förutom rådjur är harar och smågnagare en vanlig föda för lodjuren.

Lodjuren äter inte kadaver utan födan skall vara färsk. Det innebär att fällda byten blir kvar i naturen som en oerhört viktig föda till andra djur som kommer efter, så klokt har naturen ordnat till det.

Lodjur finns över hela landet i varierande populationer, dock inte på Gotland eller Öland. Ett lodjur kan bli 10 - 15 år gammalt.

tisdag 9 december 2014

Varför är vargen så hatad?

På många håll i världen lever människorna i samförstånd med rovdjuren. De har alltid funnits där och det finns en acceptans och kunskap om rovdjurens värde för den biologiska mångfalden.

Men i vårt högt upplysta svenska samhälle tycks vare sig kunskap eller något annat bita på den minoritet som högljutt och ofta kräver mer avskjutning och ibland tom utrotning av vår lilla vargstam. De svenska vargarna är knappast mer aggressiva än vargar i andra länder men den svenska vargen har blivit ett offer för det politiska spelet. Sällsynta djur som inkluderar alla de fem stora rovdjuren har en given plats i vår fauna om man menar allvar med den biologiska mångfaldens betydelse för allt liv, inklusive människans.

Det sorgliga i sammanhanget är att särintressen har fått så stort genomslag i den offentliga debatten där osanningar upprepas utan att bemötas med mera nyanserade inlägg. De som trots allt försöker besvara vinklade och osanna inlägg bemöts på de mest kränkande sätt. Vår vargstam bör, enligt kritikerna, omfatta endast 270 djur. En så liten stam drabbas onekligen svårt av inavel med genetiska skador som följd. Vildsvinen som i dagsläget uppgår till flera hundra tusen djur verkar inte vara ett bekymmer alls utan matas på konstgjord väg med näringsrik föda året runt. För skador av rovdjur på tamboskap utgår ersättning, bidrag kan även erhållas för  skadeförebyggande åtgärder såsom rovdjursstängsel och ibland även för en del av arbetskostnaderna. Svenska Rovdjursföreningen ställer även upp kostnadsfritt med att stängsla för rovdjur. För vildsvinsskador utgår ingen ersättning. 

Alla har vi läst om Rödluvan och vargen i vår barndom men majoriteten av sagoläsarna har förstått att det är en saga och inget annat. Hatet mot vargen får inget stöd i ekologin, inte heller av de ekonomiska skador som vargen orsakar på tamdjur i förhållande till t.ex. vildsvinsskador på odlingar så varifrån kommer detta hat mot ett djur som har en given plats i vår natur?

Förra veckan beklagade sig återigen ledarskribenten på tidningen ATL hur illa det var ställt i landet när man inte fick skjuta fler vargar. Ledaren kan du läsa här.

Jo, jag skrev ett svar samma dag men det har inte publicerats, vi får väl se....det exakta antalet vargdödade hundar lär vi aldrig få veta men det är inte hederligt att framställa vargen som den stora hunddräparen när vildsvinen möts med en axelryckning.

Här är mitt inlägg;


Svar till ledare i ATL  2 december 2014.

En del myter är mer seglivade än andra, dit hör myten om antalet vargdödade jakthundar.  Ledarskribenten är ingen vän av våra rovdjur men bör ändå klara av att skilja på myter och fakta.

Försäkringsbolaget Agria som försäkrar nästan hälften av landets hundar framhåller att de inte tar ställning i rovdjursfrågan men är ändå vänliga nog att tillhandahålla årlig statistik om dödsorsak  och skador hos försäkrade hundar.

Samtliga hundraser under åren 2011 - 2013

                                                              2011            2012            2013

Trafikskadad/ dödad                             643               629              521

Skottskadad/dödad                                   9                 20                24

Drunkning                                              26                 48                39

Dödad/skadad av tåg                             38                  50               26

Dödad/skadad av varg                           14                    6                 5  

Dödad/skadad av lo                                -                     3                 -

Dödad/skadad av björn                           -                     1                  1

Dödad/skadad av vildsvin                      82               138                152

Dödad/skadad av vilt/vilda djur             68                 98                102

Försvunnen under jakt                           18                   8                  12



Som kommentar till statistiken säger Agria att vildsvinsskadorna endast är toppen på isberget, alla skador på hundarna kan inte med säkerhet fastställas så det som redovisas är det man vet.

Om man antar att detta är hälften av alla dödade/skadade hundar  och dubblerar siffrorna för år 2013 så får vi 10 dödade/skadade hundar av varg,  304 dödade/skadade av vildsvin  och sorgligt nog 48 dödade/skadade hundar av jägarens kulor.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera den sorg som ägaren känner när husdjur blir dödade eller skadade - sorgen är tung. Men trots detta bör vi som hederliga och ansvarskännande människor inte förvanska en verklighet för att gagna våra personliga åsikter , det är helt enkelt inte okej. Inte som ledarskribent och inte i något annat sammanhang heller.  Om alla människor i vår värld som anser sig besvärade av olika djurarter fick eller tog sig rätten att decimera eller utrota djuren skulle det snart vara artfattigt på vår planet.

Vildsvinen brer ut sig explosionsartat över landet. Inget annat djur i den viktklassen kommer i närheten av den förökningstakt som nu sker  av vildsvinsstammen.  Den konstlade utfodringen med näringsrik föda är så omfattande att den påverkar djurens förökningstakt.  Djuren förorsakar mängder med trafikolyckor, stora ekonomiska skador på grödor för att inte tala om den frustration som husägaren känner av att om och om igen få sin gräsmatta och sin trädgård uppbökad.

Vildsvinen saknar naturliga fiender i vår natur  vilket skapar en obalans. Naturen arbetar 24 timmar i dygnet för att uppnå en balans vilket vi människor aldrig kan göra. Såväl djur som växter vilka saknar naturliga fiender blir förr eller senare ett problem.  Att mata vildsvinen på konstgjord väg medan predatorerna samtidigt decimeras strider mot grundläggande ekologisk kunskap.

Gunilla Teckenberg

Hagtorpet Eskilstuna



tisdag 2 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 ( 3 )

Andra halvan av mars var det enligt mitt minne varmt för årstiden och  perfekt väder för vårarbete i trädgården. Såhär i juletider känns mars så oändligt långt borta men tiden tickar på och snart är vi där igen för vi har med råge passerat halvtid. Minuterna börjar snart röra sig till ljusets fördel.


Blåsippan Hepatica nobilis med sin unika klarblåa färg lyser som ingen annan bland fjolårets bruna och vissnade löv. Nej, jag har inte brutit mot regelverket, blåsippan är fridlyst, men den växer här och dyker upp på olika platser i trädgården, det sägs att den sprids av myrorna, jag vet inte.


Den vackra busken Daphne mezereum - tibast kan man även påträffa i vilt tillstånd i naturen. Den är speciell så tillvida att den blommar på bar kvist mycket tidigt på våren, efter blomningen kommer bladen och den för en ganska anonym tillvaro under resten av säsongen. Odlingsvärd buske som på sensommaren får vackra klarröda bär, busken är giftig.


Tomt och ödsligt ser det ut i trädgården även om det börjar spira lite här och där, svårt att föreställa sig att om några månader kommer allt det här att vara överfullt av grönska och blommor.

 
Eranthis hyemalis `Flore pleno´ en dubbel variant av den tidiga vintergäcken.

 
Bekant för alla är nog Pulsatilla vulgaris - backsippan. Den trivs i ett ganska torrt och soligt läge där den tidiga vårsolen kommer åt den och värmen gör att den snabbt börjar spira. Fjolårsbladen bör klippas ner tidigt på våren, annars riskerar man att klippa i de nya skotten som sticker upp.


Cardamine glanduligera, den ungerska tandroten tillhör vårfloran. En lundväxt som föredrar lite skuggigare plats och brer sakta ut sig om den trivs. Här ljuger kameran, blomman är mera lila än blå.


Krokus och olika vivor är snabbt uppe för att ta för sig av ljuset och fukten i marken.


Helleborus - julrosen som har legat där under snön och bara bidat sin tid formligen exploderar med sin blomning. De sprider sig rejält och korsar sig med varandra så här är det näst intill omöjligt att hålla reda namnen, en fröplanta kan ju aldrig få ett sortnamn.

Och det här hör också till mars, men ingen fara, både julrosor och krokus överlever lite snöoväder.


fredag 28 november 2014

Inför advent





Sylvias julvisa

Och nu är det jul i min älskade nord;
är det jul i vart hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur som har fångat min trognaste vän.
Och sången har tystnat
i fängelseborg;
o vem har ett hjärta för sångarens sorg.


Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand;
där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
och luften är vårlig, och gräset är grönt.
Orangernas ånga
ur skogarna går,
och ljuv mandolinen om kärlek slår.


Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa,
som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!


Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
blicka ned på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på gyllene strand,
var finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga
om kärlek och vår,
så länge din Sylvias hjärta slår.


Zacharias Topelius 1853


När julen närmar sig och året snart har passerat går tankarna gärna till alla andra år som också är passerade - minnen. Jag är född och uppvuxen i Nykarleby i finska Österbotten, en liten idyll som ligger vid Bottniska viken.  Knappast någon vet var Nykarleby ligger men om namnet ändå känns bekant så är det förmodligen för att det är där Zacharias Topelius föddes, på Kuddnäs som fortfarande finns kvar som ett museum.

Sylvias julvisa är en dikt av Topelius, tonsatt av Karl Collan och en av de populäraste julvisorna i Finland. Den är oerhört vacker och sorgsen på ett sätt som gör att man lätt får något fuktigt i ögonen. Finländarna har tagit den till sitt hjärta men utan att kanske förstå eller veta vem Topelius en gång diktade om. Den handlar om våra flyttfåglar, familjen Sylviasångare som för att nå sina vinterbostäder i Afrika måste passera Messina sundet. Där blir många ett offer för hänsynslösa människor som fångar småfåglarna på deras flytt till en varmare kontinent. 

I Nykarleby tänds Nykarlebystjärnan i alla fönster i kväll. Stjärnan med de sju uddarna i olika färger sägs enligt sägnen representera olika bibliska symboler, ett hantverk med en stark lokal förankring. Alla med rötter i Nykarleby vet vilken sinnebild den speciella julstjärnan är för bygden. Även Topelius hade sin julstjärna men kallade den för lanterna och placerade den utomhus i en hög stång vid sitt Kuddnäs.


Tänd alla ljus i mörkret och ha en riktigt skön första advent!


måndag 24 november 2014

Mitt bästa trädgårdsredskap

Det här är en Fiskars hushållssax och den följer mig alltid i trädgården. Den är användbar till det mesta, ett riktigt all-round redskap.

Den klipper övermogna blommor, klarar ganska grova stjälkar på perenner, putsar små barrträd som blivit för stora, pillrar loss den retliga levermossan mellan stenarna i gångarna och rensar enkelt något rotogräs  som slagit rot. Bara att  sticka ner spetsen i jorden under ogräset och försiktigt luckra upp jorden runt rötterna och sedan är det bara att dra. För små perenner som skall flyttas eller delas på är den ett utmärkt redskap, man tar försiktigt bort lite jord runt rotklumpen, sticker ner saxen under rötterna och lyfter upp plantan. Jag går alltid omkring med en murarhink och min sax i trädgården, den får bara inte ha ett svart handtag för då åker den lätt ner i komposten och där blir den kvar tills komposten töms, den måste ha ett färgat handtag som gör den lätt att hitta var än den råkar hamna.

I början av mitt trädgårdsliv var jag nog ett lätt offer för reklammakarna, alla dessa grejor som man bara måste ha för att sköta om en trädgård.  Okunskapen gör att man blir en  ganska försvarslös måltavla och uppfinningsrikedomen är näst intill gränslös när det gäller att kränga saker som vi inte kan undvara i trädgården.

Jag har köpt små spadar och gafflar som blev u - formade så fort jag satte dem i marken men mitt allra sämsta köp var nog en kantsax för att klippa gräskanterna som inte gräsklipparen klarar av. Nu har vi inte så mycket av den sorten men jag tyckte att det var tungt och arbetsamt att krypa runt och klippa gräset. Den här saxen såg likadan ut som min kantsax men var försedd med hjul och ett långt handtag som gjorde att man kunde stå upp och klippa, i vart fall var det tänkt så. Så bekvämt! .....om det hade fungerat men det gjorde det förstås inte. Små hjul på ett inte alltför slätt underlag fastnar, guppar och hamnar lite hur som helst, i varje fall inte där jag skulle klippa. Blev nog ingen storsäljare kan jag tänka mig, dyr var den också minns jag.

En liten tröst i alla fall är att ingen lyckats lura mig att köpa Garden girls kläder, där gick nog min gräns. Gamla urtvättade reklamtröjor och jeans får ett nytt liv i trädgården! 


lördag 22 november 2014

Rhododendrons komplicerade värld

Rhododendron tillhör familjen Ericaceae, alltså samma som ljungväxter och är släkt med både blåbär och lingon. Släktet är oerhört stort och det beräknas att det finns runt tusen rena arter av Rhododendron, antalet hybrider vet ingen men Niels Skjöldberg skriver i sin bok "Rhododendron" att det finns nästan 25.000 hybrider. Boken utkom år 2000 så sedan dess har många hybrider sett världens ljus.

Naturen ger oss arter, människan skapar hybrider men riktigt så enkelt är det inte alltid. Vanligtvis håller sig arterna åtskilda, de växer t.ex. på olika höjder i bergsmassiven men ibland är det geografiska avståndet tillräckligt nära och råkar då arterna blomma samtidigt så kan det  uppstå en naturhybrid, alltså ingen ny art.

Har du köpt en Rhododendron i någon av de stora växtkedjorna är det med stor sannolik en hybrid. Vill man ha rena vildarter får man vanligtvis vända sig utomlands men hos Linudden trädgård utanför Nyköping finns en hel del spännande arter varje säsong.

Måste det vara en art? Nej, naturligtvis inte och att tränga djupare in i rododendronvärlden kanske många skulle placera under avdelningen för onödigt vetande. Jag tycker det är en oerhört spännande värld och jag har försökt identifiera vilka växter i min trädgård som är rena vildarter, mina växter får alltså utgöra ett arbetsmaterial för att öka min kunskap. Jag har läst, googlat och fått hjälp av kunniga  odlare men det är komplicerat,  jag är inte tvärsäker alls men det här är vad jag tror är arter i trädgården. På vägen har jag fått ny kunskap.

* Rh. proteoides
* Rh. campylogynum var. myrtilloides
* Rh. campylogynum `Black´
* Rh. kermensina Rose (japansk azalea)
* Rh. calophytum
* Rh. calostrotum `Rock´s form´
* Rh. campanulatum
* Rh. camtschaticum
* Rh. chamaeunum
* Rh. edgarianum
* Rh. forrestii var. repens
* Rh. hirsutum var. flore pleno
* Rh. impeditum
* Rh. insigne
* Rh. keiskei `Ebino´
* Rh. pachysantum  (två exemplar)
* Rh. quinquefolium
* Rh.roxieanum
* Rh. roxieanum var. oreonastes
* Rh. bureavii
* Rh. luteum
* Rh. makinoi `Silber´

Två av mina favoriter i trädgården Rh. degronianum ssp. yakushimanum `Koichiro Wada´ och Rh. degronianum ssp. yakushimanum `Yaku angel´ har jag inte lyckats fastställa om de är arter eller hybrider, troligen det senare.

Bilder från trädgården, variationsrikedomen är stor!

Rh. campylogynum var. myrtilloides
Rh. pachysantum

Rh. calophytum
Rh. roxieanum var. oreonastes
Rh. proteoides

fredag 21 november 2014

Trädgårdssäsongen 2014 ( 2 )

De första veckorna i mars har jag redan kommit en bit på väg med vårens trädgårdsarbete. Ingen tjäle i marken denna vinter och de städsegröna växterna klarar sig fint i den starka vårsolen. Städsegröna växter är alla de som behåller sina gröna blad eller barr året om, vintergrön är t.ex. ligustern som egentligen inte är grön hela vintern men behåller sitt bruna lövverk länge.

Jag lägger ner mycket arbete och omsorg på trädgården under våren. Jag arbetar systematiskt igenom hela trädgården, en procedur som brukar ta ca 2 månader. Låter präktigt i överkant men det lönar sig  att vara noga på våren när allt börjar gro. En och annan maskros och annat rotogräs som slagit rot är lätt att ta bort i den fuktiga jorden, sedan behöver man inte ägna så mycket tid till ogräs under resten av säsongen.

Allt organiskt material som löv och barr har fått ligga kvar i planteringarna över vintern. Maskar och andra organismer tar hand om det genom sina förmåga att bryta ner avfallet och ökar mullhalten i rabatterna, kallas mulching som närmast betyder marktäckning. Jag fyller på jord och gödslar samtliga rabatter och av det som fortfarande är kvar av fjolårets skräp syns ingenting. Det blir prydligt på en gång och nu är det bara för växtligheten att sätta fart. I surjordsbäddarna kan man fylla på med torv, kompost eller rododendronjord. Använd inte täckbark eller barkmull på Rhododendron, det blir alldeles för kompakt för växterna.


Högst upp i skogsträdgården är vårarbetet redan klart i början av mars. Nu är det trevligt att ha en del städsegröna växter i väntan på att allt det andra skall börja visa sig.


Två Rhododendron `Koichiro Wada´ och `Yaku angel´ tillsammans med städsegröna busken Pieris japonica och Pinus strobus `Krugers lilliput´. Den här planteringen kräver inget mer egentligen, den håller stilen 365 dagar i året. Weymouthtallen fäller en del barr under vintern och bidrar på så sätt till att gödsla de andra växterna. På hösten blommar den lysande blåa höstgentianan Gentiana sino - ornata mellan buskarna och torvblocken.


Här kommer så småningom lite perenner att börja växa. Busken i bakgrunden är en Rh. ponticum `Kokardia´ något för snabbväxande och yvig för att vara helt i min smak men blomvillig och med sina vackra blommor och gröna bladverk så fyller den sin funktion där den står men jag skulle nog inte plantera den idag.


Idegranen Taxus baccata `David´ med sina gulskimrande barr och distinkta växtform gör sig väl tillsammans med den bulliga och långsamväxande klotgranen Picea glauca `Alberta globe´. I bakgrunden syns den japanska lärken Larix kaempferi `Diana´. Lärkträden tappar sina vackra barr på senhösten.


Några lågväxande Rhododendron i bakkanten på rabatten får här bidra till året runt grönskan. Enkianthus campanulatus, klockbuske och Hamamelis x intermedia `Diane´, som förresten blommar på senvintern, får här ge lite höjd i planteringarna. Gräset som behåller sin grönska under vintern är Carex morrowii `Ice dance´ och rekommenderas inte att sätta i rabatter. Som de flesta Carex gräs är det invasivt och därav anledningen att det hamnat utanför planteringarna, det står i en bottenlös kruka som håller det ganska väl på plats.


Gångarna här uppe i trädgården består av täckbark. Det är trevligt att gå på och håller bra men bör fyllas på ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Ungefär så länge tar det för barken att brytas ner.


Den här delen av trädgården är nyanlagd och har bara några år på nacken. Här finns många Rhododendron planterade, en hel del småväxande och andra som är fröplantor och fortfarande  korta i rocken. Ser ganska ödsligt ut i mars men snart kommer några magnolior och japanska lönnar att ge platsen ett lummigare uttryck. En del hundtandsliljor av olika sorter kommer snart att blomma och bidra med lite färg. Här finns fortfarande lite utrymme för nya växter men jag har medvetet varit återhållsam för vis av tidigare misstag vill jag inte ha överplanterade rabatter.


Först av alla att slå ut i dessa tidiga marsveckor är den dubbla, vita blåsippan som saknar sortnamn. Lite tilltufsad och försiktig när den tittar upp men när temperaturen höjs några grader sätter den fart och har en riktigt lång blomningstid.

måndag 17 november 2014

Grått, trist och tråkigt John Grisham

En sån här dag där ljuset inte orkar kämpa sig fram ens vid middagstid och där luftfuktigheten är så hög så det droppar innanför kragen om man går utomhus då borde det vara läge för något trevligt som motvikt mot allt det gråa.

Jag valde att läsa klart John Grishams senaste roman "I mullbärträdets skugga". Jag läser mycket, det har jag alltid gjort och jag har nog läst samtliga böcker av Grisham. Nivån har varierat något under åren men de flesta har ändå haft ett klart underhållningsvärde med undantag av "Det målade huset" som är den enda av hans böcker som inte utspelar sig bland advokater,  domstolar och juridiska klurigheter , han är själv jurist.

Jag läser alltid hela boken om jag en gång påbörjat läsningen men här fick jag sannerligen bita ihop för att komma igenom den långa och tråkiga historien som kan tävla om sista platsen med vädret utanför fönstret. Det amerikanska rättsväsendet med sitt jurysystem är så annorlunda än det svenska rättssystemet men allt om snikna advokater, manipulationer och oegentligheter har Grisham beskrivit så många gånger i tidigare böcker så det är inte längre intressant.

Karaktärerna är svartvita, de onda och de goda, förutsägbara och därmed tråkiga och bidrar inte till att lyfta historien. Berättelsen tangerar även rasfrågan i USA men om detta har skrivits spaltmetrar förut med avsevärt högre ambitioner.

De sista kapitlen i boken lyfter berättelsen en aning men fram till dess är hela boken en enda lång transportsträcka på 500 sidor.

Betyg - icke läsvärd!  ......och hans bästa roman är fortfarande "Partners"

lördag 15 november 2014

Attans väder!

Som en riktig motvallskäring känner jag mig när jag klagar på det varma vädret, de flesta tycker nog att det är skönt att vintern dröjer. Inte för att jag rent generellt ogillar värme men däremot vad det gör med vår natur och med växterna i trädgården. Varm luft håller också fuktighet bättre än kall luft och när jag tittar på SMHI´s väderkarta visar den att luftfuktigheten är 99% - utan att det regnar! Värmen och den höga luftfuktigheten gynnar dessvärre både mögel- och svampangrepp och en massa annat som vi kanske inte blir så glada för. Nu har jag inga spanska skogssniglar men den här väderleken är nog sniglarnas bästa bundsförvant.

Det går fortfarande bra att göra lite trädgårdsarbete under de timmar som vi har ljus. Jag klipper ner en hel del perenner som jag vet klarar sig utmärkt trots nerklippning.

Tyvärr upptäckte jag idag att en del växter börjat gro. Pionernas röda bladknoppar sticker upp ut jorden. De kanske klarar av kylan när den kommer pga av det röda ämnet som knopparna har för att skydda sig. Värre är det med Trillium som har flera cm höga skott i tron att våren är här. Skotten är alldeles vita vilket orsakas av bristen på ljus, de blir lätta offer för kylan när den väl kommer.

Jag kan bara hoppas att jag får återse alla vackra Trillium till våren igen.

Trillium kurabayashii
Trillium albidum

torsdag 13 november 2014

Ralph McTell - Streets Of London (Live)

Låten skrevs för 45 år sedan av Ralph Mc Tell och är värd att lyssna på idag när en av våra heligaste tabun - att inte sparka på den som ligger - håller på att krackelera.



Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
Hand held loosely at his side
Yesterday's paper telling yesterday's news
Chorus: So how can you tell me you're lonely,
And say for you that the sun don't shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
Show you something to make you change your mind
Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She's no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.
Chorus
In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his teacup,
Each tea lasts an hour
And he wanders home alone
Chorus
Have you seen the old man
Outside the Seaman's Mission
Memory fading with the medal ribbons that he wears
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn't care


tisdag 11 november 2014

En stubbe i skogen blir en tavla i trädgården

Vilken härlig dag, den sällsynta novembersolen lyste under flera timmar, termometern närmade sig 10 grader mitt på dagen och fåglarna snattrade för fullt i skogen, nästan som om de trodde att nu är det vår - men..snälla november, jag känner inte igen dig!

I vår skall det bli av, mitt stumpery och jag samlar i ladorna för att ha material att arbeta med.


Den här hittade jag förra veckan, spretig, mossbevuxen och tillräckligt oregelbunden.



Ju större desto bättre men den här stubben är på gränsen för vad jag orkade släpa hem


En trillingstubbe med karaktär som härstammar från en björk vi tvingades ta ner, den lutade oroväckande. Mellan stubbarna här kan man plantera någon lämplig växt, här bildas fin förna.

 

Den här stubben satt hårt i marken men nu är den loss och bärgad


Två grenar av ek som vi hämtade med bilen tidigare i höst. Grannens stora ek skadades av höststormar för några år sedan och vi fick lov att hämta det vi ville ha. Vinklingen på grenen gör den användbar.


Såhär blir det så småningom när lava och mossa växer på grenar och stubbar.


Här en ekstock som jag använde för att mjuka upp rabattkanten. Ungefär tre år sedan och eken är nästan övervuxen med mossa.

En bild från mina mossplanteringar, än står stubbarna raka i ryggen.