onsdag 31 december 2014

Tankar och funderingar vid årets slut

När jag står på altanen och iakttar småfåglarnas ivriga flaxande efter den mat som jag lagt ut till dem är det lätt att få känslan av att alla dessa små flygande varelser är enbart konkurrenter om födan och deras enda drivkraft är att överleva den kommande natten, starkast vinner.

Men plötsligt ljuder varningsropen och inte en fågelstjärt syns till.  En fiende i form av sparvhöken har upptäckts av en liten mes som sitter skyddad i någon trädtopp och som snabbt larmar hela flocken. Kan fåglar ta socialt ansvar?  Djuren i vår natur är historielösa och lever enbart i nuet men har utvecklat förmågan till samarbete därför att det har gagnat arten.

På juldagen brann en moské ner här i Eskilstuna. Människor, både vuxna och barn befann sig i fastigheten. Ovanför moskén fanns vanliga hyreslägenheter som fick utrymmas. Händelsen är definierad som mordbrand av polisen men ännu har ingen ställts till ansvar.  Exkluderingen av människor som inte passar in i vår norm håller på att få övertaget över det livsviktiga samarbetet. Vi är inte historielösa som fåglarna, vi kan vår historia om riskerna när vi börjar snegla på varandra som vi och dom. Konsekvenserna drabbar oss alla. Om vi förlorar vår humanism som varit ledstjärnan i vårt fina land, vad kommer den att ersättas med?

På våra affärsgator i centrum sitter fattiga människor som vi kallar tiggare. Vi upplever obehag av deras blotta närvaro, det är svårt att överhuvudtaget titta åt deras håll men så tänker vi på att det faktiskt stått i tidningarna att tiggeriet är organiserat och i själva verket är den här förskräckliga synen som får oss att må illa bara en bild av brottslig verksamhet och då känns det genast lättare att passera? Väljer vi att tro på något av enbart egoistiska skäl och för att slippa känna ett plötsligt obehag?

Året 2014 går till historien som det varmaste året sedan någon gång på 1800- talet när vi fick tillförlitliga mätningar, inga svarta, stora rubriker i media om att världen och våra ledare inte lyckats hejda uppvärmningen. Vi ökar våra utsläpp, koldioxidkurvan pekar ständigt uppåt trots allt munväder om motsatsen. Det försiggår ett ständigt trixande av siffror från våra folkvalda för att vi skall lockas att tro att vi är på rätt väg, det är inte alltid lätt att se det som inte sägs. Det är alltid någon annan som bör göra mer, ett argument som inte leder framåt. Avsaknaden av samarbete gör att processen står och stampar.  Den nya tekniken höjs till skyarna och får oss att tro att det kommer att lösa vårt beroende av fossila bränslen men ingen nämner Jevons paradox, att energibesparingarna vi gör med nya tekniska framsteg i stället ökar våra utsläpp. Evig tillväxt som dessutom är exponentiell är inte möjlig på en begränsad planet som inte kan växa men ingen säger det högt för då kan taburetten man sitter på plötsligt ryckas undan.

Till årets bok vill jag utnämna Daniel Suhonens bok om ett politiskt landskap från Sverige av idag "Partiledaren som klev in i kylan"  Den handlar om Håkan Juholt och hans personliga Golgatavandring efter att han blivit vald till partiledare. Drev är en jaktterm där jägarna driver bytet framför sig till avgrunden och nu var bytet en människa. Den är oerhört välskriven och initierad men så obehaglig att jag nästan önskar att jag aldrig läst den, att världen faktiskt har förändrats en smula efter läsningen. Ett förväntat samarbete har ersatts av lobbyism, svek, egennytta, illojalitet, nyttiga idioter och läckor. Trots allt, läs den!

Griniga gamla gubbar, en rolig film med Jack Lemmon men nu har jag förmodligen introducerat grinigheten även hos det motsatta könet. Idag fick jag bokklubbens månadstidning Bokspegeln och med den en glassig reklambilaga. En designad servis av självaste Maria Montazami som enligt reklamen utstrålar Marias härliga egenskaper, värme, kvinnlighet och elegans, en touch av lyx i "lipstick pink" som väcker habegär. Det kanske finns hopp även för surkärringar?  Ett ständigt missnöje är den största drivkraften till vår  överkonsumtion.

GOTT NYTT ÅR!


måndag 29 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 (5)

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
 
Karin Boye 
 
 
 
 




måndag 15 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 ( 4 )

De första veckorna i april är tider av förväntan och det känns avlägset till sommarens torrperiod, så långt att jag väljer att inte ens tänka sådana tankar. Vintern har varit osedvanligt omtänksam mot trädgårdens växter, ingen tjäle i marken och de städsegröna växterna behöver inte skyddas mot vårsolen. April är också den mest arbetsintensiva månaden på året, nu lönar det sig att rensa alla eventuella ogräs som sticker upp, marken är fuktig och det är lätt att rensa. Drömmen om den arbetsfria trädgården är och förblir en dröm, den enda mask som inte platsar i trädgården är latmasken. Fast...jag betraktar det egentligen inte som arbete, trädgården är en hobby.


Städat, gödslat och påfyllt i planteringarna, nu får naturen ta vid.


Hundtandsliljorna tillhör de tidiga vårblommorna, snabbt framme när kylan släpper taget för att sedan helt försvinna under sommaren. Här Erythronium dens-canis `Pink perfection´


Några nyinköpta barrväxter samt ett antal ljungplantor, redo för plantering. Rabatterna gjorde jag i ordning hösten innan.


Allium giganteum grönskar snabbt på våren. Det här är den enda Allium jag vågat mig på att plantera. Den håller sig på sin plats men många sorter av Allium är för invasiva för mig, de kan lätt bli till bekymmer i trädgården.


I skogsträdgården har det inte hänt så mycket ännu i början av april.


Tulipa corona är en trogen återkommande botanisk tulpan, jag gillar den och har haft den länge i trädgården, bör delas med jämna mellanrum. Annars är det många år sedan jag planterade nya lökväxter, bladmassorna som ligger kvar halva sommaren är ingen prydnad precis. Jag har också fått in Scilla i trädgården och kämpar varje vår med att gräva upp massor, hittills har jag förlorat kampen. De får gärna växa i grönytorna där den blåa färgen lyser upp tidig vår men i fallet Scilla är det inte jag som bestämmer.


Det här är en lika skön upplevelse varje vår, bladutspringet hos Paeonia mlokosewitschii svavelpionen.


Herrgårdspionen Paeonia x hybrida med sina vackra borstar.


Dessa märkliga röda kringlor tillhör Adiantum pedatum - frilandsadiantum. När de skira bladen börjar grönska övergår den röda färgen till svart. Frilandsadiantum tillhör favoriterna i trädgården, de håller stilen tills frosten tar dem med ett stort prydnadsvärde. Har två stora ruggar som nog borde delas men jag har så svårt att sticka ner spaden i dessa vackra växter.  Nästa år....

lördag 13 december 2014

13 december 2014

Luciamorgon, ett vitt täcke på marken efter snöfallet i natt. Den utlovade stormen Alexander tog en annan riktning och det är vindstilla i luften.

  
  


Dags för Thomas Di Leva att sjunga om Lucia från Syracusa.

HA EN SKÖN TREDJE ADVENT


torsdag 11 december 2014

Lodjursstammen har halverats på tre år.

Den tillåtna och omfattande jakten på lodjur har resulterat i att stammen halverats på tre år skriver Svenska Rovdjursföreningen. Nu ligger den under den miniminivå som beslutats om trots att Naturvårdsverket sänkt nivån. Nu hymlar man inte heller längre om varför man tillåter en så omfattande jakt, lodjuren konkurrerar med jägarna om bytet. En slutsats som många som följt debatten har dragit för länge sedan men som ihärdigt har förnekats tidigare.

Rovdjurspolitiska beslut får stora konsekvenser under lång tid framöver, inte minst inom det känsliga  samspelet i naturen.

Artikeln kan läsas här.

Jag har aldrig haft förmånen att få se ett lodjur i verkligheten men de finns här, om än inte i någon större omfattning. Våra största kattdjur är väldigt skygga och i huvudsak nattaktiva som är förklaringen till att man sällan får se dem i naturen.

Här är bergigt och stenigt, en miljö som lodjuren trivs i. För många år sedan hittade jag ett nedlagt rådjur i trädgården. Spåren i snön visade var lodjuret hade legat bakom en stor sten i väntan på bytet. Sedan hade rådjuret släpats en bra bit över snön innan lodjuret tog sig an bytet.
Döden måste ha varit ögonblicklig för rådjuret. Det fanns inget blod på platsen utan endast små märken i strupen där lodjuret huggit bytet.

Ena låret var tuggat på men först var pälsen bortriven så förutom spåren i snön var det inte svårt att förstå vem som varit i farten. Förutom rådjur är harar och smågnagare en vanlig föda för lodjuren.

Lodjuren äter inte kadaver utan födan skall vara färsk. Det innebär att fällda byten blir kvar i naturen som en oerhört viktig föda till andra djur som kommer efter, så klokt har naturen ordnat till det.

Lodjur finns över hela landet i varierande populationer, dock inte på Gotland eller Öland. Ett lodjur kan bli 10 - 15 år gammalt.

tisdag 9 december 2014

Varför är vargen så hatad?

På många håll i världen lever människorna i samförstånd med rovdjuren. De har alltid funnits där och det finns en acceptans och kunskap om rovdjurens värde för den biologiska mångfalden.

Men i vårt högt upplysta svenska samhälle tycks vare sig kunskap eller något annat bita på den minoritet som högljutt och ofta kräver mer avskjutning och ibland tom utrotning av vår lilla vargstam. De svenska vargarna är knappast mer aggressiva än vargar i andra länder men den svenska vargen har blivit ett offer för det politiska spelet. Sällsynta djur som inkluderar alla de fem stora rovdjuren har en given plats i vår fauna om man menar allvar med den biologiska mångfaldens betydelse för allt liv, inklusive människans.

Det sorgliga i sammanhanget är att särintressen har fått så stort genomslag i den offentliga debatten där osanningar upprepas utan att bemötas med mera nyanserade inlägg. De som trots allt försöker besvara vinklade och osanna inlägg bemöts på de mest kränkande sätt. Vår vargstam bör, enligt kritikerna, omfatta endast 270 djur. En så liten stam drabbas onekligen svårt av inavel med genetiska skador som följd. Vildsvinen som i dagsläget uppgår till flera hundra tusen djur verkar inte vara ett bekymmer alls utan matas på konstgjord väg med näringsrik föda året runt. För skador av rovdjur på tamboskap utgår ersättning, bidrag kan även erhållas för  skadeförebyggande åtgärder såsom rovdjursstängsel och ibland även för en del av arbetskostnaderna. Svenska Rovdjursföreningen ställer även upp kostnadsfritt med att stängsla för rovdjur. För vildsvinsskador utgår ingen ersättning. 

Alla har vi läst om Rödluvan och vargen i vår barndom men majoriteten av sagoläsarna har förstått att det är en saga och inget annat. Hatet mot vargen får inget stöd i ekologin, inte heller av de ekonomiska skador som vargen orsakar på tamdjur i förhållande till t.ex. vildsvinsskador på odlingar så varifrån kommer detta hat mot ett djur som har en given plats i vår natur?

Förra veckan beklagade sig återigen ledarskribenten på tidningen ATL hur illa det var ställt i landet när man inte fick skjuta fler vargar. Ledaren kan du läsa här.

Jo, jag skrev ett svar samma dag men det har inte publicerats, vi får väl se....det exakta antalet vargdödade hundar lär vi aldrig få veta men det är inte hederligt att framställa vargen som den stora hunddräparen när vildsvinen möts med en axelryckning.

Här är mitt inlägg;


Svar till ledare i ATL  2 december 2014.

En del myter är mer seglivade än andra, dit hör myten om antalet vargdödade jakthundar.  Ledarskribenten är ingen vän av våra rovdjur men bör ändå klara av att skilja på myter och fakta.

Försäkringsbolaget Agria som försäkrar nästan hälften av landets hundar framhåller att de inte tar ställning i rovdjursfrågan men är ändå vänliga nog att tillhandahålla årlig statistik om dödsorsak  och skador hos försäkrade hundar.

Samtliga hundraser under åren 2011 - 2013

                                                              2011            2012            2013

Trafikskadad/ dödad                             643               629              521

Skottskadad/dödad                                   9                 20                24

Drunkning                                              26                 48                39

Dödad/skadad av tåg                             38                  50               26

Dödad/skadad av varg                           14                    6                 5  

Dödad/skadad av lo                                -                     3                 -

Dödad/skadad av björn                           -                     1                  1

Dödad/skadad av vildsvin                      82               138                152

Dödad/skadad av vilt/vilda djur             68                 98                102

Försvunnen under jakt                           18                   8                  12



Som kommentar till statistiken säger Agria att vildsvinsskadorna endast är toppen på isberget, alla skador på hundarna kan inte med säkerhet fastställas så det som redovisas är det man vet.

Om man antar att detta är hälften av alla dödade/skadade hundar  och dubblerar siffrorna för år 2013 så får vi 10 dödade/skadade hundar av varg,  304 dödade/skadade av vildsvin  och sorgligt nog 48 dödade/skadade hundar av jägarens kulor.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera den sorg som ägaren känner när husdjur blir dödade eller skadade - sorgen är tung. Men trots detta bör vi som hederliga och ansvarskännande människor inte förvanska en verklighet för att gagna våra personliga åsikter , det är helt enkelt inte okej. Inte som ledarskribent och inte i något annat sammanhang heller.  Om alla människor i vår värld som anser sig besvärade av olika djurarter fick eller tog sig rätten att decimera eller utrota djuren skulle det snart vara artfattigt på vår planet.

Vildsvinen brer ut sig explosionsartat över landet. Inget annat djur i den viktklassen kommer i närheten av den förökningstakt som nu sker  av vildsvinsstammen.  Den konstlade utfodringen med näringsrik föda är så omfattande att den påverkar djurens förökningstakt.  Djuren förorsakar mängder med trafikolyckor, stora ekonomiska skador på grödor för att inte tala om den frustration som husägaren känner av att om och om igen få sin gräsmatta och sin trädgård uppbökad.

Vildsvinen saknar naturliga fiender i vår natur  vilket skapar en obalans. Naturen arbetar 24 timmar i dygnet för att uppnå en balans vilket vi människor aldrig kan göra. Såväl djur som växter vilka saknar naturliga fiender blir förr eller senare ett problem.  Att mata vildsvinen på konstgjord väg medan predatorerna samtidigt decimeras strider mot grundläggande ekologisk kunskap.

Gunilla Teckenberg

Hagtorpet Eskilstuna



tisdag 2 december 2014

Trädgårdssäsongen 2014 ( 3 )

Andra halvan av mars var det enligt mitt minne varmt för årstiden och  perfekt väder för vårarbete i trädgården. Såhär i juletider känns mars så oändligt långt borta men tiden tickar på och snart är vi där igen för vi har med råge passerat halvtid. Minuterna börjar snart röra sig till ljusets fördel.


Blåsippan Hepatica nobilis med sin unika klarblåa färg lyser som ingen annan bland fjolårets bruna och vissnade löv. Nej, jag har inte brutit mot regelverket, blåsippan är fridlyst, men den växer här och dyker upp på olika platser i trädgården, det sägs att den sprids av myrorna, jag vet inte.


Den vackra busken Daphne mezereum - tibast kan man även påträffa i vilt tillstånd i naturen. Den är speciell så tillvida att den blommar på bar kvist mycket tidigt på våren, efter blomningen kommer bladen och den för en ganska anonym tillvaro under resten av säsongen. Odlingsvärd buske som på sensommaren får vackra klarröda bär, busken är giftig.


Tomt och ödsligt ser det ut i trädgården även om det börjar spira lite här och där, svårt att föreställa sig att om några månader kommer allt det här att vara överfullt av grönska och blommor.

 
Eranthis hyemalis `Flore pleno´ en dubbel variant av den tidiga vintergäcken.

 
Bekant för alla är nog Pulsatilla vulgaris - backsippan. Den trivs i ett ganska torrt och soligt läge där den tidiga vårsolen kommer åt den och värmen gör att den snabbt börjar spira. Fjolårsbladen bör klippas ner tidigt på våren, annars riskerar man att klippa i de nya skotten som sticker upp.


Cardamine glanduligera, den ungerska tandroten tillhör vårfloran. En lundväxt som föredrar lite skuggigare plats och brer sakta ut sig om den trivs. Här ljuger kameran, blomman är mera lila än blå.


Krokus och olika vivor är snabbt uppe för att ta för sig av ljuset och fukten i marken.


Helleborus - julrosen som har legat där under snön och bara bidat sin tid formligen exploderar med sin blomning. De sprider sig rejält och korsar sig med varandra så här är det näst intill omöjligt att hålla reda namnen, en fröplanta kan ju aldrig få ett sortnamn.

Och det här hör också till mars, men ingen fara, både julrosor och krokus överlever lite snöoväder.