onsdag 4 mars 2015

Sparvhök


Bild från Wikipedia
Jag har alltid matat småfåglar sedan vi flyttade hit ut i skogen. Jag brukar börja med matningen på senhösten när det börjar bli riktigt kallt, inte allt för tidigt för naturen bjuder på mycket mat långt in på hösten. Däremot är våren mer fattig ur födosynpunkt, det finns inga bär och frukter och det krävs värme för att insekterna skall vakna till liv. Jag avslutar alltid matningen innan häckningstiden inleds, jag tror inte att det är särskilt nyttigt för fågelungar att bli matade med solrosfrön och talgbollar, där är naturens egen variationsrikedom överlägsen.

Vi har massor med småfåglar här och matplatserna försöker jag sätta på så skyddade ställen som möjligt, i eller under granar, bland gamla risiga syrener eller sälgbuskar. Men attraktiva matplatser som samlar småfåglar är också intressant för sparvhöken.

Det är främst ungfåglarna som flyttar söderut till vintern, äldre fåglar stannar kvar. Sparvhöken är vår vanligaste rovfågel och lever nästan uteslutande av småfåglar. Honan som är större än hanen kan ta både duvor, skator och trastar. Duvhöken behöver två till tre fåglar som föda varje dag så hundratusentals småfåglar blir sparvhöksmat varje år, den är en snabb och skicklig jägare. Även om man inte ser den så vet man att den är i närheten, det blir helt tomt vid matplatserna och så hör man småfåglarnas varningsrop. Efter ett tag vågar sig den modigaste mesen fram igen och följs snabbt av hela flocken och allt är som förut igen tills nästa varning ljuder. Ibland kan man hitta en hög med fjädrar där sparvhöken har tagit ett byte och känt sig trygg att äta på platsen men lika ofta fångar den en fågel i flykten och flyger i väg med bytet.

Idag blev jag vittne till hur den kan jaga, den flög rakt in i granen och skrämde upp alla fåglar som gömde sig där, satte sig i en buske och avvaktade. Jag har aldrig sett småfåglarna flyga med sådan fart, bara några meter ovanför marken. Jag gjorde som jag alltid gör när den är i farten, klappar och tjoar, den är lättskrämd så den flög i väg utan byte denna gång. Tre gånger har jag skrämt i väg den idag.

Många gånger har jag tvivlat på om jag gör rätt som lockar så många fåglar med mitt matande, fåglar som sedan blir byte för sparvhöken. Men den är också ett liv med rätt att leva och så här har naturen ordnat det - inget är någonsin enkelt.

5 kommentarer:

  1. Skickligt att flyga in i granen utan att stuka vingarna! Det är väl ok bara de fångade kommer till nytta och inte blir liggande halvätna? Eller som när katten kommer och vill ha beröm för den fångade svartmesen: måste du ta de som det finns få av!? Ät talgoxar istället.

    SvaraRadera
  2. Jag känner samma kluvenhet, vi har också småfåglar och sparvhöken har jag sett försöka anfalla några gånger. Men kanske räddar man flera genom att mata fåglarna under vintern än vad man "serverar" till sparvhöken genom matningen?
    Allt gott!
    Laila

    SvaraRadera
  3. Ja det är ju naturens gång så man får väl acceptera att sparvhöken också behöver mat. Jag har också sett det ett par gånger i vår trädgård fast faktiskt på sommaren, inte under själva matningsperioden. Ha det bra. Carita

    SvaraRadera
  4. Ja, det är lätt bli kluven när höken slår till. Visst är det glädjande att rovfåglarna har kommit tillbaka efter att ha varit nästan borta på grund av jakt och miljögifter ett tag, men samtidigt vill man ju skydda småfåglarna man matar. Senast idag såg jag en sparvhök flyga iväg här i närheten, och omkring jul hade vi en duvhök som en morgon flög iväg med en skata i klorna.

    Jag tror att det ligger en del i det som Laila skriver, att man trots allt räddar fler fåglar vid matningen än man "serverar" till höken. Åtminstone om matningen är riktigt placerad, med täta buskar i närheten. Dessutom är nog en snabb attack från höken att föredra jämfört med att långsamt svälta eller frysa ihjäl under en kall vinternatt.

    För några dagar sedan såg jag en frisk och fin räv här i skogskanten. Jag hann ta en bild på den (se naturfotoforum) innan den försvann i skogen igen. Visst blev jag glad, men samtidigt lite orolig. Var det lilla moderlösa rådjurskidet i närheten? Nyss hade jag blivit uppmärksammad på att rävar faktiskt tar vuxna rådjur oftare än man tror i Sverige. Kidet håller fortfarande ihop med den kraftiga bocken som har tillhört familjen hela hösten fram till mammans död i januari, och honom vågar sig nog inte räven på. Vi får hoppas på det bästa.

    Olle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var roligt att höra att kidet klarat sig, håller den ihop med bocken så ökar chanserna till överlevnad. Jag såg en gång en rådjursmamma med tvillingar jaga bort en räv som var väldigt närgången, räven fick ge sig till slut. Jag matar ff rådjuren men ser dom aldrig, de är så skygga och äter enbart på nätterna.

      Vilken underbar bild på räven du lyckades fånga i rätt ögonblick! Du fick mycket beröm för bilden, försökte länka bilden hit men det går tydligen inte att länka i svaren, bara i inlägg eller så är det som det brukar vara med mig, jag vet inte hur man gör.

      Radera