Jag minns faktiskt fortfarande när jag satte sten här och vi grävde ut allt skräp som växte här. Det var massor av sly, aspar med sina rötter som sträckte sig hur långt som helst. Det var en riktigt eländig och ful plats i en natur som fått sköta sig själv utan mänsklig inblandning.
Mellan gatstenarna planterade jag krypkotula Cotula squalida. Inte särskilt snyggt tycker jag idag, liknar mera ett ogräs som fått sprida sig fritt.
Det är alla stora stenar som bestämde var det gick att ta sig fram, stenar som inte låter sig rubbas. Med tiden börjar mossa växa mellan stenarna, det stör mig inte.
Det ända som är kvar från den ursprungliga växtligheten är ormbunken intill hostan, den som nu håller på att öppna sina blad. Jag minns att den såg riktigt risig och lidande ut där den tvingades konkurrera med all växtlighet. Idag är den en riktig prydnad när den fått utrymme och bättre jord.
Den blåblommande växten mellan stenarna är krypflox Phlox stolonifera. Här är kamerans färg inte riktigt korrekt, floxen har en dragning mot det lila snarare än blå som på den här bilden.