Paeonia hybrida - herrgårdspion

Den svenska hybridpionen kallar Hermann Krupke herrgårdspionen, den som ofta förväxlas med dillpion. Jag väljer att referera till Krupke om pionens uppkomst eftersom jag vet att det finns delade meningar om denna pion.

Herrgårdspionen uppkom genom en slumpmässig korsning i Bergianska trädgården mellan två vildarter Paeonia tenuifolia - dillpion och Paeonia anomala - sibirisk pion som stod planterade nära varandra. Enligt Krupke visar plantorna tydliga drag från båda föräldrarna.

Pionerna tillhör våra mest älskade trädgårdsväxter och utbudet är stort, både av vildarter och hybrider. De är lättodlade om man iakttar vissa grundläggande skötselråd och är framförallt långlivade. I gamla övergivna och igenvuxna trädgårdar kan man hitta pioner som ännu inte gett upp, det säger en del om växtens livskraft.

Denhär bladknoppen hittade jag i morse i trädgården. Marken är fortfarande frusen men herrgårdspionen är en riktig utmanare på våren och räds inte kylan. Den röda färgen indikerar ett ämne som växten har för att skydda sig mot kylan. 
När värmen kommer försvinner det röda och övergår så småningom till grönt.




Pionernas knoppar är fascinerande att följa på våren. Denhär bilden från ifjol visar ett senare skede på knopparna men färgen är fortfarande röd vilket betyder att det är kallt.

Nu börjar man kunna ana vad det så småningom skall bli av denna borste. Värmen har kommit och pionen börjar skifta i grönt.

Herrgårdspionens blommor är klarröda och enkla. Vill man behålla blomningen lite längre tid bör växten inte stå i gassande sol.
Herrgårdspionen blir högre än dillpionen, ca 70 - 100cm beroende på jordmån. Bladen är bredare och grövre medan dillpionen har smalare , mera finfördelade blad.

 

Herrgårdspionen växer snabbt till en mer buskliknande planta men går utmärkt att dela på om den blivit för stor.

Det gör man bäst på hösten. Man får gräva upp hela växten med stora, tjocka rotknölar och dela rötterna med kniv. Plantera tillbaks de man vill ha kvar och resten går bra att kruka upp och förvara frostfritt och svalt under vintern. Man bör se till att varje rotbit har ett öga, annars gror den inte.