Cordyline australis

Att det skall vara så attans svårt att förhärda sig ibland mot något som lever och som med all önskvärd tydlighet visar att det vill fortsätta att leva...

Jag har inte så mycket krukor i trädgården, sommarblommor endast ett fåtal då jag aldrig blir riktigt bekväm med "slit och släng" växter. Ett fåtal krukor med blommor som kräver frostfri övervintring får räcka, det är så mycket bestyr både på våren och hösten med alla krukor.

Men jag har under ganska många år haft en Cordyline australis i kruka. Föll väl för charmen i de röda bladen och det vackra växtsättet i ett svagt ögonblick. Den har övervintrat i ett svalt förråd under husnocken, hålls frostfritt med ett ytterst litet fönster. Den går inte att förvara i rumstemperatur, den behöver sin svala vintervila och inomhus blir luften för torr.

Den tappar alltid de lägsta bladen och bildar liknande en trädkrona i toppen och stammen blir kal nertill. Med åren har den blivit rejält stor och allt besvärligare att hantera. Den står i en djup kruka sommartid så jag tvingas alltid rotbeskära den rejält och omplantera i en mindre kruka till vintern.

I somras bestämde jag mig för att dethär var sista sommaren för Cordyline, lätt beslut då när sommaren pågick för fullt. Den har nu stått där i all sin fägring och jag fick allt svårare att titta på den när jag passerade. Frostnätterna kom men den stod kvar, till synes oskadd. Mitt dåliga samvete gjorde sig påmint varje gång jag såg den.

...och igår stod jag inte ut längre...nu är den omplanterad och maken lyckades baxa in den i det skyddade vinterförrådet och det känns onekligen riktigt bra.