Om hösten blir det mörkt

Jag har inget emot hösten numera, inte ens den förfärliga novembermånaden som jag upplevde att jag bara genomled förut. Tiden går så fort numera men den går förstås som den alltid har gjort, i samma takt, så det måste vara mina dagliga göromål som tar mera tid i anspråk.

I helgen blir det vintertid igen och kvällarna blir mörkare. Här ute i skogen blir det verkligen mörkt, här finns ingen gatubelysning förutom de få ljuspunkter vi själva har installerat. I november, innan snön fallit, sugs det lilla ljus som finns upp av fukten och förmultnande löv. När vi hade hundarna kvar och man gick den sista kvällspromenaden kunde jag höra deras rörelser i rasslande löv men jag såg dem inte.

Vi får ibland frågan av trädgårdsbesökare om vi bor här året om och blir det inte  mörkt? Mörkret kan verka skrämmande även om vi förnuftsmässigt vet att mörkret i sig inte utgör någon fara. Däremot kan en del människor  vara farliga, vi kan bli överfallna och rånade av människor men aldrig av mörkret. Trots det känner vi oss tryggare när det finns människor omkring oss men där risken att råka ut för något brott är betydligt större. Mörkret gör att vi förlorar kontrollen över omgivningen och kontrollförlusten kan inge en känsla av obehag.

Det som jag däremot inte längtar till om hösten är alla löv som väller över oss. I oförstånd byggde vi en gång dammen under ett äppelträd. Tänk om jag fick en liten växt för varje löv som jag under hösten håvar upp från dammen! Blir de kvar i dammen och förmultnar skapas en obalans av för mycket näring i dammens känsliga ekosystem och resulterar i algtillväxt under sommaren - inte önskvärt alls!

Är det någon som minns Debbie Reynolds? Den söta flickan med de härliga, tjocka flätorna som gick omkring och sparkade i höstlöven i filmen Tammy samtidigt som hon sjöng  "Höstlöven singlar mot marken igen..."

Någon gång i slutet av 50 - talet blev låten populär och den var oerhört romantisk för den lilla flicka som jag då var. Jag ville se ut som söta Tammy och lärde mig texten - drömmar är ljuva när vi själva skapar dem.

Ibland fastnar låtar i huvudet och man blir inte av med dem. Under vår, sommar och vinter är Tammy och löven glömda men när hösten kommer och jag går där och plockar dyker hon upp igen med sin melodi i mitt huvud "Höstlöven singlar mot marken igen, Tammy, Tammy, Tammy min vän"