Ful, fulare fulast...

Det finns några växter i trädgården som kan tävla om fulhetspriset men jag undrar om inte Papaver orientale - jättevallmon tar hem vinsten. För att hitta något positivt om denna växt bör man titta den i ögonen och då är den verkligen ett skönt blickfång.

Men utöver ögonkontakten hittar jag inget alls som kan motivera en plats i trädgården. Den planterades för många år sedan då det enda jag prioriterade hos växter var en vacker blomning.

Jättevallmon blommar en eller två dagar så av årets 365 dagar återstår 363 dagar då vallmon inte tillför någonting annat än irritation. De gröna bladrosetterna som kommer tidigt på våren kan man stå ut med men efter blomningen blir jättevallmon skräpig och ful. Bladen vissnar och blir bruna, de långa, spretiga och tunga stänglarna med frökapslar lägger sig kors och tvärs över rabatten och stigen och det är bara att klippa bort. Under större delen av säsongen, tills bladen börjar växa upp igen, står man där med en tom rabatt. Så stora vallmoväxter passar bäst i naturen där de får stöd av omgivande växtlighet, då är de vackra när de blommar bland all grönska.

I flera år nu har vi sagt att de måste bort men det är inte lätt att utrota vallmon i rabatterna. De har en djup pålrot och minsta lilla bit som blir kvar genererar ny växtlighet. Tålamod är vad som krävs, gräva bort så mycket som möjligt och därefter låta rabatten stå tom och nypa alla nya skott varje år till dess man utarmat beståndet. En del misstag kräver mer än andra att åtgärda.

Ingen ögonfröjd just nu och jag har ändå klippt bort det värsta skräpet.

En annan typ av plantering som jag föredrar och som står sig under årets alla dagar kan se ut såhär. Barrväxten är Picea pungens `St. Mary´ och i bakgrunden skymtar Thuja occidentalis `Brobeck´s tower´