Grått, trist och tråkigt John Grisham

En sån här dag där ljuset inte orkar kämpa sig fram ens vid middagstid och där luftfuktigheten är så hög så det droppar innanför kragen om man går utomhus då borde det vara läge för något trevligt som motvikt mot allt det gråa.

Jag valde att läsa klart John Grishams senaste roman "I mullbärträdets skugga". Jag läser mycket, det har jag alltid gjort och jag har nog läst samtliga böcker av Grisham. Nivån har varierat något under åren men de flesta har ändå haft ett klart underhållningsvärde med undantag av "Det målade huset" som är den enda av hans böcker som inte utspelar sig bland advokater,  domstolar och juridiska klurigheter , han är själv jurist.

Jag läser alltid hela boken om jag en gång påbörjat läsningen men här fick jag sannerligen bita ihop för att komma igenom den långa och tråkiga historien som kan tävla om sista platsen med vädret utanför fönstret. Det amerikanska rättsväsendet med sitt jurysystem är så annorlunda än det svenska rättssystemet men allt om snikna advokater, manipulationer och oegentligheter har Grisham beskrivit så många gånger i tidigare böcker så det är inte längre intressant.

Karaktärerna är svartvita, de onda och de goda, förutsägbara och därmed tråkiga och bidrar inte till att lyfta historien. Berättelsen tangerar även rasfrågan i USA men om detta har skrivits spaltmetrar förut med avsevärt högre ambitioner.

De sista kapitlen i boken lyfter berättelsen en aning men fram till dess är hela boken en enda lång transportsträcka på 500 sidor.

Betyg - icke läsvärd!  ......och hans bästa roman är fortfarande "Partners"