Den tillåtna och omfattande jakten på lodjur har resulterat i att stammen halverats på tre år skriver Svenska Rovdjursföreningen. Nu ligger den under den miniminivå som beslutats om trots att Naturvårdsverket sänkt nivån. Nu hymlar man inte heller längre om varför man tillåter en så omfattande jakt, lodjuren konkurrerar med jägarna om bytet. En slutsats som många som följt debatten har dragit för länge sedan men som ihärdigt har förnekats tidigare.
Rovdjurspolitiska beslut får stora konsekvenser under lång tid framöver, inte minst inom det känsliga samspelet i naturen.
Artikeln kan läsas här.
Jag har aldrig haft förmånen att få se ett lodjur i verkligheten men de finns här, om än inte i någon större omfattning. Våra största kattdjur är väldigt skygga och i huvudsak nattaktiva som är förklaringen till att man sällan får se dem i naturen.
Här är bergigt och stenigt, en miljö som lodjuren trivs i. För många år sedan hittade jag ett nedlagt rådjur i trädgården. Spåren i snön visade var lodjuret hade legat bakom en stor sten i väntan på bytet. Sedan hade rådjuret släpats en bra bit över snön innan lodjuret tog sig an bytet.
Döden måste ha varit ögonblicklig för rådjuret. Det fanns inget blod på platsen utan endast små märken i strupen där lodjuret huggit bytet.
Ena låret var tuggat på men först var pälsen bortriven så förutom spåren i snön var det inte svårt att förstå vem som varit i farten. Förutom rådjur är harar och smågnagare en vanlig föda för lodjuren.
Lodjuren äter inte kadaver utan födan skall vara färsk. Det innebär att fällda byten blir kvar i naturen som en oerhört viktig föda till andra djur som kommer efter, så klokt har naturen ordnat till det.
Lodjur finns över hela landet i varierande populationer, dock inte på Gotland eller Öland. Ett lodjur kan bli 10 - 15 år gammalt.
Det ser illa ut för våra lodjur. För ett tag sedan läste jag att stammen hade halverats på fem år, men ättestupan är tydligen ännu brantare. Hoppas inte kritikerna får rätt när de påstår att stoppad laglig jakt leder till ökad tjuvjakt.
SvaraRaderaJag har inte heller sett några vilda lodjur, men däremot spårat lo i Värmland. Men det finns enstaka lodjur även här på Västkusten. Några kilometer härifrån blev ett flertal får i en hage dödade av lodjur för några år sedan. Sådant händer inte ofta, men det är förstås väldigt tråkigt de gånger det händer. Vargen kan man stänga ute bra, men lodjur är betydligt svårare. De kan ta sig in nästan överallt.
Tyvärr tycks det fortfarande finnas ett stort motstånd mot rovdjursstängsel på många håll. Kanske ger det fel signaler till folk i grannskapet, dvs att man skulle ha accepterat att rovdjuren finns i grannskapet. Ett alternativ skulle kanske vara att ha fåren lösa på skogen? "Nu är han knäpp!" tänker ni säkert, och det får ni gärna tycka. Saken är bara den att när ett rovdjur (varg, lo, hund...) tar sig in i en "dåligt" stängslad fårhage springer fåren runt, runt och har ingenstans att ta vägen. Detta retar rovdjurens jaktlust något oerhört, och 15-20 får kan mycket väl bli rivna. I Norge, där fåren går lösa på fjället, hinner ett rovdjur sällan döda mer än ett får åt gången. Kanske två eller tre om flera vargar jagar tillsammans. Fåren har fri flyktväg, och när de första är dödade är de andra långt borta.
En annan sak man kan undra, är varför svenska får aldrig har skällor. För varg och lo är metalliska ljud något främmande och därmed farligt. Vandrar man i Norge, Alperna, Medelhavsländerna osv hör man alltid att det plingar när en flock får eller getter närmar sig. Det är inte bara för att ägaren ska kunna hålla reda på dem, utan också ett skydd mot rovdjur.
Naturen har alltid skapat med hjälp av överflöd. Kan vi acceptera stora klövviltstammar, borde vi också kunna acceptera stora rovdjur i vår natur. Inte bara skogsägare utan även naturskyddare vill ibland minska klövviltstammarna för mångfaldens skull. Jag har svårt att riktigt förstå detta. Alla de arter som nu är beroende av ängar och hagar - varifrån kommer de egentligen? Ängar och hagar har inte funnits särskilt länge i Sverige (kanske ett par tusen år) och under så kort tid händer det inte mycket med evolutionen. Långt tidigare måste det ha funnits ett ganska hårt betestryck. Uroxar och visenter förstås, men även älg, hjort och rådjur har varit med så länge att naturen borde vara anpassad att tåla deras påverkan. Kanske är jag lite part i målet - jag älskar rådjur och är så barnslig att jag tycker att de har rätt att finnas för sin egen skull. Visst skulle jag bli orolig om en varg eller lo närmade sig den familj jag nu har nästan daglig kontakt med. Men att varg och lo dödar rådjur är ändå naturens gång. Så har det alltid varit och det måste vi acceptera.
Olle
Jag är inte alls så rationell som det kanske verkar, jag delar din ståndpunkt att djur har rätt att finnas till för sin egen skull, inte bara de som är gulliga och söta.
RaderaHär har vi knappt några rådjur kvar, en enda get har jag sett i höst. Vanligtvis brukar vi ha ett antal grupper som traskar omkring här och som man ser dagligen. Jag vet faktiskt inte vad som hänt.