Tankar och funderingar vid årets slut

När jag står på altanen och iakttar småfåglarnas ivriga flaxande efter den mat som jag lagt ut till dem är det lätt att få känslan av att alla dessa små flygande varelser är enbart konkurrenter om födan och deras enda drivkraft är att överleva den kommande natten, starkast vinner.

Men plötsligt ljuder varningsropen och inte en fågelstjärt syns till.  En fiende i form av sparvhöken har upptäckts av en liten mes som sitter skyddad i någon trädtopp och som snabbt larmar hela flocken. Kan fåglar ta socialt ansvar?  Djuren i vår natur är historielösa och lever enbart i nuet men har utvecklat förmågan till samarbete därför att det har gagnat arten.

På juldagen brann en moské ner här i Eskilstuna. Människor, både vuxna och barn befann sig i fastigheten. Ovanför moskén fanns vanliga hyreslägenheter som fick utrymmas. Händelsen är definierad som mordbrand av polisen men ännu har ingen ställts till ansvar.  Exkluderingen av människor som inte passar in i vår norm håller på att få övertaget över det livsviktiga samarbetet. Vi är inte historielösa som fåglarna, vi kan vår historia om riskerna när vi börjar snegla på varandra som vi och dom. Konsekvenserna drabbar oss alla. Om vi förlorar vår humanism som varit ledstjärnan i vårt fina land, vad kommer den att ersättas med?

På våra affärsgator i centrum sitter fattiga människor som vi kallar tiggare. Vi upplever obehag av deras blotta närvaro, det är svårt att överhuvudtaget titta åt deras håll men så tänker vi på att det faktiskt stått i tidningarna att tiggeriet är organiserat och i själva verket är den här förskräckliga synen som får oss att må illa bara en bild av brottslig verksamhet och då känns det genast lättare att passera? Väljer vi att tro på något av enbart egoistiska skäl och för att slippa känna ett plötsligt obehag?

Året 2014 går till historien som det varmaste året sedan någon gång på 1800- talet när vi fick tillförlitliga mätningar, inga svarta, stora rubriker i media om att världen och våra ledare inte lyckats hejda uppvärmningen. Vi ökar våra utsläpp, koldioxidkurvan pekar ständigt uppåt trots allt munväder om motsatsen. Det försiggår ett ständigt trixande av siffror från våra folkvalda för att vi skall lockas att tro att vi är på rätt väg, det är inte alltid lätt att se det som inte sägs. Det är alltid någon annan som bör göra mer, ett argument som inte leder framåt. Avsaknaden av samarbete gör att processen står och stampar.  Den nya tekniken höjs till skyarna och får oss att tro att det kommer att lösa vårt beroende av fossila bränslen men ingen nämner Jevons paradox, att energibesparingarna vi gör med nya tekniska framsteg i stället ökar våra utsläpp. Evig tillväxt som dessutom är exponentiell är inte möjlig på en begränsad planet som inte kan växa men ingen säger det högt för då kan taburetten man sitter på plötsligt ryckas undan.

Till årets bok vill jag utnämna Daniel Suhonens bok om ett politiskt landskap från Sverige av idag "Partiledaren som klev in i kylan"  Den handlar om Håkan Juholt och hans personliga Golgatavandring efter att han blivit vald till partiledare. Drev är en jaktterm där jägarna driver bytet framför sig till avgrunden och nu var bytet en människa. Den är oerhört välskriven och initierad men så obehaglig att jag nästan önskar att jag aldrig läst den, att världen faktiskt har förändrats en smula efter läsningen. Ett förväntat samarbete har ersatts av lobbyism, svek, egennytta, illojalitet, nyttiga idioter och läckor. Trots allt, läs den!

Griniga gamla gubbar, en rolig film med Jack Lemmon men nu har jag förmodligen introducerat grinigheten även hos det motsatta könet. Idag fick jag bokklubbens månadstidning Bokspegeln och med den en glassig reklambilaga. En designad servis av självaste Maria Montazami som enligt reklamen utstrålar Marias härliga egenskaper, värme, kvinnlighet och elegans, en touch av lyx i "lipstick pink" som väcker habegär. Det kanske finns hopp även för surkärringar?  Ett ständigt missnöje är den största drivkraften till vår  överkonsumtion.

GOTT NYTT ÅR!