...har ägt rum i skogarna i Värmland och Örebro i helgen och efter Kammarrättens beslut i fredags kommer även den beslutade licensjakten på varg i Dalarna att verkställas. Skadeskjutningar har förekommit med fruktansvärda plågor för drabbade djur där döden slutligen befriat djuret.
Länsstyrelsernas beslut i fjol om avlivande av 44 vargar år 2015 håller nu på att genomföras. Vetenskapliga argument om att vi ännu inte har en gynnsam bevarandestatus på den relativt lilla vargstammen får inget gehör. Vargstammen är inte hotad globalt men Svenska artdatabanken rödlistar vargen. Rödlistning av växter och djur är en varningssignal utifrån en vetenskaplig bedömning och signalerar om ett skyddsbehov som jag tills nu inte trott kan påverkas av särintressen. Om jag med berått mod skadar eller utrotar skyddsvärda växter antar jag att jag kan bli föremål för åtal. När det gäller våra rovdjur gäller andra regler.
Den möjlighet till överklaganden som funnits vid tidigare beslut om licensjakt och som miljöorganisationerna har använt sig av har upplevts synnerligen provocerande från jägarhåll. Att beslut kan överklagas är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Det är varje organisations och enskild människas odiskutabla rätt att överklaga beslut som strider mot en egen uppfattning och skall inte tafsas på om vi vill uppfattas som ett rättssamhälle. EU kommissionen har också blandat sig i den svenska jakten vilket väckt stor ilska hos de som vill minska eller utrota den svenska vargstammen. Vi är nu en gång för alla med i EU och får acceptera konsekvenserna av att EU blandar sig i vissa frågor, när det gäller rovdjur är det utifrån min horisont självklart eftersom rovdjuren tillhör alla och inte låter sig begränsas av nationella gränser.
Men vissa demokratiska självklarheter, som rätten att överklaga, visar sig inte alls vara självklara. Den förra regeringen fixade och trixade i beslutsgången för att förhindra miljöorganisationernas rätt att få jakt på hotade arter prövade i domstol. Därtill drog man det stöd till Rovdjursföreningen som som man sedan 2004 erhållit från Naturvårdsverket, en åtgärd som gör att den enda större förening som arbetar med de stora rovdjuren nu är ekonomiskt utblottad. Jägarorganisationerna uppbär ett årligt stöd på närmare 60 miljoner kr.
Så går det till och jag inser att min tilltro till rättssamhället och demokratiska spelregler har varit mer än naiv, jag hade gärna velat behålla den istället för att tvingas inse att bilden krackelerar när makten spänner musklerna.
De senaste fem åren har nästan 700 lodjur skjutits genom skydds- och licensjakt och lodjursstammen har minskat radikalt. I dag beräknas vi ha en lodjursstam på ca 840 djur vilket till och med understiger den låga miniminivå på 870 djur som riksdagen beslutade om 2013. Som mest har vi haft 1500 - 2000 lodjur i Sverige.
En liten notis i lördagens tidning berättar att länsstyrelsen i Jämtland beslutat om skyddsjakt på tre lodjur som rivit renar. Jakten får bedrivas med hund, skoter och helikopter vilket i min sinnevärld är att likställa med det grövsta djurplågeri.
Ja, vad säger man? Vi har en isolerad stam på knappt 400 vargar i Sverige, med små chanser att få kontakt med vargar utifrån eftersom en varg i renskötselområdet snart blir skjuten. Anta att vi bara hade haft 400 älgar i Sverige - nog hade väl de ansetts utrotningshotade och vårdats därefter? Men det får inte kosta något att skydda hotade arter och stammar. Det är ju så otroligt jobbigt att stängsla in sina får ordentligt, eller att inte kunna hetsa de vilda djuren med lösa hundar. I konsekvensens namn ska väl då andra länder få skjuta ner sina stammar av tigrar, noshörningar och elefanter till ett minimum? Även sådana djur kan ju ställa till problem för folk där de finns. Att inte kunna hålla rent framför egen dörr ger ingen större trovärdighet när det gäller naturvård internationellt.
SvaraRaderaJag kan förstå att folk på båda sidor blir irriterade över "cirkusen" när vargjakten överklagas fram och tillbaka. Men som du skriver är det en demokratisk rättighet att kunna överklaga felaktiga beslut. Samtidigt tycker jag ändå att man en gång för alla borde kunna bestämma att vi inte jagar hotade arter i Sverige. Annat än skyddsjakt på individer som orsakar problem, för den möjligheten får vi nog acceptera så länge den inte missbrukas.
Här i Bohuslän finns så vitt jag vet inga vargar alls längre, möjligen någon uppåt gränsen mot Dalsland. Men jagar gör man förstås ändå. Härom dagen talade en jägare om att de ska jaga rådjur här i närheten i helgen. "Vi gör det mest för skojs skull, nu när kvoterna av älg och hjort är uppfyllda. Hör du något som smäller, så vet du vad det är!"
Jag har aldrig riktigt förstått det roliga med att skjuta och döda. Även om vintern hittills har varit mild, lever rådjuren på sparlåga så här års och tål inte alltför stora ansträngningar. Jag skulle bli uppriktigt ledsen om någon i min trogna rådjursfamilj skulle bli skjuten. Den fina geten som jag har följt i två år vill jag gärna fortsätta följa och se hennes nya kid växa upp. Jägarna ska ju inte vara precis i närheten av min matplats, men rådjuren är inte heller där hela tiden.
Olle