I morse klafsade jag upp till matplatsen, det är moddigt och halt och jag var rädd att drutta på ända. Jag rörde mig varken smidigt eller tyst och var inte alls beredd på att det skulle ligga en liten matgäst vid utfodringen. Jag kan inte avgöra om det är den lilla råbocken som jag såg vid fågelmatningen häromdagen, jag blev bara helt ställd inför det oväntade.
Jag stod länge, länge och bara tittade och fantiserade över symboliken i det jag såg. Ingen kamera så jag smög försiktigt tillbaka och hämtade kameran och rådjuret ligger kvar. Rent tekniskt är bilden under all kritik, ljuset var dåligt och jag var rädd att klicket från kameran skulle skrämma bort matgästen.
Nu är det plusgrader i luften så idag skall jag riva lite morötter och hacka lite äpplen för att blanda med viltfodret, lite variation i kosten så här års borde vara nyttigt.
Den 31 januari är sista dagen för rådjursjakt, tyvärr är det på en lördag som gör att helglediga jägare kanske vill pröva sin lycka den sista dagen. Här på vår mark får ingen jaga så håller sig djuren här omkring så kommer de att klara sig.
Kanske kan maten bidra till att det inte blir några längre strövtåg just nu.
Tillägg;
här kan man se Olles vackra bilder på rådjur.
Vilken syn! Undrar varför den låg kvar, den måste ju ha sett dig. Kanske känner de på sig att de är trygga hos er?
SvaraRaderaHa det gott! /Laila
En bild behöver inte vara tekniskt perfekt för att förmedla ett rörande budskap. Jag uppskattar verkligen att du inte smög närmare för att få en bättre bild. Vid sådana tillfällen önskar man nästan att man kunde fylla på foderstället utan att själv behöva gå dit. Ett utmärglat rådjur behöver verkligen mat av rätt slag, men definitivt inte störningen av en människas närvaro.
SvaraRaderaHackade äpplen och rivna morötter blir utmärkt när det är plusgrader. Det innehåller ju mycket vätska, som ofta är ett problem på vintern. Lite havregryn eller solrosfrön går också bra att variera med, eller kanske russin eller annan torkad frukt. Däremot inte kål eller sallad, för det kan rådjuren bli dåliga av.
Jag kommer att tänka på en kväll i augusti förra året, när det fortfarande var väldigt torrt och jag hade gjort i ordning en hemlig matplats uppe i skogen. Någon "officiell" matning kunde jag inte ha, för ganska nyss hade min kära råget varit i grannens grönsaksland och smakat på rödbetsblasten. Hur förklarar man för ägaren att mätta, välnärda rådjur är mycket mindre benägna på grönsaker och trädgårdsväxter än hungriga? En del tänker inte längre än att jag lockar hit djuren, vilket faktiskt inte är mitt huvudsyfte. Får de artriktig näring i tillräcklig mängd, ska de inte behöva ge sig på odlade saker.
I alla fall, på kvällen smög jag upp till min hemliga matplats med lite äpplebitar, havregryn och hasselnötter, samt en kanna friskt vatten för att byta i spannen. Men när jag var en bit på väg, kunde jag skymta den vackra geten mellan grenverket. Hon var nog inte mer än 10-12 meter från mig när hon tittade fram med sina vackra, mörka ögon. Mot slutet av sin dräktighet i maj-juni hade hon varit väldigt tunn och mager, och enligt min tyska expertis var hon i akut behov av salt och mineraler. I maj fick hon en saltsten, men hon behövde också nötter som gav lite extra proteiner. Nu hade hon blivit bättre, men rekommendationen var att jag fortfarande skulle stödmata henne ett tag. Även om man normalt inte behöver mata rådjur på sommaren. Förutom geten, som säkert hade sitt lilla kid med sig, såg jag troligen för första gången den bock som fortfarande håller ihop med familjen. Jag har svårt att förstå hur folk kan hata så vackra djur, även om jag har full förståelse för att folk är rädda om sina växter.
Mycket försiktigt smög jag tillbaka ner till huset med mitt foder. Jag ville inte störa djuren, och det fanns ju foder kvar på matplatsen.
Under en normal vinter räknar man med att omkring 20% av vår svenska rådjursstam svälter ihjäl. "Det är naturens gång" tänker många, och låter sig nöja med det. Men det rör sig faktiskt om tusentals levande, kännande varelser som går en plågsam död till mötes. Vad jag har svårt att förstå, är att många jaktmotståndare även är emot utfodring av vilda djur. Till exempel föreningen Jaktkritikerna och dess motsvarigheter i flera andra länder. Viltutfodring behöver ju faktiskt inte ha med jaktåtlar att göra utan kan också, som i vårt fall, betyda att man ärligt vill hjälpa djuren. Det borde alla djurvänner kunna acceptera.
Olle
Tack Olle för att du delar med dig av kloka tankar. Vi kan skydda våra trädgårdar, det är värt det besvär det kostar för att få sova gott om nätterna.
RaderaJag tror de flesta människor är djurvänner men för en del tar vänskapen slut om djur på något sätt inkräktar på våra revir. Då börjar man tillskriva djuren mänskliga och negativa attribut, egenskaper som endast existerar i människors värld. Djuren vill överleva och fortplanta sig, drivkrafter som evolutionen mejslat fram under årtusenden och som gagnat arten, gäller allt från bladlöss till de stora rovdjuren. I naturen är allt beroende av varandra, vi äger inte kunskap ens om alla existerande samband men för att det önskade skall överleva krävs att även det oönskade har ett livsutrymme.
Precis så är det, Gunilla. Tack för länken till Naturfotoforum! Där får alla som vill titta in. :)
RaderaIgår regnade all snön bort, men idag yr stora snöflingor omkring i luften igen. Termometern visar +2,1, så risken är väl att det snart övergår i regn. Rena aprilvädret. Vid 4-tiden i natt smög jag ut och lyste med min gröna kepslampa över min rådjursmatplats för att se om där fanns något liv. Grönt ljus lär vara det som skrämmer vilda djur minst, däremot blir de mycket skrämda av blått ljus som med stor framgång används på viltreflektorer längs vägarna i Tyskland. För första gången denna veckan såg jag ett rådjur som var framme, även om jag inte hann känna igen individen. Jag blev riktigt glad, för jag har inte ens sett spår på flera dagar och maten har legat orörd.
Olle