Dags att kapitulera?

Det är en första gång för allt, värmen denna maj månad överträffar allt jag tidigare upplevt. Jag har slutat följa väderrapporterna för så länge jag ändå har ett litet hopp om att regnet kommer orkar jag kämpa ett dygn till med bevattningen.

Men jag vet att trädgården inte klarar sig med det lilla vatten jag kan ge den, det är bara en nödlösning i väntan på nederbörd. Det är emotionellt påfrestande att varje morgon bestämma vilka växter som skall få lite vatten idag och vilka som skall bli utan. Oron för att brunnen inte längre orkar leverera vatten är ständigt närvarande.

Alla trädgårdsägare vet att varje år inträffar motgångar av alla de slag, det ingår liksom i konceptet och jag vet hur jag tacklat besvikelserna varje gång - "det blir bättre nästa år".

Förutsättningarna för en positiv attityd är förstås att man verkligen tror på den, att det blir bättre nästa år. Det är väl där som det börjar brista för mig, att jag börjar inse att jag kämpar mot något som jag inte kan besegra - torkan. Om jag måste överge trädgården är det även dags att flytta härifrån, ett stort beslut eftersom jag naturligtvis älskar den här platsen och allt vad den representerar, naturen, friheten, flyttfåglars ankomst och trädgården som vaknar till liv varje vår. Att stå bredvid och se trädgården återgå till den natur den en gång var är inget jag vill bevittna.

Hoppet om att det blir bättre måste få leva för att ha kraft att kämpa vidare men det ser dystert ut, 17 av de 18 varmaste åren sedan mätningarna började har inträffat sedan 2001. Koldioxidnivåerna i luften är de högsta på 650.00 år.

Allt enligt NASA som är en trovärdig källa.

Att rent vatten kan bli en bristvara i Sverige är en chockartad upplevelse och det kommer att ta tid innan den medvetenheten sjunker in och påverkar vårt beteende. Prydnadsträdgårdar kommer inte att ligga högt på listan över vem som får ta del av en begränsad vattentillgång, nyttoträdgårdar som producerar mat spelar säkert i en annan division.

Det ärevördiga SOM institutet som årligen genomför sina omfattande undersökningar om svenskarnas attityder till olika frågor publicerade nyligen årets undersökning och konstaterar att 61% av medborgarna är mycket oroade över klimatförändringar och miljöförstöring. Det är en anmärkningsvärt  hög siffra som borde mana till eftertanke, följt av handling och beslut hos de som är valda att representera oss.

I höst är det val i vårt land och lika anmärkningsvärt är det att både klimat- och miljöfrågor lyser med sin frånvaro i debatterna. Klimatet är vår stora ödesfråga och överskuggar allt annat. Om klimatet havererar blir alla andra frågor närmast obetydliga i sammanhanget. Forskningen brukar prata om en "tipping point" vilket ungefär betyder att det inte sker en långsam försämring utan att vi nått ett läge där något drastiskt händer och det uppstår ett nytt tillstånd som inte lägre går att reparera. Ungefär som när regnskogen övergår till stäpplandskap och aldrig mera kan bli en regnskog. Skador av klimatförändringar kommer att medföra oerhörda kostnader för våra samhällen.

Skogen skall bli vår räddning sägs det från politiskt håll, det gröna guldet skall skapa arbetstillfällen, bidra till ekonomisk tillväxt och lösa fossilberoendet. Jag vet förstås inte om de själva tror på det eller medvetet ljuger men det svenska skogsbruket är en sorglig historia och kan inte rädda oss från klimatförändringar. Den kalhyggesteknik som hittills dominerat lämnar bara död och förintelse i sina spår. Skogen har förbrukats i stället för brukats och ersatts med en monokultur av granar. En totalavverkning av skog ger enorma koldioxidutsläpp eftersom naturen inte längre kan hålla kvar kol i en sargad jord. Allt dör, lavar, mossor som inte längre får skydd av trädens kronor, maskar, insekter, mikroorganismer dör och kan inte överleva i den packade jorden som blir resultatet efter de stora maskinerna. I de planterade granrabatterna trivs inget liv annat än granbarksborren.

Klimatfrågorna kräver ett samordnat handlande från politiska ledare, företagsledare, forskare och det civila samhället. Ingenstans ser jag något av detta, någon som är modig nog att ställa sig upp och leverera sanningar, i stället får vi ta del av fåniga jippon som elcyklar och flygskatt.