Det är allvar nu!

Värmen dallrar i luften, 28,3 visar temperaturen tidig förmiddag. Det fina vädret som plötsligt blivit ofint har inte genererat några större försök till kritiskt tänkande i den allmänna debatten. Själv tycker jag att vi passerat gränsen för förskönande omskrivningar för länge sedan men den vedertagna normen om att alltid se till det positiva, hur verklighetsfrånvänt det än är, sitter hårt i medvetandet.

Sådana som jag, som skriver om och följer klimatförändringarna, stämplas som alarmist trots att den samlade vetenskapen i många år sagt samma sak. Klimatet är inte en fråga bland alla andra även om den oftast behandlas så i förbifarten, det handlar om något så fundamentalt som vår framtid på planeten jorden. Mot den bakgrunden förbleknar alla andra frågor som skatter, invandring, vård och skola. Enligt NASA har vi haft en global temperaturökning på 1,8 grader sedan år 1850. Vad krävs för att vi skall förstå? Mera bevis?

När man håller på med trädgård så blir man mer uppmärksam på vädret, precis som bönderna alltid varit och de senaste 10 åren har det skett tydliga förändringar som inte kan ha passerat obemärkt förbi. Larm om sjunkande grundvattennivåer kommer allt oftare, torrperioderna blir längre och börjar tidigare. Förändrade nederbördsmönster blir allt tydligare och låsta vädersystem där vädret är likadant vecka efter vecka upplever vi numera under alla årstider.

Under 20 år har vi byggt upp en stor trädgård som har gett oss många utmaningar men också mycket glädje. En sommarmorgon i juni 2017 innan torkan drabbade oss ifjol såg det ut såhär i den övre delen av trädgården, vackert grönt och frodigt. Det är bara en liten del av trädgården men den del jag sörjer mest över som nu håller på att bli förstörd. Koltrastarna hittar ingen föda i de torra markerna och ger sig på trädgården. Stubbarna hackas sönder tills bara flisor återstår, mossplanteringarna hackas upp om och om igen och stora hål grävs under växterna som hamnar med rötterna i luften. Detta är en konsekvens av torkan, fåglarna hittar inte mat.

Torvblock har varit funktionella i surjordsplanteringarna, jag tycker det är vackert med torvblock som så småningom blir övervuxna med mossa och ljung. De är också bra på att hålla fukten för växter som inte får torka ut. I maj såg det ut såhär, nu är torvblocken hackade till smulor på en del ställen och så torra så de faller isär, tyvärr går de inte att reparera.

Det känns som en evighet sedan den första grönskan tittade fram och så mycket har blivit torkans offer sedan dess, jag har knappt gått ut i trädgården sedan värmen fick övertaget annat än vattnat på kvällen med det vatten som jag vågar använda. Vi lever ju under ständig stress att brunnen skall sina.

I morse tog jag en sväng med kameran, det här är vad som mötte mig.

I veckan började bönderna prata om en nationell kris i Sverige, grödorna torkar bort och det finns inte mat till djuren. Man tvingas nödslakta men köerna är långa till slakt så djuren svälter. Människor ser sina livsverk gå under på bara några månader. Regeringen söker krisstöd från EU  men de svältande djurbesättningarna kan inte tugga sedlar för att bli mätta. Till hösten kommer den fulla vidden av torkans konsekvenser för spannmålsodlingen bli kända och vi kommer att få erfara att maten inte växer på COOP eller ICA. 

Vad krävs för att vi skall förstå vad vi utsätter Moder Jord för? De som är upptagna med att släcka alla uppflammande skogsbränder har säkert förstått, bönderna som riskerar mista allt har också förstått. Alla de som älskar naturen och dess innevånare har förstått men politiken skyr frågan som om den vore besmittad med något oberörbart. Det är alltid någon annans ansvar och så går det runt i vår globala värld, allt medan Moder Jord ryter till ännu hårdare.  Många som vill handla på ett hållbart sätt blir grundlurade av reklamens "greenwashing" Produkterna marknadsförs som hållbara men har målats gröna som ett försäljningsargument. Allt vi konsumerar har sitt ursprung i naturen och vad den förmår producera. Att leva på räntan är god ekonomisk hushållning men för varje år tär vi numera på naturens kapital.

Det är välkänt att inget händer i politiken så länge vi inte kräver något. De som valts att ta ansvar kommer inte att göra det förrän kraven stiger från alla de som kommer att drabbas på ett mycket konkret sätt. Än finns mycket kol och olja kvar i marken och det kommer att utvinnas om ingen protesterar. Vi har makten att bestämma över vår konsumtion och vi har förhoppningsvis klokskapen  att skilja på vad vi behöver och vad vi vill ha. Dags att tänka långa tankar.