Finns det något att lära av granbarkborren?

Bild från Wikipedia

Den 4 mm stora skalbaggen granbarkborre Ips typographus börjar alltmer betraktas som ett stort hot mot vår industriellt brukade skog, våra granplantager. Sommarens långvariga värme gynnade den lilla filuren som hann med att svärma två gånger och med skogen full av försvagade träd och gott om död ved efter bränderna kan vi nästa sommar få uppleva en riktig insektsinvasion.

Precis som för oss människor när inte våra grundläggande behov blir tillgodosedda är risken stor att vi drabbas av sjukdomar, så är det också för växtligheten. De senaste årens vattenbrist, som tvingade lövträden att släppa en del av sina löv under försommaren och barrträden att låta sina bruna barr i förtid täcka marken, får  konsekvenser. Träden valde att släcka sin törst genom en minskad bladmassa på bekostnad av energiproduktionen genom fotosyntesen.

Stress hos människor kan orsaka utbrändhet med diverse följdsjukdomar, en accepterad sanning idag. Våra ensidiga granbestånd som planteras när vi avverkar naturskogar har ett enda syfte, att generera en rimlig avsättning under kortast möjliga tid för sin ägare. Industriskogen besprutas och gödslas för att växa snabbt men träd vill inte växa på ett annat sätt än i sin normala takt. Artrikedomen är minimal i en konstgjord monokultur och därmed är den viktigaste tillgången, den biologiska mångfalden satt ur spel. Granens ursprungliga hemvist är ett taiga klimat med kyla och riklig tillgång till vatten. Allt detta gör att vi har skogar med stressade träd som nu dessutom drabbas av onaturlig, långvarig och återkommande torka eller skyfall som eroderar bort den tunna hinna av matjord som håller oss vid liv.

Stressade granar doftar på ett speciellt sätt och denna doft känner granbarkborren. När den hittat ett försvagat träd börjar den borra in sig i barken. Granen försvarar sig genom att skicka ut kåda i såret. Då kallar granbarkborren på sina artfränder genom en doftsignal som han tillverkar i sin kropp med hjälp av granens kåda. Den tillkallade armen av granbarkborrar börjar snabbt gnaga sig in i trädets bark, granen försvarar sig igen med kåda men till slut får den ge upp. Granbarkborrarna har vunnit och kallar till sig honorna med ett annat doftämne. Honorna kryper in i hanens nybyggda parningskammare, 2-3 honor får plats innan de signalerar upptaget. Honorna påbörjar sitt arbete genom att gnaga raka gångar i trädets fiberriktning där de sedan lägger sina ägg.

Larverna äter sig vinkelrätt ut från den gång som honan skapat och förpuppar sig efter 5 -6 veckor. Efter en vecka som puppa kläcks en ny arme av granbarkborrar.

Granbarksborrens livscykel är inte unik på något sätt. I naturen sker detta om och om igen, den stora trädgården strävar alltid till balans, man äter, förökar sig och blir mat till någon annan och alla är lika viktiga och fyller sin funktion i naturens komplicerade väv.  Våra ekosystem utsätts ständigt för prövningar men äger en fantastisk förmåga att återställa den naturliga balansen, ju fler arter desto bättre är den läkande förmågan där varje varelse har sin mening och uppgift i ekosystemet. Men när påfrestningarna blir för stora och återkommande når det sin "tipping point" och gör som granen, ger upp. Varmare klimat där förändringen går rasande snabbt gör att naturen inte hinner anpassa sig och det är en av anledningarna till att vi nu upplever en massutrotning och med det följer försvagade ekosystem.

Bilden visar vildsvinens upptrampade spår över Hagtorpet, en art som förökar sig våldsamt för att den saknar naturliga fiender i ekosystemet. Jägarna som åtagit sig att hålla stammen inom en acceptabel storlek klarar inte av uppdraget och vargen, som är det enda rovdjur som klarar av ett vildsvin får inte existera i vår natur annat än som en liten, liten skärva.

 Det finns många exempel på mänskliga felsteg där vi trott att vi kan lura naturen, att utrota det vi kallar skadedjur genom gifter och besprutning eller som i fallet vargen, upparbeta en mänsklig rädsla och aversion mot detta ståtliga rovdjur. Genomgående är människan inblandad på något sätt när arter blir dominerande och skadliga. Så är fallet med den japanska växten parkslide Fallopia japonica  som invaderar vår natur och slår ut den inhemska floran.  Det kan den göra genom att den saknar naturliga fiender, den hör inte hemma i vårt ekosystem. Ett annat exempel är den spanska skogssnigeln som förökar sig snabbt i avsaknad av naturliga fiender. Det kommer den att få så småningom men alla sådana förändringar är långsamma.

Den tyske författaren och skogsvaktaren Peter Wohlleben anser inte att granbarkborren är ett skadejur utan han kallar den för en svaghetsparasit, att beskriva granbarkborrarna som skadliga skymmer de egentliga orsakerna. Precis som alla andra arter i vår natur är de nyttodjur och bidrar till helhetens nytta. Enstaka träd som blivit försvagade och angrips är oumbärliga för myrbaggar, hackspettar och mängder med andra arter. Döda träd är ett nödvändigt ont för många fåglar och där medverkar granbarkborren till deras överlevnad och fortplantning.

Min egen lilla plätt på jorden, mitt i den sörmländska naturen har aldrig blivit utsatt för bekämpningsmedel och jag kan naturligtvis inte bevisa att det är den direkta anledningen till att trädgården aldrig har haft några större problem med insekter som äter på växterna. Jag har sedan länge slutat att kalla insekter för skadedjur utan ser allt som flyger och kryper som en del av den viktiga balansen. Nu är jag också så lyckligt lottad att den spanska skogssnigeln inte hittat hit. Inhemska sniglar finns det som tar sig en tugga här och där men det blir aldrig ett problem.

När vi började anlägga trädgården för snart 20 år sedan satte vi även upp ett 70 - tal fågelholkar, även uggleholkar och holkar för fladdermöss. Sällan invaderas vi av mygg, den svartvita flugsnapparen jagar mygg i rasande fart när den föder upp sina ungar. Fåglarna gör det som de är bäst på, jagar insekter och i motsats till oss människor som behöver vila arbetar naturen alla dygnets 24 timmar.

Vi kanske inte har den överblick som vi inbillar oss, kan granbarkborrens invasiva framfart lära oss något om den natur som omger oss och som vi är beroende av?