Granen längtar hem

10 miljoner kubikmeter granskog har skadats av granbarkborren i Sverige de senaste två åren. En katastrof för enskilda skogsägare samt för skogsnäringen som helhet eftersom den är en av landets största basnäringar. Utbrottet är inte över säger forskare vid SLU. Anledningen är pågående klimatförändringar med allt varmare och torrare somrar.

Rödgranen  Picea abies är numera det vanligaste trädet i vårt land, så även i Mellaneuropa. Granen vars naturliga hemvist är ett tajgaklimat med fukt och kyla som återfinns i norra Skandinavien och höglänta områden i Alperna har i det förändrade klimatet blivit ett offer för en liten borrande insekt. Den tyske skogvaktaren och författaren Peter Wohlleben ( Skogen en bruksanvisning) menar att detta är slutet för granen i Mellaneuropa och den kommer att vara helt borta inom några decennier.

Att granen blivit så dominerande i produktionsskogen handlar om snabb ekonomisk återbäring, att den växer med raka, ståtliga stammar och att den inte attraherar betesdjur. Att sätta alla ägg i samma korg har alltid varit ett riskbeteende och kanske är detta slutet för de monokulturer av gran som präglat den svenska skogsnäringen under lång tid. Ur ekologisk synpunkt har granplantagerna varit förödande för den biologiska mångfalden. Under granarnas djupa skugga växer inga örter, djur och småkryp som inte gillar sura barr för sin måltid dör ut och därmed saknas även mat för våra flygande vänner. När den skyddande mångfalden ersätts med enfald går det bara på ett sätt till slut.

Vi som håller på med trädgård vet vad stress kan orsaka hos växter. Växter som mår bra och växer i sitt rätta element får inte sjukdomar och blir inte offer för olika angripare i någon större omfattning. Träd är inte heller försvarslösa mot angrepp och sjukdomar under förutsättning att grundläggande behov är tillgodosedda. Men granarna som nu stressas av värmen och torkan kan inte längre försvara sig mot granbarkborren. Stressade granar sänder ut en doftsignal som granbarkborren fångar upp och inleder attack mot trädet. Granen försvarar sig med kåda i det borrade hålet för att dränka insekten men vid torka kan inte trädet längre pressa ut kådan och angriparen vinner slaget.

Överallt här omkring ser man dessa döda granar som liknar en spökskog. Det fälls skog som aldrig förr i landet för att rädda det som räddas kan. Men enkla ekonomiska regler säger att det som finns ett överutbud på också sänker priset vilket nu sker. Döda träd innehåller inga insekter längre utan för att minska skadorna måste man snabbt upptäcka angrepp på levande träd och få bort dem ur skogen.

Döda granstammar med mängder av borrhål kan bli attraktiva för andra insekter för naturens eviga lag är att inget går till spillo. Den här tjusiga insekten hittade jag på en död gran. Jag tror att det är en parasitstekelhona av arten Rhysella approximator i färd med att lägga sitt ägg i ett borrhål. För att det skall fungera krävs att där redan finns en larv som stekeln förlamar och som blir föda för den egna larven. Så har jag förstått det genom att läsa denna fascinerande blogg;

https://utgangspunktnykarleby.blogspot.com/