Inför advent 2015

Sylvias julvisa

Och nu är det jul i min älskade nord; är det jul i vart hjärta också? Och ljusen de brinna på rågade bord, och barnen i väntan stå. Där borta i taket, där hänger han än, den bur som har fångat min trognaste vän. Och sången har tystnat i fängelseborg; o vem har ett hjärta för sångarens sorg. Jag bor i de eviga vårarnas land, där de glödande druvorna gro. Cypresserna dofta vid havets strand; där har jag mitt ensliga bo. Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; och luften är vårlig, och gräset är grönt. Orangernas ånga ur skogarna går, och ljuv mandolinen om kärlek slår. Cypresserna dofta. Det brusande hav i silver mot stranden bryts; vid foten av Etna, där är en grav, vars sorg uti blommor byts. Där slumrar en gäst från nordens dal; och nu är det jul i hans fädernesal. Vem sjunger din visa, som fordom en gång? Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång! Och stråla, du klaraste stjärna i skyn, blicka ned på min älskade nord! Och när du går bort under himmelens bryn, välsigna min fädernejord! I blommande vårar, på gyllene strand, var finnes ett land som mitt fädernesland? För dig vill jag sjunga om kärlek och vår, så länge din Sylvias hjärta slår. Zacharias Topelius 24 december 1853.

Sylvias julvisa tillhör de populäraste julvisorna i Finland. Den skrevs i diktform av skalden Zacharias Topelius och tonsattes av Karl Collan. Topelius var en stor naturvän och visan handlar om en liten fågel, troligen svarthätta ( Sylvia atricapilla) som på sin årliga flytt till vintervarma länder fångas vid passagen över Sicilien av hänsynslösa människor och får tillbringa sitt återstående liv i en bur. Texten berör och ögonen blir fuktiga när den lilla fågeln, genom Topelius ord, berättar om sin längtan efter frihet.

I kväll tänds stjärnan med de sju uddarna i alla hem och offentliga byggnader i den lilla staden Nykarleby vid Bottenvikens kust i Finland. Topelius, född 1818 på Kuddnäs gård i Nykarleby, skriver i sin dagbok år 1885 att när stjärnan tändes inleds julen.

Nykarlebystjärnan visar vägen i mörkret, en kär symbol för alla Nykarlebybor och människor med anknytning till den lilla staden i norr. Stjärnan har alltid tillverkats som ett hantverk, aldrig industriellt och traditionen har överlevt de två världskrigen och alla andra påfrestningar som drabbat staden vid kusten. Jag är också född och uppvuxen i Nykarleby.

Jag önskar att alla människor i hela vår värld ikväll kunde tända ett ljus i mörkret, som en symbol och ett hopp om att klokheten och förnuftet skall segra till slut, vi behöver varandra.

Trevlig advent