Gott Nytt År

Rhododendron `Hammer fox´

När det nya året strax är här och ljuset tränger bort mörkret någon minut för varje dygn närmar vi oss våren med allt vad det innebär för oss som älskar trädgård. Årsskiftet öppnar dörren till alla förväntningar, planer och drömmar om det som snart är här. 

Ännu hinner vintern komma på riktigt här i norr men den blir inte långvarig för solen kommer närmare och närmare för varje dag som går och kylan förlorar alltid den striden.

ETT RIKTIGT GOTT ODLINGSÅR ÖNSKAR JAG ER ALLA!

"Det här förändrar allt"..

...är titeln på Naomi Kleins bok om pågående klimatförändringar, en bok som tagit fem år av research för att skriva. Den handlar inte om svårförståelig vetenskaplig fakta om vad som händer i atmosfären vid förbränning av fossil energi utan snarare om den dominerande världsåskådningen där naturen - och människor saknar rättigheter.

Men framförallt handlar den om girighet, en girighet som överskuggar allt där såväl människor som vår planet behandlas som sopor i jakten på att hämta upp mera och billig! energi ur jordskorpan. Hon berättar om stora och mäktiga miljöorganisationer som tar emot donationer från inflytelserika intressen i fossilbranschen och mildrar sin kritik av det som pågår,  hon granskar seriösa och sponsrade försök till geoengineering där man på fullt allvar vill testa att släppa ut svaveldioxid i atmosfären för att dämpa solinstrålningen i stället för att ifrågasätta vår konsumtion.

Denna storskaliga manipulation av planetens klimatsystem stöds och sponsras av många celebriteter.

Hon beskriver initierat om förnekelsen av pågående klimatförändringar och vilka cyniska intressen som ligger bakom, precis som hos varje form av missbruk där förnekelsen är möjliggörare för fortsatt missbruk.   Den globala frihandeln är helig och varje försök att ersätta fossila bränslen som olja, kol och gas med miljövänlig energi betraktas som snedvriden konkurrens och dras till domstol. Fossilbranschen sponsras dock med ca 600 miljarder dollar varje år.

I början av boken tar hon med läsaren till den lilla ö nationen Nauru i Stilla havet. Ett paradis tills man under 80 - talet upptäckte att de små öarna bar på stora fynd av fosfor, en viktig beståndsdel i konstgödsel. De 10.000 innevånarna på Nauru blev rika och drabbades av välfärdssjukdomar som fetma och diabetes. I slutet av 90 - talet sinade fyndigheterna, nästan hälften av det marina livet är borta och 80% av landytan är förstörd p.g.a gruvdriften. Stigande havsnivåer som orsakas av klimatförändringar och en landyta bestående av stora gruvhål gör att att den lilla ö nationen går en osäker framtid till mötes.

Naomi Klein är kanadensiska och ägnar många kapitel åt det som pågår i ursprungsbefolkningars territorium både i Nordamerika och Kanada. Här får jag lära mig ett nytt ord som ofta används i boken, ekstraktivism vilket betyder att utvinna så mycket som möjligt av en eftertraktad naturresurs på så kort tid som möjligt.

Här har gjorts stora fynd av naturgas och oljesand, fynd som gjort länderna mer eller mindre självförsörjande på fossil energi. Vildmark och natur omvandlas mil efter mil till en död miljö, en natur som tidigare fungerade som en viktig kolsänka för våra koldioxidutsläpp.

Hanteringen är obeskrivligt smutsig och destruktiv för allt levande, hydraulisk spräckning eller fracking kallas metoden vilket är något helt annat än när man i Texas borrade och fann olja 20 m under markytan.

Man borrar djupt i berggrunden, 2 - 5 km vertikalt och sedan gångar som går horisontellt till borrhålet. För att gasen skall sippra upp i den borrade brunnen trycker man ner oerhörda mängder vatten, blandat med sand och kemikalier. Brunnarna sinar efter några år och själva tekniken bygger på att man ständigt borrar nytt och får igång tusentals nya brunnar som levererar skiffergas. Hanteringen skadar grundvattnet som rör sig över stora områden och människor upptäcker plötsligt att vattnet som rinner i kranen är förgiftat vilket förnekas av de som exploaterar marken.

Vattenmängden som krävs för fracking konkurrerar med nödvändig vattentillgång för vår livsmedelsförsörjning

Man har också noterat serier av mindre jordbävningar i områden där fracking pågår, vilket också förnekas ha något samband med pågående utvinningar.

När jag läste boken blev jag förstås nyfiken på hur det ser ut med fracking i Sverige och visst, det pågår prospektering men än har man tydligen inte hittat källor som är tillräckligt rika för att utvinning skall löna sig. Sverige har inte förbjudit fracking som t.ex. Frankrike har gjort. Jag lärde mig en sak till, är man markägare har man inga rättigheter alls om det på din egendom upptäcks fynd som är av nationellt intresse, man äger bara markytan.

Trots allt, Naomi Klein är i grunden en optimist och hon visar på möjliga lösningar, läs boken så får du veta!

Ett av sommarens projekt - före och efter

Det började i mars månad med flytt av grästuvan som syns på bilden. Gräset är en jättetåtel Molinia caerulea ssp. arundinacea `Transparant´ som vuxit ur sin växtplats och blivit alltför stor för grannarna. Borde ha gjorts för flera år sedan...

Det blev en snabb lösning, ogräset grävdes bort, gropen fylldes med ny jord och kantades med en metallkant för att hejda invasionen av gräs.

Det här är ett område som vi inte gjort något åt på många år, här har trädgården mött naturen. Platsen är besvärlig bland annat för att i närheten växer en stor björk som effektivt dränerar marken på vatten. Sydvästvindarna får bra fart över gärdet och hjälper till att torka ut marken. Stenkanten som bildat gräns mot naturen var ett riktigt hastverk en gång och har aldrig gjort mig på gott humör. På platsen har vi också samlat stenhögar som vi under vår framfart grävt upp ur marken - inte så snyggt.

  I augusti började vi gräva för att göra en gång av kullersten, en stenmur mot naturen och för att få avsättning av all sten som låg i högar och skräpade. Marken är full av sten, en del så stora att man inte rår på dem med handkraft. De blir kvar och man får lösa det så gott det går.

Rabatten gjordes större, det finns alltid behov av omplantering av växter som hamnat fel eller blivit för stora på sin plats, rundeln runt gräset togs bort och gropen blev en del av den utvidgade rabatten. Den fula stenkanten togs bort och gräset frodas på sin nya plats.

Såhär blev det till slut - mycket sten trots att vi körde bort en del. Under stenmuren satte jag markduk så ogräset dör väl bort efter några år, då kan jag öppna upp för lite större planteringar eftersom jag tycker det blev väl mycket sten. Det gäller förstås att plantera med eftertanke, här blir det torrt. På sensommaren byggde vi en ny kompost här också så nu håller jag på och klurar ut hur vi skall kunna binda ihop allt, ett trevligt nöje vintertid.

Julhälsning

En riktigt GOD JUL till alla önskar tomten på Hagtorpet

Rhododendron `Golfer´

För en rododendronfantast så är denna  vackra planta som ett värdefullt smycke i trädgården. Rhododendron `Golfer´ ( R. degranianum ssp. yakushimanum x R. pseudochrysantum) är  en primärhybrid som innebär att en art korsats med en annan art.

Den är mycket långsamväxande och i rododendrons värld betyder det ett kompakt växtsätt, de snabbväxande buskarna blir ofta  spretiga och kala nertill på grenarna, lite nedlåtande brukar det kallas det för storkben.

En uppskattning är att jag haft den i fem år, aldrig några vinterskador trots att den upplevt några riktigt tuffa vårvintrar - "surprisingly hardy" skriver Kenneth Cox om den i sin bok "Rhododendrons & azaleas".  Svensk zon uppges till 1 - 3 men `Golfer´ är nog en spännande kandidat för någon som tycker om utmaningar och zonknäckeri.

Den har aldrig blommat men för mig som gillar vackra bladplantor är det inget som har någon stor betydelse. Det vackra, silverfärgade indumentet syns redan i juni och `Golfer´ håller kvar sin silvriga bladfärg ända in i september. Odlingsvärd!

Döda inte bålgetingen!

Bild från Wikipedia

Nu tänker jag hålla ett försvarstal för vår största getingart, nämligen bålgetingen. Denna brummande och långsamt flygande insekt har ett oförtjänt dåligt rykte, antagligen på grund av sin storlek och något högljudda uppträdande  upplevs den som mera farlig än sina kusiner, getingarna. Den är dock en mycket ofarligare flygare än de mera vanligt förekommande getingarna. Så länge vi inte stör bålgetingarna låter de oss vara ifred.

Jag har själv fått den i munnen en gång då jag slarvade med att skydda en öppnad drickaburk och inte ens då bet den, getingarna nyper däremot direkt om man får dem i munnen vilket jag också har erfarenhet av.

Bålgetingen är utan tvekan ett nyttodjur i våra trädgårdar, en rovinsekt som livnär sig på levande insekter. Den jagar även nattetid och har man ett bålgetingbo i närheten kan man på kvällen se getingarna som samlas vid en tänd utelampa. Anledningen är förstås mängden av andra insekter som samlas vid den tända lampan, födosök helt enkelt. Tycker man det är obehagligt är det bara att släcka lampan så försvinner de.

Bålgetingar är fredliga individer men precis som alla andra levande varelser skyddar de sitt bo så ett säkerhetsavstånd på några meter bör man hålla till boet. Är man överkänslig mot getingar bör man förstås vara extra försiktig.

Bålgetingen bygger gärna sitt bo i gammelskogen i murkna och ihåliga träd vilket med modernt skogsbruk har blivit en bristvara i naturen. Virkesproduktion som numera ersätter det vi kallar skog, med tallar och granar på raka led i samma storlek, utgör inte längre en möjlig reproduktionsmiljö för bålgetingen. En fågelholk kan då bli ett alternativ.

Precis som hos humlor och getingar är det endast den befruktade honan som överlever vintern, resten av boets innevånare dör när kylan kommer.  Drottningen övervintrar och bygger nytt bo nästa säsong, det gamla boet återanvänds inte.

Bålgetingen var rödlistad fram till år 2000 i Sverige,  förmodligen beroende på att dess naturliga boplatser försvann när virkesplantager ersatte gammelskogen. Glädjande nog tycks den ha kunnat anpassa sig och finns inte längre kvar på listan för hotade arter.

När våren kommer och det brummande ljudet åter hörs i våra trädgårdar så gläd dig åt en fenomenal medarbetare i trädgården  och ett bidrag till den biologiska mångfalden i vår natur.

En hyllning till svavelpionen

Livet börjar här, i det svarta fröet finns embryot till en ny svavelpion Paeonia mlokosewitschii.

De röda klumparna som lyser så klart är ett av naturens många sätt att skydda nästa generation, svavelpionen gör en avledande manöver och hoppas att fåglarna skall lockas av den starka röda färgen och lämna de fertila fröerna i fred.

Pioner tillhör våra mest älskade trädgårdsväxter. De är lättodlade, härdiga och finns i så många varianter, det finns en pion för varje trädgård. Som alltid föredrar jag enkelheten framför de mera flashiga och iögonfallande fyllda sorterna. Den gula svavelpionens skönhet är just enkelheten med de florstunna blombladen, den enda gulblommande vildarten bland örtartade pioner.

Att pyssla med frösådder har väl aldrig varit en sysselsättning som känts särskilt attraktiv, lite för mycket pillrande i mitt tycke, men dessa svarta pärlor är hanterbara till och med för mig.

I denna enkla kallbänk, fylld med sand, i krukor med hälften jord och hälften sand fick de tillbringa sitt första år. Det första året bildas enbart rötter, ingenting på ytan som talar om att här finns liv.

   

På våren det andra året spirar det i krukorna och de första hjärtbladen har bildats, sedan händer inget mer den sommaren. I år planterade jag om de små groddarna och de fick stå ute hela sommaren för att när hösten kom återvända till sin skyddade växtplats i kallbänken. Nästa vår hoppas jag de är redo för utplantering de är då tre år gamla. Det dröjer kanske fem, sex år innan det blir en blommande planta, en anledning till att svavelpioner är så dyra i inköp.

Inte bara blommor - när svavelpionens nya skott visar sig i mars/april blir man nästan salig av de rödfärgade, hoprullade bladen. Bladen innehåller något ämne som skyddar mot opålitliga vårtemperaturer, därav den avvikande färgen. Så småningom, när värmen stabiliseras övergår bladfärgen till vackert blådaggigt grön.

 Svavelpionerna är dock inte pålitliga blomfärgen. I sitt naturliga tillstånd förekommer allt från helt rosa till olika skiftningar mellan rosa och gult. Många odlare har besviket konstaterat att den gula svavelpionen som man betalat dyrt för, blommade med rosafärgade blommor.

Jag har två blommande plantor i trädgården, hos den ena kan man bara ana sig till den svagt gula färgen, de rosa inslagen är synliga, redan i knoppstadiet.

Den andra svavelpionen däremot är så gul som den kan bli och från den är alla fröna tagna. Om det däremot är någon garanti för att det genererar helt gula blommor vet jag inte. Upplys mig gärna om någon vet! Oavsett färg är svavelpionen en skönhet i trädgården, en alla tiders prima primadonna.

 

Frostig decemberträdgård

Några minusgrader i natt men solen sken från klar himmel på dagen så det blev en liten trädgårdspromenad med kameran.

Rhododendron bureavii viker ihop sina blad för att minska avdunstningen i kylan men det vackra rödbruna indumentet lyser vackert i solen.

Rhododendron hanceanum `Princess Anne´ full med knoppar som bara väntar på ljus och värme.

Picea abies `Zillertal´ och höstljung Calluna vulgaris `Seestern´ håller stilen oavsett årstid.

Den äldre delen av trädgården som mest består av perenner känns ganska trist just nu.

Men skogsträdgården med frostnupen mossa och städsegröna växter är vacker i decembersolen.

Ljungväxterna tillhör favoriterna i trädgården, fantastiska växter man kan njuta av året runt.

Sen kväll i juli...

...när de sista solstrålarna träffar några växter i skogsträdgården

Lysande!

Under fyra dygn den senaste helgen har Moder Jord visat sina muskler. Orkanvindar och storm har slagit ut delar av vår infrastruktur och ännu i morse saknade 500 hushåll i Sörmland elektricitet. På västkusten har vindarna orsakat översvämningar med stora materiella skador som följd. Vi klarade oss bra trots det höga tonläget, fyra timmars elavbrott men temperaturen skenade, + 10 grader i december.

I Paris pågår det ödesmättade klimatmötet COP 21.  Alla vill visa att de kommer med något bidrag som kan stoppa den globala uppvärmningen som enligt prognoserna visar att vi går mot det varmaste året hittills sedan mätningarna startade. Även vår energiminister vill bidra och och menar att nu tar Sverige täten för en ny internationell klimatutmaning för miljövänlig belysning,  han lanserar ett byte av lampor till energisnål LED belysning! Målet är att minska utsläppen genom att få ut tio miljarder energieffektiva lampor på världens marknader, bakom lampkampanjen står Sverige och tolv andra länder.

Gott så men LED belysning är ingen nyhet, EU håller på att fasa ut glödlampan och de flesta hushåll och förmodligen också offentliga byggnader har idag övergett de gamla glödlamporna.

Med all säkerhet vet energiministern att tillverkningen av LED belysning inte är miljövänlig. Att tillverka LED lampor kräver förbrukning av sällsynta jordartsmetaller. De är inte speciellt sällsynta egentligen, finns spridda i jordens alla bergarter men sällan som huvudkomponent i mineral, låga halter orsakar alltid en stor mängd avfall. De är dyra att utvinna och förekommer ofta tillsammans med radioaktiva grundämnen. Gruvdriften åstadkommer en förstörd natur, enorma avfallshögar och en mark, förorenad av tungmetaller. Efterfrågan ökar på sällsynta jordartsmetaller, för närvarande står Kina för 95% av produktionen.

Säkert är också energiministern bekant med rekyleffekten eller Jevons paradox som det också brukar kallas.

Klimatvänliga produkter saluförs ofta som att vi sparar pengar men vad gör vi med dessa sparade pengar?  Glödlampor byts till energisnålare  och billigare alternativ och marknadsförs som en win - win situation men kanske tycker vi att vi förtjänar att slösa lite extra med belysningen eftersom energiåtgången är lägre och lamporna kan vara tända längre.

Bilarna blir allt bränslesnålare, vi använder etanol, el eller biogas och ökar vårt bilåkande utan dåligt samvete.

Våra vinster kunde kanske tas ut i minskad arbetstid och skulle då bli en verklig vinst både för miljön och oss själva men alla undersökningar om det som benämns som rekyleffekten visar att vi istället ökar vårt konsumtionsutrymme.

Och ännu har ingen makthavare på klimatmötet vågat ställa sig upp och rakryggat säga det som de flesta vet, vår överkonsumtion omvandlar våra naturresurser till sopor i allt snabbare takt, begränsade naturresurser som vi låtsas är oändliga.

Adonis vernalis våradonis i april 2015 

 

Växtidentifiering - någon?

Jag vet att det finns så många kunniga växtkännare där ute så jag tar en chans och prövar om någon möjligen kan identifiera denna vackra Hosta. Släktet tillhör favoriterna i trädgården och jag har hyfsad kontroll på namnen på de flesta men namnet på den här vackra bladplantan har jag inte lyckats hitta, släktet är ju hur stort som helst numera.

Jo, jag vet, att identifiera en Hosta i efterhand är nog så nära en "mission impossible" som man kan komma men om man inte frågar får man heller inget svar.

Jag vann denna planta på ett växtlotteri hos Trädgårdsamatörerna för många ( 8 - 9 ?) år sedan, en ledtråd där man kan utesluta nya hybrider. Plantan skulle jag säga är en medelstor Hosta men med en speciell egenskap som kanske gör att den kan identifieras av någon som har den i odling. När bladen utvecklas på vår/försommar är de nästan självlysande, gulgröna med vågiga bladkanter. I slutet av juli börjar de nya blad som kommer ändra färg till nästan helgröna och de krusade bladkanterna försvinner, en ganska radikal förvandling som sker varje år.

I maj månad när den börjar växa ser den ut såhär;

En bild från juni månad, kanske är den som vackrast just nu.

En mulen dag i juli och här kan man skönja att de nya bladen som kommer underifrån har en annan färg och karaktär.

En delning av Hostan jag gjorde för några år sedan som fick plats strax innanför rådjursstängslet. Här kan man tydligt se de gamla bladen som finns kvar underst och de nyare bladen som är nästan helgröna och  där de vågiga bladkanterna är borta. Bilden är tagen i september.

Rhododendron camtschaticum

Variationsrikedomen inom släktet Rhododendron är enorm och en av anledningarna till att det är så spännande att lära känna och odla denna vackra växt. Det är omöjligt att veta hur många arter det finns skriver Kenneth Cox i sin bok "Rhododendrons and azaleas", siffran 900 brukar nämnas men den kan varierara både uppåt och neråt.

Hur många hybrider som finns vet ingen idag, kanske tillhör det avdelningen för onödigt vetande.

R. camtschaticum är en dvärg i förhållande till de stora giganterna i släktet, dock inte den minsta. Den växer i vilt tillstånd på riktigt kyliga platser som Kamtjatka halvön i östra Ryssland, Alaska och norra Japan. Namnet upplyser om varifrån den härstammar men jag var tvungen att googla för att placera in Kamtjatka på kartan, mina geografiska kunskaper har många luckor. Kamtjatka är förövrigt världens rikaste björnområde så denna lilla Rhododendron är troligen den enda i sitt släkte som lever tillsammans med de stora brunbjörnarna.

Den lilla skönheten är en krypande, lövfällande 2 - 3 dm hög planta som  bör få en växtplats där den inte hamnar i skuggan av mera starkväxande grannar och konkurreras ut.  Gassande sol hela dagarna är kanske inte det bästa alternativet men växtplatsen bör vara ljus för att gagna blomningen. Om man knipsar bort blommorna när de blommat över fortsätter den att blomma, tyvärr glömmer jag det ibland. Blomningen inträffar här runt midsommartid, ganska sent alltså för en Rhododendron. Härdigheten är mycket god, zon 5-6 och med det skyddande snötäcke som finns i norr är den kanske en av de mest härdiga Rhododendron vi kan odla i vårt land.

Det finns en vitblommande variant också R. camtschaticum var. albiflorum som anses något mera svårodlad men jag skulle utan tvekan köpa den om jag hittade den till försäljning någonstans.

Inför advent 2015

Sylvias julvisa

Och nu är det jul i min älskade nord; är det jul i vart hjärta också? Och ljusen de brinna på rågade bord, och barnen i väntan stå. Där borta i taket, där hänger han än, den bur som har fångat min trognaste vän. Och sången har tystnat i fängelseborg; o vem har ett hjärta för sångarens sorg. Jag bor i de eviga vårarnas land, där de glödande druvorna gro. Cypresserna dofta vid havets strand; där har jag mitt ensliga bo. Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; och luften är vårlig, och gräset är grönt. Orangernas ånga ur skogarna går, och ljuv mandolinen om kärlek slår. Cypresserna dofta. Det brusande hav i silver mot stranden bryts; vid foten av Etna, där är en grav, vars sorg uti blommor byts. Där slumrar en gäst från nordens dal; och nu är det jul i hans fädernesal. Vem sjunger din visa, som fordom en gång? Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång! Och stråla, du klaraste stjärna i skyn, blicka ned på min älskade nord! Och när du går bort under himmelens bryn, välsigna min fädernejord! I blommande vårar, på gyllene strand, var finnes ett land som mitt fädernesland? För dig vill jag sjunga om kärlek och vår, så länge din Sylvias hjärta slår. Zacharias Topelius 24 december 1853.

Sylvias julvisa tillhör de populäraste julvisorna i Finland. Den skrevs i diktform av skalden Zacharias Topelius och tonsattes av Karl Collan. Topelius var en stor naturvän och visan handlar om en liten fågel, troligen svarthätta ( Sylvia atricapilla) som på sin årliga flytt till vintervarma länder fångas vid passagen över Sicilien av hänsynslösa människor och får tillbringa sitt återstående liv i en bur. Texten berör och ögonen blir fuktiga när den lilla fågeln, genom Topelius ord, berättar om sin längtan efter frihet.

I kväll tänds stjärnan med de sju uddarna i alla hem och offentliga byggnader i den lilla staden Nykarleby vid Bottenvikens kust i Finland. Topelius, född 1818 på Kuddnäs gård i Nykarleby, skriver i sin dagbok år 1885 att när stjärnan tändes inleds julen.

Nykarlebystjärnan visar vägen i mörkret, en kär symbol för alla Nykarlebybor och människor med anknytning till den lilla staden i norr. Stjärnan har alltid tillverkats som ett hantverk, aldrig industriellt och traditionen har överlevt de två världskrigen och alla andra påfrestningar som drabbat staden vid kusten. Jag är också född och uppvuxen i Nykarleby.

Jag önskar att alla människor i hela vår värld ikväll kunde tända ett ljus i mörkret, som en symbol och ett hopp om att klokheten och förnuftet skall segra till slut, vi behöver varandra.

Trevlig advent