Tornseglare ( Apus apus)

Bild från Wikipedia

Än kan vi njuta någon vecka av dessa fantastiska flygare som visslande flyger över våra huvuden. Vi är så lyckligt lottade att vi har häckande tornseglare under tegelpannorna på den gamla ladugården. I år är det fem häckande par, har minskat över åren men trots allt är det en hyfsad föryngring på gång i år.

Tornseglaren kallas ibland för tornsvala men den tillhör familjen seglare och är inte alls besläktad med svalorna. Deras vetenskapliga namn Apus betyder fotlös men det är inte riktigt sant. Benen är mycket klena och alla tår är framåtriktade s.k. klängfötter. Det är precis vad som behövs för att kunna ta sig till boet. Fåglarna lever hela sitt liv i luften, de sover och parar sig i skyn och evolutionen har utvecklat det som behövs för ett liv i luften. De långa lieformade vingarna ger lyftkraft och litet luftmotstånd och ger tornseglaren en ypperlig flygförmåga.

Tornseglaren anländer ganska sent till våra breddgrader, resan är lång och farofylld från övervintringen i tropiska Afrika. Så en dag hörs det välkända visslandet i luften och man ser en grupp tornseglare svischa förbi. De är sociala fåglar och uppträder i grupp, sällan ser man en ensam tornseglare. Det är lätt att notera när äggen läggs, plötsligt är gruppen halverad då en av föräldrarna ligger på ägg.

När ungarna kläcks blir det bråda tider för föräldrarna och tornseglaren är beroende av vackert väder för att få mat till ungarna. Nu är de inte helt oskyddade ifall det sker ett väderomslag till ruskväder. De vuxna fåglarna kan flyga långt bakom lågtryck i sitt födosök och ungarna kan falla i dvala vid utebliven matning där alla kroppsfunktioner går på sparlåga för att förbruka så lite energi som möjligt. Föräldrarna kan vara bort någon vecka för att leta mat och ungarna klarar sig genom extremt låg energiförbrukning, fantastiskt eller hur så naturen har ordnat det.

Tornseglaren lever på luftplankton. Precis som det finns havsplankton i haven som försörjer många av havets innevånare finns det luftplankton i lufthavet. Det är insekter som driver omkring, ibland på höga höjder, och som ger mat till tornseglarna. Det är bladlöss, skalbaggar, steklar, bladlöss och spindlar. Bladlöss har en förmåga att förflytta sig när maten tryter, de blir ballongseglare genom att blåsa upp små luftfyllda blåsor på kroppen och låter passivt vinden förflytta dem till en förhoppningsvis bättre plats. Spindlar kan heller inte flyga men de väver en tråd som vinden tar fatt i och flyttar dem via luften till en annan plats. De kan inte själva styra sin färd så det gäller att lyckas, annars blir det inga fler försök. Tornseglarna undviker stickande insekter och har förmågan att urskilja gaddlösa individer i en bisvärm.

Tornseglarna har ett stort gap och i nedre delen av munnen finns en strupsäck där maten samlas. Blandat med saliv bildas en boll av insekterna som sedan serveras till ungarna.

Fåglarna återvänder till samma boplatser år från år. Ett skäl är troligen att de gamla bona återanvänds. Det är ett krävande uppdrag för fåglarna att bygga nya bon eftersom allt bomaterial måste insamlas från luften.

Ungarna är flygfärdiga efter tidigast 5 veckor, ibland längre. Den långa tiden i boet är nödvändig för när ungarna lämnar boet måste flygningen fungera och de är tvingade att klara sitt födosök själva. De påbörjar omgående den långa färden till andra sidan jorden. En dag är det plötsligt tyst och det dröjer till nästa sommar och en flygning runt jorden innan vi ses igen.

Yucca filamentosa - palmlilja

I natt bestämde sig den grandiosa palmliljan för att öppna sina knoppar. Jag kunde inte hålla mig från att fotografera den trots bländande solsken som skapade mörka skuggor.

Palmliljan härstammar från USA och är härdig åtminstone till zon 3. Det är inte kylan som är palmliljans värsta fiende utan vinterblöta och dåligt dränerad jord. Den är städsegrön och övervintrar med gröna bladrosetter. Den bör planteras med omsorg på noga utvald plats eftersom den bildar djupa rötter. Strålande sol är en bra miljö. Här växer den i en blandning av hälften grus, hälften jord i en upphöjd, djupgrävd rabatt. Jag har aldrig vintertäckt den, risken att den ruttnar under ett blött och fuktigt vintertäcke är förmodligen stor.

Jag har haft plantan i ca 5 år och nu är första gången den blommar, det är väl ungefär den tid den behöver innan den är mogen att sätta knoppar. När den blommat klart dör den bladrosett som blommat men den bildar nya rosetter. I fjol våras tog den stryk precis som andra städsegröna växter gjorde under den olycksaliga våren men den kom igen med nya rosetter.

Tveka inte att plantera denna magnifika växt, ger man den bara de rätta odlingsbetingelserna går det säkert bra.

En ofrivillig paus från trädgården

Thalictrum rochebrunianum

Ibland kommer livet emellan och inget blir som planerat. Den svenska sjukvården fick ta hand om mig under en period och trädgården fick sköta sig själv. Det gör den ju men jag lämnade en prydlig och prunkande trädgård och så snabbt det sker, övergången från vårdad till ovårdad.

Inte så mycket ogräs men allt visset, torkat och överblommat som ingen putsat bort när det var dags ger snabbt ett skräpigt intryck. Hård blåst i perioder och nerfallande skräp från träden som lägger sig överallt på gångar och rabatter. Det dagliga plockandet som man egentligen inte tänker på att man gör ens men som obönhörligen märks när det inte blir gjort. Men skuggviolrutan blommar så vackert nu, egentligen är det knopparna, som ser ut som små violetta pärlor, som är det allra vackraste. Den blir hög så en vindskyddad plats är inte fel. Den tål en hel del sol men den får absolut inte torka ut, här står den i en våtbädd med ständig fukt runt rötterna.

Grönt och grus skänker harmoni

Den här platsen, ena gaveln på vårt hus, gjorde ingen människa glad när vi flyttade in. Längs väggen fanns en traditionell rabatt med diverse perenner och resten var hård, packad lera, fylld med ogräs. Här har människor trampat i generationer och det har troligen även varit en uppställningsplats för bilar och jordbruksmaskiner.

Jag ville inte ha några blommande rabatter här utan stramt och sparsmakat med olika gröna nyanser. Marken var så hårt packad så spaden var inte till någon nytta. Vi hyrde en liten grävmaskin för att gräva ner stenkanterna och de planteringsgropar som vi ville ha. Rabatten längs huset tog vi bort. Marken jämnades så att den blev någorlunda i nivå och vi täckte allt med markduk förutom planteringsgroparna. Ett ordentligt lager med diabas ovanpå markduken och sedan några större stenar som lyftes dit med maskin.

Det är numera en väldigt lättskött plats, det enda vi får göra är att plocka skräp när träden fällt sina löv på hösten. Några japanska lönnar som vi planterat har gett upp, platsen är antagligen både för kall och för blåsig men olika sorts gräs och några små barrträd trivs alldeles utmärkt. En omöjlig plats blev en lättskött och prydlig liten grusträdgård. Här i hörnet skymtar den rödbladiga blodboken Fagus sylvatica `Rohan obelisk´ med sin skulpturala växtform.