Tornseglare ( Apus apus)

Bild från Wikipedia

Än kan vi njuta någon vecka av dessa fantastiska flygare som visslande flyger över våra huvuden. Vi är så lyckligt lottade att vi har häckande tornseglare under tegelpannorna på den gamla ladugården. I år är det fem häckande par, har minskat över åren men trots allt är det en hyfsad föryngring på gång i år.

Tornseglaren kallas ibland för tornsvala men den tillhör familjen seglare och är inte alls besläktad med svalorna. Deras vetenskapliga namn Apus betyder fotlös men det är inte riktigt sant. Benen är mycket klena och alla tår är framåtriktade s.k. klängfötter. Det är precis vad som behövs för att kunna ta sig till boet. Fåglarna lever hela sitt liv i luften, de sover och parar sig i skyn och evolutionen har utvecklat det som behövs för ett liv i luften. De långa lieformade vingarna ger lyftkraft och litet luftmotstånd och ger tornseglaren en ypperlig flygförmåga.

Tornseglaren anländer ganska sent till våra breddgrader, resan är lång och farofylld från övervintringen i tropiska Afrika. Så en dag hörs det välkända visslandet i luften och man ser en grupp tornseglare svischa förbi. De är sociala fåglar och uppträder i grupp, sällan ser man en ensam tornseglare. Det är lätt att notera när äggen läggs, plötsligt är gruppen halverad då en av föräldrarna ligger på ägg.

När ungarna kläcks blir det bråda tider för föräldrarna och tornseglaren är beroende av vackert väder för att få mat till ungarna. Nu är de inte helt oskyddade ifall det sker ett väderomslag till ruskväder. De vuxna fåglarna kan flyga långt bakom lågtryck i sitt födosök och ungarna kan falla i dvala vid utebliven matning där alla kroppsfunktioner går på sparlåga för att förbruka så lite energi som möjligt. Föräldrarna kan vara bort någon vecka för att leta mat och ungarna klarar sig genom extremt låg energiförbrukning, fantastiskt eller hur så naturen har ordnat det.

Tornseglaren lever på luftplankton. Precis som det finns havsplankton i haven som försörjer många av havets innevånare finns det luftplankton i lufthavet. Det är insekter som driver omkring, ibland på höga höjder, och som ger mat till tornseglarna. Det är bladlöss, skalbaggar, steklar, bladlöss och spindlar. Bladlöss har en förmåga att förflytta sig när maten tryter, de blir ballongseglare genom att blåsa upp små luftfyllda blåsor på kroppen och låter passivt vinden förflytta dem till en förhoppningsvis bättre plats. Spindlar kan heller inte flyga men de väver en tråd som vinden tar fatt i och flyttar dem via luften till en annan plats. De kan inte själva styra sin färd så det gäller att lyckas, annars blir det inga fler försök. Tornseglarna undviker stickande insekter och har förmågan att urskilja gaddlösa individer i en bisvärm.

Tornseglarna har ett stort gap och i nedre delen av munnen finns en strupsäck där maten samlas. Blandat med saliv bildas en boll av insekterna som sedan serveras till ungarna.

Fåglarna återvänder till samma boplatser år från år. Ett skäl är troligen att de gamla bona återanvänds. Det är ett krävande uppdrag för fåglarna att bygga nya bon eftersom allt bomaterial måste insamlas från luften.

Ungarna är flygfärdiga efter tidigast 5 veckor, ibland längre. Den långa tiden i boet är nödvändig för när ungarna lämnar boet måste flygningen fungera och de är tvingade att klara sitt födosök själva. De påbörjar omgående den långa färden till andra sidan jorden. En dag är det plötsligt tyst och det dröjer till nästa sommar och en flygning runt jorden innan vi ses igen.