Surjordsväxter del 2

Cassiope `Muirhead´ kantljung, en vårblommande liten skönhet som gillar att stå med fötterna i sval och fuktig torvjord men behöver sol för att blomma, i skugga uteblir blomningen.

Av sockblomman finns många namnsorter, den här tycker jag är en av de finaste företrädarna för släktet, Epimedium grandiflorum `Nanum´, att den är liten framgår av namnet `Nanum´ eller `Nana´ som betyder att växten är dvärgartad. Sockblomman är inte så känslig för pH värdet i jorden så den fungerar bra i såväl torv- som kalkhaltig jord.

Mertensia virginica pärlemorfjärva - en riktig skönhet under tidig vår. Tyvärr tycks mössen också gilla växten, den blev uppäten i våras så nästa år skall den nog få en plastlåda som skydd när den  tittar upp. De späda skotten tycks vara de mest begärliga för gnagarna.

Den här gillar jag också skarpt Meconopsis quintuplinervia - tidig bergvallmo. Ur den lilla bladrosetten reser sig blomstänglarna och producerar denna nickande, söta blomma. Den kan vara något nyckfull, ibland förökar den sig med några nya bladrosetter kring moderplantan och när det vill sig illa så bara försvinner den och man får börja om med en ny planta.

Arisaema candidissimum en snygg representant för kobrakallorna, den här är relativt lättodlad.

I gruppen dens - canis finns många vackra hundtandsliljor, dens - canis betyder just hundtänder. Gemensamt för dessa hundtandsliljor är tidig entré på våren, fläckiga vackra blad och att de snabbt vissnar ner när de blommat över. Bra att markera var de finns, det är så lätt att glömma bort dem annars, här en av skönheterna Erythronium dens - canis `Lilac wonder´

Och den obligatoriska växten i surjordsrabatter  Meconopsis x sheldonii `Lingholm´ blå bergvallmo

För 148 dygn sedan...

..och efter 156 nätter till...

Norge tar upp kampen mot invasiva växter!

Kanadensiskt gullris i Eskilstuna

Nu sätter Norge ner foten och tar till lagstiftning för att hejda invasiva växters spridning i den norska naturen. Från och med januari 2016 blir det förbjudet att importera, sälja och plantera ut 31 olika växter i Norge. De kallas pöbelväxter och finns listade  som de mest skadliga och riskfyllda arterna för den norska naturen. Handelsträdgårdar har även ålagts att informera om växter de säljer som kan spridas och skada den biologiska mångfalden. Årskostnaden hittills för bekämpande av främmande arter beräknas kosta det norska samhället 1,4 - 3,9 miljarder kronor. Utöver pöbelväxterna finns en lista på växter som trädgårdsbranschen måste ansöka om för att hantera.

Några av de växter som fr. o m. nyåret blir förbjudna att sälja och importera till Norge;

* vresros

* lupin

* kanadensiskt gullris

* silverarv

* jätteloka

* parkslide och dess hybrider

* jättebalsamin

Den biologiska mångfalden är människans viktigaste resurs, när främmande arter brer ut sig och skadar den genetiska mångfalden kan det få oanade konsekvenser.  Nyckelarter har stor betydelse för ett ekosystems funktion, om en nyckelart försvinner kan hela ekosystem gå förlorade för alltid.

Norge har förstått det man uppenbarligen inte förstått i Sverige, att vårda och värna den inhemska naturen. Ju längre man dröjer desto dyrare blir det och man måste agera för invasionen pågår ständigt och förvärras för varje år.

Clematis vitalba

Många länder med ett mera tillåtande klimat har länge kämpat mot importerade trädgårdsväxter som rymt från trädgårdarna och hotar att ta över och förstöra den inhemska naturen. Den här förfärliga bilden kommer från Nya Zeeland och visar hur Clematis vitalba invaderat skogen och tar död på de endemiska träden. När träden stryps av clematisen och avlider dör också alla djur och insekter som är beroende av träden. 

Clematis vitalba kallas för Old man´s beard och är en importerad trädgårdsväxt. Här odlar vi den under namnen `Paul Farges´ och/ eller  `Summersnow´ antagligen hybrider av arten.           

Vårt nordliga grannland Finland tycks också ha en helt annan framförhållning än Sverige vad gäller invasiva växter.. Där har man förstått att invasiva trädgårdsrymlingar tar livsutrymme från våra egna arter och kan förändra särdragen i naturen. Arter som sprids av människan bidrar inte till naturlig mångfald utan gör naturen ensidigare och fattigare. Man har tagit beslut om att främmande arter måste bekämpas systematiskt för att inte riskera att den inhemska floran och faunan skadas och/eller övergår till något annat.  Vresrosor som invaderat kusterna bekämpas både av myndigheter och frivilliga för att förhindra att skärgårdsängar och sandstränder förvandlas till mattor av vresrosor.

Här i kommunen har jättebalsaminen invaderat stränderna kring Eskilstuna ån och det kanadensiska gullriset täcker enorma ytor i utkanterna. En del bostadsområden är nerlusade med lupiner som tränger undan all annan växtlighet. 

"De är ju så fina" sägs det om många invasiva arter men det är inte utseendet som är bekymret utan deras dominanta beteende. Själv har jag svårt att tycka lupiner är fina sedan jag sett bilder från deras framfart på Islands känsliga natur för att inte tala om våra vägrenar som är så viktiga, den sista bastionen för naturens ängsblommor  - och föda till insekterna.  

Surjordsväxter (del 1)

Surjordsväxter kallar vi de växter som är kalkskyende men många av våra växter fungerar bra i både alkalisk och sur miljö så t.ex. Hosta. Rhododendron vill ha lågt pH värde, intervallen anges till 4,5 - 5,5 men för de flesta av våra växter är inte intervallet större än 1,2 - 1,5 pH enheter och pendlar mellan 5.5 - 7.5 för merparten av växterna. I extremt sura miljöer ( 0 - 3) eller alkaliska ( 8 - 14) blir jorden giftig för växterna och omöjlig att odla i. Jordens pH värde styr framförallt växternas näringsupptagningsförmåga och vid fel pH värde hindras växterna från att ta upp näring ur jorden även om den finns tillgänglig. Näringsbrist kan visa sig på många olika sätt men vanligt är att bladen eller barren får en gulaktig ton.

Surjordsväxter som grupp, om man nu kan säga så, tillhör favoriterna i vår trädgård. De är inte alltid lätta att hitta, man får leta hos specialplantskolor och på trädgårdsamatörernas växtmarknader, där brukar utbudet vara stort. De stora växtkedjorna saluför dem sällan, växterna är inte tillräckligt kommersiella, många vissnar ner efter blomningen och kan inte stå i en liten kruka en hel säsong, en  kruka med enbart rötter är inte säljbar om man inte känner namnet på växten. Förmodligen en av anledningarna till att utbudet är så fantasilöst och enahanda hos de dominerande växtgiganterna. Jag har köpt många krukor där inget synts ovan jord och det har alltid fungerat.

Dodeacatheon dentatum `Red wings´ tolvgudablomma - en tidigblommande vårväxt som trivs i fuktig miljö i halvskugga/vandrande skugga. Finns i flera namsorter.

Trillium finns i många varianter, här Trillium albidum ( doftande ) samt Trillium kurabayashii

Primula släktet är stort men såvitt jag vet kan de flesta vivor planteras i både surjord och alkalisk jord, undantag kan nog finnas. En del vivor kräver surjord som t.ex. de japanska vivorna. Praktvivan Primula siebolddii går att odla i både och,  fuktig och inte för solig växtplats.

Samma växtbetingelser gäller även för den vackra sorgklockan Uvularia grandiflorum

Blå presidentsippa Jeffersonia diphylla är ljuvlig att se under tidig vår. Bladen blir kvar även när blomman vissnat ner, har odlat den i vanlig jord och surjord och båda går bra.

Den vackra blodörten Sanguinaria canadensis, ett absolut måste om man bara har en enda surjordsrabatt till sitt förfogande, mycket odlingsvärd trots den korta blomningstiden.

Hundtandsliljor är surjordsväxter men jag har faktiskt odlat den gula Erythronium `Pagoda´ i vanlig trädgårdsjord men kan inte garantera att det fungerar för samtliga namnsorter. Här en vacker representant för släktet Erythronium californicum `White beauty´ 

En städsegrön miniatyrbuske som trivs i skugga är Polygala chamaebuxus Vår herres strumpor.

En tidigblommande skönhet är också lunddockan, här Glaucidium palmatum `Album´

Primula cortusoides purpurviva får avsluta det här inlägget, återkommer med fler växter för surjordspartier. Purpurvivan går förövrigt att odla i både torvjord och vanlig jord.

Praktiska växtskyltar för trädgården.

Jag fick en fråga om växtskyltarna som ibland ses på bilderna av Anette på bloggen Rost och rädisor och tänkte att jag kan göra ett inlägg om de skyltar vi använder, kanske finns flera som ännu inte hittat användbara skyltar.

Jag har använt mig av växtskyltar i många år, man tror att man kommer ihåg vilka växter man planterat men jag gör det sannerligen inte, när våren kommer är minnet borta. Jag planterar aldrig en växt utan att samtidigt sätta ner den lilla namnskylten.

Skyltarna skall vara så diskreta som möjligt, vita skyltar lyser långt och blicken fastnar på lysande skyltar i stället för på växterna. De måste också vara väderbeständiga och tåla både sol, vind och vatten. Dessutom får de inte vara för lätta för då flyger fåglarna iväg med dem.

De växtskyltar som vi använder och som fungerat bra är av vanlig svart takplåt som vilken plåtslagare som helst kan klippa till efter önskat mått. De som skall ner i marken klipper vi sedan själva med plåtsax så de får en spets som enkelt går att sticka ner i jorden. I buskar och träd hänger jag skyltarna på någon gren, klipper ett hål i skylten och sticker ett låsningsbart buntband genom hålet. De sitter för alltid, vill man ta bort skylten får man klippa av buntbandet.

För att skriva texten använder jag en liten textmaskin med vit text på svart tape. Tapen är väderbeständig och skadas inte av vare sig sol eller nederbörd, enkelt och funktionellt.

Rhododendrons vackra blad - några exempel

Rhododendron har en enorm variation när det gäller bladen, inte bara formen utan även den filtade yta som täcker både ovan- och undersidan på bladen på en del arter och hybrider. Det som finns under bladen kallas för indument och ovansidan för toment men i dagligt tal pratar man oftast om enbart indument. En vackert indumenterad Rhododendron räcker långt i skönhetsupplevelse.

Rh. makinoi `Silber´ en selektion av japansk vildart med spetsiga, smala lancettformade blad, en bladform som ofta går igen där Rh. makinoi är inblandad. Men riktigt vackert är det silverfärgade indumentet som kommer på nytillväxten på våren.

Rhododendron `Teddy bear´ ( Rh. bureavii x Rh. pseudochrysantum) har avvikande färg på de nya bladen som kommer på våren men under bladen finns ett tjockt, brunrött indument som visar på släktskapet med Rh. bureavii, också kallad kanelrhododendron.

Rh. `Golfer´ ( Rh. degranianum ssp. yakushimanum x Rh. pseudochrysantum) är en oerhört vacker, liten bladplanta. En långsamväxande buske som behåller de silvriga bladen under hela säsongen.

Rh. pachysantum en vildart som nog tillhör mina favoriter i släktet, där Rh. pachysantum är inblandad brukar det bli riktigt vackra plantor. Plantan är mycket långsamväxande och har aldrig blommat hos mig men det är ingen nackdel alls. På våren när de nya bladen spricker är de till en början nästan silvriga för att så sakta övergå i en mera brunaktig nyans. Så  småningom färgas indumentet till en vackert brun, tät filt som täcker bladen under resten av sommaren.

Rh. `Rusty dane´ ( Rh. bureavii x pachysantum) en av de vackra Rhododendron i Dane serien som tagits fram av en dansk hybridisör, samtliga växter i denna serie är mycket odlingsvärda, fokus ligger på bladen men växterna är dessutom mycket kompakta och fina i formen.

Äntligen! ...höstens sista grävprojekt

Levande material förändras ständigt och inget är bestående, så är det också med våra trädgårdar. Den här pionrabatten är gammal, jag minns inte längre när jag gjorde den. Det första misstaget var att jag kantade den med torvblock för att höja den och få till lite volym, det ligger nämligen en stor sten sådär förargligt placerad strax under markytan som inte går att rubba med handkraft. Torvblock som placeras i full sol torkar snabbt och spricker sönder, en lärdom god som någon. Det andra misstaget var att jag planterade in lammöron tillsammans med pionerna, lammöron som spred sig snabbt och växte in överallt, även i torvblocken. Några år var planteringen hyfsat inbjudande när pionerna blommade men de drabbades av bladfläcksjuka som är relativt vanlig hos örtartade pioner.

Bladfläckssjuka är en svampsjukdom som egentligen inte stör plantan på annat sätt än att bladen vissnar ner redan i mitten av sommaren, jag brukar titta bort när jag passerar,åtgärder krävs!

I den nedre delen av rabatten som inte syns på bilden planterades massor av krokus, jo, det var ett trevligt blickfång under tidig vår när krokusen blommade med tyvärr planterade jag in ett ogräs till, nämligen ormöga Omphalades verna som snabbt övertog hela rabatten, omöjlig att rensa bort på vanligt sätt när den väl invaderat en plantering, det är bara att gräva bort allt och nu är det gjort.

Den retfulla stenen ligger kvar så jag måste klura ut någon form av kant för att höja upp rabatten

Ännu ett misstag, jag hade satt markduk under i tron att det skulle stoppa trädrötter från att invadera planteringen. Det står en björk en bra bit härifrån men oj, så mycket rötter som vuxit in i  rabatten. I torvblocken fanns tjocka björkrötter som vuxit genom alla block i sitt letande efter fukt. Än en gång får jag konstatera att trädrötter inte håller sig i kronans utkanter utan de växer långt utanför trädet. Om det är något jag verkligen ångrar från mina första trädgårdsår är att jag följde det dåliga rådet om att gräva ner markduk. Markduk skyddar inte mot rotinvasion från annan växtlighet, det fyller absolut ingen funktion i rabatterna. Med markduk bryter man det naturliga kretsloppet och det syns tydligt på jorden som grävs upp, den verkar helt enkelt död. Trädrötter kan inte stoppas på annat sätt än att man tar bort trädet och vill man inte gräva djupt och det finns risk för att ogräsrötter finns kvar kan man sätta tidningar eller papp som hindrar ogräset att växa till sig. Fördelen är att papper förmultnar efter några år och kretsloppet kan fungera.

Nu får det stå öppet i vinter och jag får fundera över hur jag får till en upphöjd bädd samt vilken typ av växtlighet som blir lämplig för denna soldränkta och torra plats. Det är så skönt att allt är bortgrävt, en riktig fulhörna har det varit de senaste åren.