Hjälp inte till att sprida parkslide

I juni i fjol skrev jag ett blogginlägg om den invasiva växten parkslide - Fallopia japonica, på engelska heter den Japanese knotweed. Enligt min bloggstatistik är inlägget det mest lästa på bloggen. Jag gissar att många har bekymmer med parksliden i sina trädgårdar eller i omgivningarna. Men det anmärkningsvärda är att man också googlat en hel del på inköp av växten.

I Storbritannien är parksliden numera ett jätteproblem och det är förenat med straffansvar att sälja, skänka eller sprida parksliden i naturen. Den är ett stort hot mot den biologiska mångfalden genom att den slår ut landets naturliga växtlighet. Markägare upptäcker att egendomar blir värdelösa där växten etablerat sig och husägare med parkslide i trädgården kan inte avyttra sina hus för det finns inga köpare till hus med parkslide i trädgården.

Den härstammar från Japan men där är den inte tillnärmelsevis lika invasiv som i andra länder där den fått fäste beroende på att i Japan finns en insekt som begränsar den men den gynnaren lever endast i Japan. Främmande växter som saknar naturliga fiender kan snabbt bli stora och kostsamma problem.

När jag googlade på köp av parkslide så hittade jag en annons om försäljning i växtbiblioteket hos Hasselfors garden.Man upplyser om växtens invasiva förmåga men skriver;

"Växtplatsen kan begränsas genom en kraftig rotspärr som grävs ner före plantering. Begränsa växtkraften genom att slå med lie tidigt på våren."

Parkslide kan växa genom betong och genom asfalt, den kan förstöra brofundament och rötterna kan gå ner flera meter i marken. Den tar sig under Autobahn i Tyskland och dyker upp på andra sidan motorvägarna, rotspärr eller nedgrävda tunnor hjälper nog inte. En lie är ett ganska meningslöst vapen mot parksliden.

Det finns mycket att läsa om denna förfärliga växt men ändå verkar det som om folk trodde att det går att kontrollera parksliden men har man en gång låtit den växa och etablera sig i trädgården finns ingen ångervecka och det är förenat med stora kostnader att utrota den om det ens är möjligt.

"Den är så fin" - japp, den är fin men många av våra besvärliga ogräs är just fina. Det är inte fulheten som gör en växt till ett ogräs utan växtens svårkontrollerade framfart i våra trädgårdar och i vår natur.

Myndigheterna i Sverige har ännu inte reagerat på ett adekvat sätt inför spridningen av parkslide, det varnas för den men det är fortfarande inte straffbart att sprida den i trädgårdar. Från trädgårdarna hamnar den förr eller senare ut i naturen. En så liten rotbit som halva fingernageln kan generera ny växtlighet.

Parkslide är en rymmare från våra trädgårdar och sprids genom att man slänger trädgårdsavfall ut i naturen men även genom att människor generöst delar med sig av "den vackra bambun" till vänner och bekanta som inte har en aning om vilket monster de tagit emot.

Ett försvar till att etablera parksliden brukar vara att vårt klimat håller den på plats. Men vad finns för fog för ett sådant påstående?  Växten är tålig som få, den klarar torka och blöta, värme och kyla och gynnas av pågående klimatförändringar. 

Den hör inte hemma i vår natur där den ställer till svåra skador, inte heller i våra trädgårdar för den som planterar in den kan aldrig garantera att den inte så småningom växer in i grannens husgrund.