Kanadagåsen i närbild

Härom dagen åkte vi ut till Sundbyholm, ett naturreservat vid Mälarens strand. Det är många år sedan jag varit där och jag blev verkligen positivt överraskad. Allt var otroligt välskött, de gamla, knotiga furorna stod som ståtliga monument längs trevliga stigar och cykelvägar, vassen hålls borta från stränderna och där fanns många grillplatser med färdig ved som kommunen tillhandahåller. Men nu var de mänskliga badgästerna borta och stranden intagen av en annan typ av gäster.

Det var kanadagässen som lockade, jag vill lära mig fotografera fåglar och att sätta sig i skogen någonstans och hoppas att något spännande dyker upp efter några timmar känns inte meningsfullt när jag fortfarande är så osäker med kameran Jag vet att dessa fåglar rent generellt inte är så önskade, det som finns mycket av i vår natur värderas sällan särskilt högt.

Men att sätta sig ner i lugn och ro några timmar, betraktande det skådespel som sker i närbild är så fascinerande. Varför står de på ett ben när två ben borde ge bättre balans? Har ingen aning men någon fördel är det i viloläge, annars skulle de helt enkelt inte uppföra sig så.

Framförallt ville jag lära fotografera fåglarnas rörelser utan att allt blir suddigt. Fåglar sitter sällan stilla och allt handlar om inställningar på kameran. Korta slutartider är hemligheten och då fryser man även vattendropparna som stänker

Så här, sittande på stranden och iaktta fåglarnas beteenden, ljuden, flaxandet med vingarna och dykningarna i vattnet var i sig en underhållning som borde ha betingat ett inträde men det bästa är ofta alldeles gratis.

Kameran har funktionen serietagning och då är det bara att chansa, hålla in knappen och låta det smattra i hopp om att någon bild blir acceptabel.

Inte en vattendroppe får fäste på fjädrarna vilket gör det möjligt till dessa uppvisningar, även i kallt vatten. Ståtliga fåglar men tyvärr är deras status låg i människornas värld.