Följ med mig på en vinterpromenad på Hagtorpet

Idag skiner solen och termometern visar på några plusgrader, svag vind och det är skönt i luften. Naturen är frusen och färgerna  är återhållsamma, bara barrträden är gröna.

Hagtorpet är en jordbruksfastighet men vi kan ingenting om jordbruk så marken är utarrenderad till en bonde som odlar ekologiskt, en mycket bra lösning för oss och för landskapet som hålls öppet. På våren körs här ut mängder av gödsel som köttdjuren producerat under vintern - hållbart jordbruk.

Runt hela Hagtorpet har vi satt upp ca 70 fågelholkar, här en starholk vid skogsbrynet. Stararna behöver öppna ytor för sitt födosök, tyvärr har vi noterat en drastisk minskning av staren under senare år.

En stor asp har gett upp i vinden och den skall ligga kvar. Under decennier kommer den att vara en källa till liv för massor av insekter och småkryp, det finns inget så levande som ett dött träd.

Genom Hagtorpet rinner några stora vattengravar genom landskapet på sin väg mot Mälaren, har vintern bjudit på mycket snö kan här bli översvämning under våren. Här finns också bäver som kan ställa till med rejäla översvämningar  när de bygger sina hyddor. Graven är ett viktigt vattenhål för djuren i naturen.

En mycket gammal stenbro leder över vattengraven, här passerar massor av djur varje natt. Just nu tycks det finnas mycket harar, någon enstaka räv syns spår av och så vår rådjursfamilj som går sina rutter varje natt. 

På andra sidan den plöjda åkern tar Hagtorpet slut och synen är inte vacker. I Sverige ses skogen främst som en virkesproduktion och överallt kan man se denna sorgliga syn som är resultatet av kalhyggestekniken. En svårt sargad natur där miljoner liv gått till spillo och där livsmiljöerna, för tusentals arter som är inbördes beroende av varandra, är förstörda för decennier framåt i tiden.

Den ståtliga eken står kvar, här gick jag dagligen när mina älskade hundar fanns i livet.

Ett välanvänd stig av djuren går upp här bland granarna, jag ser älgspår, räv, harar och rådjur men jag vill inte gå in där bland granarna. Risken att skrämma upp en flock vildsvin som ligger och trycker där under dagtid är påtaglig så jag avstår gärna.

Grisarnas bökande i marken syns överallt, med sina trynen bökar de upp den frusna marken i jakten på rötter. Kvickrotens rötter är en delikatess. 

Mitt i åkerlandskapet finns ett trädbevuxet område som vi kallar för holmen, där växer barrträd och lövträd. Sådana biotoper är oerhört viktiga för den biologiska mångfalden och där får naturen sköta sin egen förvaltning. Asparna tar för sig för de har utvecklat en egen strategi för att komma åt det livsviktiga ljuset som driver fotosyntesen där växter med ljusets hjälp omvandlar koldioxid och vatten till energi. Aspens blad hänger på en speciell sorts stjälkar som fladdrar i vinden. Fladdrandet gör att ljuset når både över- och undersidor av bladet och aspen bedriver fotosyntes med båda ytorna av bladet till skillnad från andra lövträd där undersidan används för andning. Så kan asparna alstra mer energi och växa snabbare än alla andra.

Trots vinter och kyla är myrorna i full färd med att reparera hålen i stacken. Stacken är som alltid vänd mot solen och på dagen blir det tillräckligt varmt för att myrsamhället skall vakna och sätta igång med den nödvändiga reparationen. Jag gissar att det är gröngölingen som varit i farten.

Och där ligger Hagtorpet, hemma igen efter en två timmar lång promenad.