Nattfrost, pilfinkar, en ekorre och en mus.

Det gamla äppelträdet bestämde sig till slut för att släppa sina löv, nattens frost var en tydlig signal att nu är det dags för vintervilan.

Denna okända Chrysanthemum som inte ger upp i första taget fick också en knuff av kylan och lade sig horisontellt, nu är det hösten som bestämmer.

Massor av rönnbär i år och hoppas att sidensvansen Bombycilla garulus inte kan motstå de lysande bären när den passerar på sin väg söderut. I Bondepraktikan kan man läsa att mycket rönnbär betyder en kall vinter men tyvärr, rönnen kan inte veta något om framtiden, däremot om det som varit.

Tuvrör Calamagrostis acutiflora `Overdam´  lyser fint i morgonsolen

När vi flyttade hit ut för över tjugo år sedan var pilfinken Passer montanus en ständig vintergäst. En relativt stor flock av dessa blygsamma fåglar valde att tillbringa vintern hos oss. Varje morgon satt de ivrigt konverserande i den gamla spireabusken, till synes helt oberörda av den bistra vinterkylan. Jag har alltid varit förtjust i dessa något gråa och oansenliga små fåglar som ingen riktigt lägger märke till. För ett antal år sedan försvann de och jag har saknat dem.

Nu är de tillbaka och jag är så glad, en relativt stor flock pilfinkar har landat här och jag matar dem för jag vill gärna tillbringa vintern i deras sällskap. De äter inte nötter men talgbollar och solrosfrön verkar vara en basföda vintertid, mycket trevliga fåglar.

Ekorren är alltid vaken där det serveras nötter, det är godis för en liten ekorre

Under en sten bor musen som också är framme när det vankas mat. På landet finns det möss och jag har inga problem med det, vi kan samsas om utrymmet. Förmodligen en alldeles vanlig skogsmus som också vill smaka på de goda nötterna. De lever sina liv i ständig rädsla, det är nästan sorgligt att se hur rädda de är, minsta rörelse och den är borta. Men idag fick den del av nötterna utan att mista livet och i morgon är en ny dag.

Sisyfos på Hagtorpet

Just nu känner jag mig som den stackars Sisyfos som hamnade i onåd hos överguden Zeus och tvingades baxa stenen uppför berget om och om igen för att den rullade ner varje gång.

Jag rullar inga stenar men jag plockar löv, om och om igen. Under det massiva lövtäcket finns stenlagda gångar som inte längre syns.

I rabatterna får löven ligga kvar men gångarna vill jag gärna befria från löven innan snön kommer.

Här under lövtäcket växer en hel del städsegröna växter, bland annat ljung. De måste befrias från allt nedfall för de är beroende av ljus och vill inte hamna i helmörker under vinterhalvåret.

Hosta `Empress Wu´ har varit grann i år men nu har hon gett upp och skall klippas ner inför vintern. Jag klipper ner perenner så mycket jag orkar innan vintern, det klarar de utmärkt och det underlättar när vårarbetet sätter igång.

Vi har planterat en hel del träd i trädgården under årens lopp och så har vi hela den omgivande skogen som byter skepnad på hösten. Och träden växer och producerar mera löv  för varje år.

Gentiana sino-ornata höstgentiana planterad i en stubbe. De flesta av mins höstgentianor har torkat bort men just dessa tycks ha ha hittat fukt någonstans långt ner i stubben och överlevt.

Renplockat för en dag sedan, komposterna är överfulla men vi har gott om plats i utkanterna dit vi kan tippa avfallet. Tyvärr blir det också en attraktiv plats för vildsvinen att böka runt i.

Även de mossbeklädda stenarna bör befrias från lövtäcket innan vintern. Mossan behöver ljus och förmultnar i mörker.  Som synes återstår en del arbete innan det är dags att säga tack och adjö till trädgårdsåret 2019.

Kan jag bli vän med tekniken?

Den frågan törs jag inte besvara men jag försöker förbättra mina kunskaper, jag har gått en fotokurs i höst och har en gång kvar. Det har varit oerhört givande men jag kan bara konstatera att teknik inte är min bästa gren i livet men det visste jag i och för sig redan tidigare.

Men med envishet kan man komma en bit på väg, min nya kamera är en fantastisk manick men den kräver mycket av den som vill hantera den, det är jag som skall ge instruktionerna för att den skall göra sitt bästa. Min målsättning är inte särskilt hög men jag vill känna att jag gör små framsteg hela tiden och inte stagnerar fullständigt. Just nu räcker det gott för mig.

Hösten är en fantastisk tid med alla färger och förändringar som sker i naturen just nu. Vi har endast haft några nätter med lite frost men det blir startsignalen för naturen. Den gamla höstastern är alltid sist med att blomma och den bryr sig inte om några frostnätter, bara skakar av sig obehaget och blommar vidare, en god egenskap även för oss tvåbenta varelser.

Även frostigt ogräs i naturen kan bli vackert genom kamerans ögon en morgon när solen tittar fram. Inget som man fäster blicken på i vanliga fall men just då, i ett kort ögonblick blir det attraktivt. Duktiga fotografer hittar alltid spännande motiv och det är en svår konst att lära sig.

Vackra vyer i naturen finns det gått om just nu

Och så har jag ju mina små vänner i trädgården, stannfåglarna som gör sig redo för de utmaningar en lång och kall vinter innebär. Jag brukar inte börja vintermatningen så här tidigt men för att fånga dem på bild krävs något i matväg. Nötter är gott!

En genomvåt talgoxe Parus major satt och putsade sig på en gren efter en regnig natt. Noterar att talgoxen verkar vara den vanligaste fågeln här nu i höst, i fjol var det blåmesen som var dominerande.

Ha en trevlig vecka och njut av den vackra och färggranna naturen!

Granen längtar hem

10 miljoner kubikmeter granskog har skadats av granbarkborren i Sverige de senaste två åren. En katastrof för enskilda skogsägare samt för skogsnäringen som helhet eftersom den är en av landets största basnäringar. Utbrottet är inte över säger forskare vid SLU. Anledningen är pågående klimatförändringar med allt varmare och torrare somrar.

Rödgranen  Picea abies är numera det vanligaste trädet i vårt land, så även i Mellaneuropa. Granen vars naturliga hemvist är ett tajgaklimat med fukt och kyla som återfinns i norra Skandinavien och höglänta områden i Alperna har i det förändrade klimatet blivit ett offer för en liten borrande insekt. Den tyske skogvaktaren och författaren Peter Wohlleben ( Skogen en bruksanvisning) menar att detta är slutet för granen i Mellaneuropa och den kommer att vara helt borta inom några decennier.

Att granen blivit så dominerande i produktionsskogen handlar om snabb ekonomisk återbäring, att den växer med raka, ståtliga stammar och att den inte attraherar betesdjur. Att sätta alla ägg i samma korg har alltid varit ett riskbeteende och kanske är detta slutet för de monokulturer av gran som präglat den svenska skogsnäringen under lång tid. Ur ekologisk synpunkt har granplantagerna varit förödande för den biologiska mångfalden. Under granarnas djupa skugga växer inga örter, djur och småkryp som inte gillar sura barr för sin måltid dör ut och därmed saknas även mat för våra flygande vänner. När den skyddande mångfalden ersätts med enfald går det bara på ett sätt till slut.

Vi som håller på med trädgård vet vad stress kan orsaka hos växter. Växter som mår bra och växer i sitt rätta element får inte sjukdomar och blir inte offer för olika angripare i någon större omfattning. Träd är inte heller försvarslösa mot angrepp och sjukdomar under förutsättning att grundläggande behov är tillgodosedda. Men granarna som nu stressas av värmen och torkan kan inte längre försvara sig mot granbarkborren. Stressade granar sänder ut en doftsignal som granbarkborren fångar upp och inleder attack mot trädet. Granen försvarar sig med kåda i det borrade hålet för att dränka insekten men vid torka kan inte trädet längre pressa ut kådan och angriparen vinner slaget.

Överallt här omkring ser man dessa döda granar som liknar en spökskog. Det fälls skog som aldrig förr i landet för att rädda det som räddas kan. Men enkla ekonomiska regler säger att det som finns ett överutbud på också sänker priset vilket nu sker. Döda träd innehåller inga insekter längre utan för att minska skadorna måste man snabbt upptäcka angrepp på levande träd och få bort dem ur skogen.

Döda granstammar med mängder av borrhål kan bli attraktiva för andra insekter för naturens eviga lag är att inget går till spillo. Den här tjusiga insekten hittade jag på en död gran. Jag tror att det är en parasitstekelhona av arten Rhysella approximator i färd med att lägga sitt ägg i ett borrhål. För att det skall fungera krävs att där redan finns en larv som stekeln förlamar och som blir föda för den egna larven. Så har jag förstått det genom att läsa denna fascinerande blogg;

https://utgangspunktnykarleby.blogspot.com/