Gentiana sino-ornata - en juvel i septemberträdgården

Gentiana sino-ornata `Eugen´s allerbester´

Nu blommar höstgentianorna för fullt, jag har många och på långt håll lyser de klarblåa blommorna i höstsolen.

En fascinerande perenn som jag inte vill vara utan, de randiga knopparna är en upplevelse i sig och dess förmåga att klara av lite minusgrader gör den ännu mera värdefull.

Det finns många namnsorter, en del av de intensiva blåa sorterna går inte att skilja från varandra men den som inte går att förväxla med någon annan är `Eugen´s allerbester´ - en fylld variant.

Höstgentianan är lättodlad om man uppfyller de anspråkslösa krav som den har. Surjord, får aldrig torka ut samt tillgång till sol för att blomma. Hamnar den under mer storväxande växtlighet som skuggar för mycket tynar den bort så småningom. Den är lätt att dela, bara skilja en liten bit med rötter från moderplantan och plantera på ett annat ställe. Här har jag testat med en något annorlunda variant och planterat den i mossan på en stor sten. Lyfte bort en bit mossa och tryckte ner lite rododendronjord, planterade gentianan och satte tillbaks mossan, den lilla plantan har faktiskt några knoppar.

Eller såhär, lite rododendronjord i gropen på stubben och det ser ut att fungera det också.

Mellan stenarna i surjordspartiet lyser de vackra blåa klockorna.

En annan variant - Gentiana sino-ornata `Ettrick´ vit botten med blåa prickar i blomman.

Härliga september!

September är en trevlig månad i trädgården, jag uppskattar denna höstmånad mer och mer. Luften är klar och hög, temperaturen alldeles lagom för trädgårdsarbete och marken är fuktig och lättgrävd, bara trevligheter alltså från en trädgårdsägares perspektiv. Dessutom börjar jag se resultat av det envisa arbetet jag hållit på med under många år, att ta bort växter som inte klarar att stå i vind och regn utan lägger sig och perenner som redan i augusti börjar se fula ut. Det finns en del kvar men sakta börjar trädgården ändra karaktär. Sommarens sista suck närmar sig obönhörligt men än finns en del att uppleva.

Skogsaster Aster divaricatus har numera bytt namn till Eurybia divaricata, en trevlig höstblommande växt som levt sitt liv här i skogskanten. Ingen optimal plantering men den tål det torra och soliga läget bra, blir långsamt en större rugge. Under bättre förhållanden finns säkerligen risk att den brer ut sig mer än önskvärt. Årets perenn 2015.

Frukterna på kasperbenveden Euonymus cornutus `Quinguecornutus´ lyser vackert i höstsolen, släktskapet med körsbärsbenveden blir tydligt. 

Höstsilverax Actaea simplex `Brunette´ är väl bekant för de allra flesta. En odlingsvärd höstblommande skönhet med vackra blomspiror och mörkt röda blad. Den kan gärna stå i sol för att hinna blomma men den får aldrig torka ut , då vissnar bladen. Här står den i våtbädd.

Gräsens tid är nu, här Miscanthus sinsensis `Strictus´ med sina tvärrandiga blad. När gräset kommer upp på försommaren är bladen helgröna men får så småningom de gula tvärränderna. Jag är ingen stor beundrare av variegerade växter, tycker det blir oroligt men en och annan kan gott få plats.

Svavelpionens frön är redo att släppa taget om det skyddande höljet. Det är enkelt att så svavelpion, det som krävs är tålamod då fröna gror först efter två år, det gäller förmodligen alla pioner. Borde förstås ta hand om alla frön men jag har redan ett stort antal frösådder av svavelpionen som skall tillbringa ännu en vinter i kallbänken för att sedan planteras ut, även svavelpion kan bli för mycket.

Calamintha nepeta ssp. nepeta stenkyndel är populär hos insekter på hösten, det börjar bli ont om mat vid den här tiden. Jag tror den är närbesläktad med mynta och borde förljaktligen sprida sig ohejdat men det har den inte gjort här. Har haft den mer än tio år på samma ställe och den hålls intakt, inga frösådder heller men på en gynnsammare och mera fuktig plats törs jag inte garantera att den inte kan bli invasiv. Hur som helst, jag gillar denna senblommande och doftande, täta perenn.

Actaea rubra amerikanskt trollbär föredrar en skuggig och fuktig växtplats. I år är den full av glänsande röda bär, den har verkligen gillat det fuktiga vädret i sommar. Blommorna är vita och ganska oansenliga, odlas för bärens skull. Bären är giftiga.

Clethra alnifolia konvaljbuske blommar nu och sprider sin doft i trädgården. Tillhör inte mina favoriter, den är spretig som många buskar ofta blir och ganska högväxt, lägger sig gärna under snömassorna på vintern. Kanske passar den bättre som solitär där man kommer åt att tukta rotskotten men jag har planterat den bland rododendron och där kommer den inte alls till sin rätt. Maken vill ta bort den men jag har hittills  stretat emot, i år blir den kvar i alla fall.

Den här busken är mera i min smak Cornus sanguinea `Compressa´skogskornell. Långsamväxande med ett kompakt och upprätt växtsätt står den stadigt som en staty i planteringen. De små och skrynkliga bladen är i mitt tycke väldigt dekorativa. Den kommer i gång rätt sent på våren men håller stilen långt fram på hösten tills den slutligen tvingas kapitulera när frosten blir får svår. Odlingsvärd!

Vildsvinsnytt;

Vi har nu köpt 1000 m elstängsel och det mesta är på plats. Vi har hägnat in ett mycket större område vilket gör att vi kan ta bort stängslet på framsidan av trädgården.

Jägarna har satt upp en kamera på platsen där grisarna bökat upp jorden. Vildsvin är vanedjur och återkommer till samma platser och med kamerans hjälp får man också tidpunkten när de brukar infinna sig, ingen som yrkesarbetar kan sitta på vakt nätterna igenom.

Jag inser, om än motsträvigt att vi framöver och för alltid kommer att få leva med vildsvin inpå knutarna, det är inget som löser sig till nästa år. Den jakt som bedrivs kan inte ens hålla nere ökningen varje år utan problemet kommer att eskalera.

Vildsvin igen!

När husfolket sover och mörkret ger skydd kommer våra ovälkomna besökare och letar mat på tomten. Vi har en egen liten väg ner till huset på ca 300 m och här har de bökat längs vägen i natt.

Bukettapeln Malus toringo har haft besök.

Inte svårt att se vilken kroppsdel som borrat sig ner här.

Här har de bökat ordentligt i natt. Trädgården ligger väl koncentrerad i skogen så det här området brukar jag inte räkna till trädgård. Här finns blommande vårlökar och jag låter vilda blommor bre ut sig som de behagar, massor av fingerborgsblommor och prästkragar får växa här tillsammans med annan naturlig växtlighet, här finns dessbättre inga dyra rariteter planterade men ändå.. ledsamt!

Nu har vi köpt mera elstängsel, vi vill inte ha grisarna ända vid entrén för nu är de obehagligt nära. Problemet är vägen och hur vi kan hitta lösningar där. Vi är tyvärr tvungna att dra stängsel över vägen nu men på sikt måste något annat till, kanske en stor metallgrind. Något varningsmärke måste också sättas upp så ingen kör in i stängslet i mörkret.

Hela trädgården är nu stängslad, ett stort område i skogen och det känns förstås bra att planteringarna och dammen är skyddade. Kabbelekans rötter tillhör förövrigt grisarnas favoritmat. Men det uppstår nya bekymmer förstås, vi har fem ingångar till trädgården på framsidan och nu är alla utom en stängda med eltrådar och vi kommer inte åt att klippa gräset här längre. En ingång kan vi hålla öppen dagtid så vi kan passera, dagtid behöver inte strömmen vara påslagen. Tyvärr försvinner hela det estetiska intrycket av en öppen och välkomnande trädgård som jag satt ned mycken möda på att skapa. " Skyddande belägring" skrev Heinrich Böll om på 80 - talet och inte kunde jag föreställa mig att vi skulle bli tvungna att barrikadera oss bakom elstängsel när vi för många år sedan flyttade ut i naturen.

Vildsvin på tomten

Vi håller på att sätta upp elstängsel runt hela trädgården för nu är de alldeles för närgångna, grisarna. Vi hittade uppbökad mark ungefär 25 m från huset och det är bara en tidsfråga innan någon kliver ner i dammen och punkterar den eller bökar upp trädgården.

Vi har kontakt med lokala vildsvinsjägare, de brukar varje år fråga om de får jaga vildsvin på våra marker och vi har alltid sagt ja. Vi vill inte ha betalt och vi vill inte ha kött utan överenskommelsen bygger på ett förtroende om att inget annat får jagas än vildsvin. För övrigt vilt är våra marker en fristad så länge vi bor här.

Jag kontaktade jägarna och nu har de varit här under fyra kvällar och nätter men ingen jaktlycka ännu. Vildsvin är svårjagade och man måste ha kunskap om vem som skall fällas i flocken, annars kan effekten bli helt motsatt.

Jag har länge haft känslan av att man grovt underskattat populationen, killen som satt här under lördagsnatten berättade att många grupper av grisar rörde sig nere på åkern, de hörs väl när de bökar och grymtar och bråkar med varandra. Vi såg en grupp när vi satt på altanen i somras, fem vuxna och tjugo kultingar räknade jag in. Bonden som vi arrenderar ut åkermarken till har åsamkats stora förluster, på veteåkern närmast huset är nog hälften av skörden nertrampad.

Vår trädgård saknar värde för alla andra utom för oss, från politiskt håll finns ingen hjälp att få, trädgårdar har noll och intet värde för BNP, mycket prat men lite verkstad är en bra illustration över läget. Man kunde åtminstone visa lite framfötter genom att förbjuda den konstgjorda matningen som sker året runt och bidrar till ökningstakten.  Inte ens bönderna får ersättning för vildsvinsskador som man annars får vid rovdjursangrepp. Inga stora rovdjur får finnas i vår natur och när något saknar naturliga fiender blir balansen obönhörligen rubbad, vare sig det gäller växter eller djur. Trafikolyckor och jakt är det enda som reducerar stammen, ett varmare klimat gagnar stammen. I fjol fällde jägarna 10 vildsvin här, så få att det saknar betydelse.

 Vildsvinen förökas exponentiellt, ni vet det där med riskornen på schackbrädet.

Idag skattas populationen i landet till 350.000 djur vilket innebär en fördubbling av stammen på mindre än tre år! Men vildsvin är svårinventerade och siffrorna är nog inte tillförlitliga. Stammen har på en del håll vuxit okontrollerat och när sådan obalans inte åtgärdas så blir alltid någon sittande med Svarte Petter.

Vi kommer nog alltid att ha vildsvin i vår natur sedan man en gång tog steget och beslutade att de tillhör den svenska naturen men den ökning som nu sker verkar vara utanför all kontroll  och ju längre man väntar desto mer växer problemet. 

Calluna vulgaris - höstens drottning i trädgården.

Ljung av alla de slag kan jag aldrig få för mycket av! De är städsegröna växter som behåller sin stil och elegans under årets alla dagar, de kräver inte mycket av odlaren annat än nedklippning för att hålla sig täta och snygga. Surjord och en solig plats och de är nöjda! Ljungen tjänar på att planteras tillsammans, en och en i blandade rabatter gör att deras blygsamma uppsyn inte kommer riktigt till sin rätt utan de tenderar att försvinna bland höga och rikligt blommande perenner. Primulor för lite vårblomning och barrväxter fungerar däremot bra som samplanteringsväxter.

Calluna vulgaris `Mair´s variety´

Calluna vulgaris `Seestern´

Daboecia cantabrica `Arielle´ irländsk ljung

Daboecia cantabrica `Cinderella´ och här syns släktskapet med Cassiope tydligt

..och det senaste tillskottet av ljung Calluna vulgaris `Skyline´

Euonymus planipes körsbärsbenved

16 april 2015

Det finns många växter som ger fina upplevelser under lite mer udda tidpunkter under säsongen om man vill upptäcka något annat än en magnifik blomning under en kort tid, dit hör körsbärsbenveden.

Den är startsnabb på våren och riktigt vacker när de röda bladskotten visar sig, långt innan  mycket annat vaknat till liv. Varje vår tror jag att den tagit fel och att den tidiga starten kommer att straffa sig för än härjar nattfrosten. Men den vet vad den gör för ännu har den aldrig drabbats av frostskador.

Mitt exemplar av körsbärsbenved fick ingen bra start i livet. Vid ett trädgårdsbesök för ca 10 år sedan insisterade trädgårdsägaren på att vi absolut skulle ha en planta av körsbärsbenved med oss hem, själv hade jag inte den ringaste aning om vad detta var för växt.  En liten planta, drygt 1 dm hög fick vi med oss. Fanns ingen lämplig plats att plantera den på och den fick tillbringa två vintrar i kruka utomhus, gav mig dåligt samvete gjorde den, men vägrade ge upp. Den fick en plantering så småningom men en plats där den fick konkurrens av trädrötter, en plats där jorden blev kruttorr under varma somrar. Den växte inte mycket men kämpade på och överlevde - varje sommar.

Under sommaren för den en ganska anonym tillvaro, blomningen är inte uppseendeväckande på något sätt, gröngula blommor på våren som man knappt ser. Men så kommer hösten och körsbärsbenveden går in i sin andra glansperiod när de röda vackra frukterna kommer. Träden som plågade körsbärsbenveden med sina rötter är nu borttagna och det lilla trädet formligen exploderade i fruktsättning nu i höst. Grenarna viker sig neråt, tyngda av alla frukter, den är så vacker.

En växt med sin egen unika historia i vår trädgård - mycket odlingsvärd!

 

Magnolia tripetala paraplymagnolia

Andra säsongen i trädgården med den pampiga paraplymagnolian. Jag letade efter ett träd som skulle ge ett frodigt och exotiskt intryck och som skulle bidra med lite mer skugga eftersom vi får in för mycket sol i skogsträdgården.

Hittills har förväntningarna infriats med råge och i sommar har trädet verkligen satt fart. Bladen är nu ungefär 40 cm men kan bli upp till 60 cm stora, växtsättet är något oregelbundet och så småningom får trädet grova grenar.

Bladen bildar paraplyliknande klasar i grenspetsarna och är det träd som kanske får de största bladen i utomhusodling, en XXL modell av magnolia alltså. Gräddgula blommor skall det komma i juni men den här plantan är nog för ung ännu för att blomma, sen blomning är ändå ett plus när det gäller magnolior på våra breddgrader. Jag planterade den för bladens skull men skulle den blomma så får det väl ses som en bonus.

Den är planterad i djup, fuktighetshållande surjord och står ganska soligt. Magnolior brukar inte gilla vindutsatta platser, bladen kan bli svedda av vinden men hela försommaren hade vi ovanligt ihärdiga och kraftiga vindar men bladen uppvisade inga skador.

En fördel till är en god härdighet, zon 1 - 3 (4) - en säregen, odlingsvärd magnolia är M. tripetala.

 

Septemberträdgård

Härliga september med fukt i marken och en sval och frisk luft, både jag och trädgården gillar temperaturen och den höga luftfuktigheten. Frostnätterna får gärna dröja och hösten ta små, små kliv mot en annan årstid, signalera till växtligheten att snart är det dags för vintervilan. Det får inte gå för fort, alla skall med och hinna förbereda sig inför kylan som kommer.

Trädgården är vacker på hösten, mossan skimrar i den fuktiga luften och städsegröna växter lyser i alla varianter av grönt, en och annan senblommande växt vill ännu visa upp sig innan frosten.

Nyplanterad i vår, den vackra vaxklockan Kiregenshoma palmata `Black form´

Den originella klättraren Codonopsis lanceolata prickig porslinsklocka vars hängande klockor ser så anspråkslösa ut men inuti klockan öppnar sig ett färgsprakande mönster som jag inte lyckades fånga på bild. Nedanför plantan fanns massor av små fröplantor, bara att tacka!

Kejsarinnan `Empress wu´ sträcker på sig ordentligt den andra sommaren i trädgården, hon infriar verkligen förväntningarna. Kan bli över 1m hög om hon får tillräckligt med näring och fukt. Här tillsammans med gulbladig Hosta `Fan dance´ och Rh. calophytum.

...och en liten bildkavalkad över skogsträdgården i början av september.