Kanadagåsen i närbild

Härom dagen åkte vi ut till Sundbyholm, ett naturreservat vid Mälarens strand. Det är många år sedan jag varit där och jag blev verkligen positivt överraskad. Allt var otroligt välskött, de gamla, knotiga furorna stod som ståtliga monument längs trevliga stigar och cykelvägar, vassen hålls borta från stränderna och där fanns många grillplatser med färdig ved som kommunen tillhandahåller. Men nu var de mänskliga badgästerna borta och stranden intagen av en annan typ av gäster.

Det var kanadagässen som lockade, jag vill lära mig fotografera fåglar och att sätta sig i skogen någonstans och hoppas att något spännande dyker upp efter några timmar känns inte meningsfullt när jag fortfarande är så osäker med kameran Jag vet att dessa fåglar rent generellt inte är så önskade, det som finns mycket av i vår natur värderas sällan särskilt högt.

Men att sätta sig ner i lugn och ro några timmar, betraktande det skådespel som sker i närbild är så fascinerande. Varför står de på ett ben när två ben borde ge bättre balans? Har ingen aning men någon fördel är det i viloläge, annars skulle de helt enkelt inte uppföra sig så.

Framförallt ville jag lära fotografera fåglarnas rörelser utan att allt blir suddigt. Fåglar sitter sällan stilla och allt handlar om inställningar på kameran. Korta slutartider är hemligheten och då fryser man även vattendropparna som stänker

Så här, sittande på stranden och iaktta fåglarnas beteenden, ljuden, flaxandet med vingarna och dykningarna i vattnet var i sig en underhållning som borde ha betingat ett inträde men det bästa är ofta alldeles gratis.

Kameran har funktionen serietagning och då är det bara att chansa, hålla in knappen och låta det smattra i hopp om att någon bild blir acceptabel.

Inte en vattendroppe får fäste på fjädrarna vilket gör det möjligt till dessa uppvisningar, även i kallt vatten. Ståtliga fåglar men tyvärr är deras status låg i människornas värld.

Fåglar i närbild

Snön smälter, termometern visar +6 grader och fåglarna tror det är vår. Det filas och det sjungs och det lockas i buskarna och i morse hörde jag kattugglan strax innan gryning. Februari brukar vara vår kallaste månad när vintern visar upp sin mest bistra uppsyn men fåglarna är glada, gott så.

Har aldrig tidigare sett så många gråsiskor Carduelis flammea i trakten som denna vinter. Stora flockar varje dag vid fågelmatningen, undrar vad det beror på?

Utan tvekan den vanligaste vinterfågeln i år, blåmes Cyanistes caeruleus, som trots sin litenhet tar  för sig och viker inte undan för större arter. Tuff och orädd letar den föda hela dagarna. Jag gissar, utan att veta att de flesta förmodligen är födda i någon av alla de holkar vi satt upp här.

Talgoxe Parus major är alltid en trevlig gäst vid fågelmatningen, mera försynt än sin släkting blåmesen och jag har en känsla av att den minskar i antal.

Torde vara talltita Poecile montanus som lätt kan förväxlas med entitan Poecile palustris men säker är jag inte. Så har vi också svartmesen som liknar dessa två men den har en vit fläck i nacken.

Nötväcka Sitta europea går inte att ta miste på. Häckar här i uppsatta holkar där den förminskar ingångshålet med lera, en riktigt duktig hantverkare. Enda fågeln som kan traska upp och ner för trädstammar med huvudet före.

Trädkrypare Certhia familiaris  som oftast ses när den snabbt jagar uppför trädstammar i jakt på insekter.

Domherre Pyrrhula pyrrhula bör ju helst avbildas sittande på en gren men det lyckades jag inte med. Två eller tre par, herrar med fruar besöker dagligen fågelmatningen.

TJOHEJ!

Vinterfåglar

Häromdagen tog vi en tur till våtmarken med havre och solrosfrön till änderna som valt att stanna här över vintern. De stannar så länge det finns öppet vatten, fryser det till så har de svårt att hitta föda. Det var rätt kallt i luften men några bilder hann jag ta innan fingrarna blev stela. Vintertid behöver fåglarna energirik mat för att klara kylan, bröd är dålig mat för dem oavsett årstid.

Har nu haft min nya kamera i ungefär ett år nu och jag har tagit massor med bilder,  flertalet hamnar i papperskorgen. Kameran äger många hemligheter som jag ännu inte lyckats lista ut men det är bara att fortsätta, det man övar på blir man bra på sägs det, jag litar på det.

Just nu har vi mängder med vinterfåglar på Hagtorpet och fåglar är något jag så gärna vill lära mig att fotografera men rörliga objekt kräver mer av fotografen än en blomma i trädgården.  Bilder från idag.

Större hackspett Dendrocorpos major ses dagligen vid fågelmaten, med stor sannolikhet är det flera individer som håller till här.

Koltrast Turdus merula är numera både stann - och flyttfågel här. Att flyga till varmare nejder när vintern kommer är förstås inte riskfritt, det finns många faror på färden. Att stanna i ett fruset Sverige har också sina utmaningar med framförallt tillgång till mat men överlever man vintern så är man först till de bästa boplatserna. Det finns fördelar och risker med allt.

Blåmes Parus caeruleus är i särklass den vanligaste vinterfågeln här. Just nu är de överallt i buskarna, kanske kan det bero på att vi har satt upp så mycket holkar i grannskapet. Blåmesen är liten men tuff och tar för sig av vintermaten, låter sig inte skrämmas.

 Här syns tydligt på de två nedersta bilderna att jag inte får till skärpan som jag önskar. Det handlar om inställningar på kameran som jag 

 ännu inte lyckats lista ut, jag vet helt enkelt inte vad jag gör för fel.

Det här är gråsiska Acanthis flammea  som brukar besöka oss varje vinter men i år är det mängder, har aldrig upplevt en sådan invasion av arten tidigare. Har ingen aning om vad det beror på att de uppträder i såna mängder denna vinter. Jag brukar vanligtvis höra dem innan jag ser dem men denna vinter har det varit tvärtom. Gråsiskorna är hyfsat lätta att fotografera för de är relativt orädda och tillåter människor  komma ganska nära.

Talgoxe Parus major måste också få komma med på bild, troligen den näst vanligaste vinterfågeln här efter blåmesen, häckar allmänt i våra holkar och hamnar ofta i strid om boplatsen när den svartvita flugsnapparen anländer, uppskattad!

Sidensvansar på besök

Sedan några dagar tillbaka har vi besök av en stor flock sidensvansar, omkring 80 individer räknade jag till. De brukar anlända vid den här tiden på året men så stor flock har jag aldrig sett förut.

Sidensvansen häckar enbart i norra delen av landet, i barrskogarna från norra Värmland och norrut.

Den lever på insekter under sommaren för att under vintern leva på frukter och bär. Den dieten är inte särskilt vanligt förekommande vintertid så jakten på mat är säkert inte lätt för fågeln.

Favoritfödan vintertid är rönnbär. Här torkade rönnbären bort under den långvariga sensommartorkan och förmodligen har det även hänt något liknande längre norrut för det är födosök som driver flockarna söderut på vintern. Det här är är vad som fått flocken att stanna till just här, det gamla äppelträdet som dignade av frukt i somras och hållit kvar massor av sina äpplen. Frukten har frusit och tinat många gånger om och när den faller till marken hörs det ett plask och det stänker om äpplet vida omkring. När matbrist råder i naturen duger även ruttna äpplen.

Bra skyddsfärg har naturen bjudit på!

  

Lunnefågeln kan inte protestera

Bild från Wikipedia

..och saknar röst och förmåga att berätta för världen vad som händer när planeten blir varmare och populationen hotas.

Fågeln med det säregna och något sorgsna utseendet har sina häckplatser i Nordatlanten både i Europa och i Nordamerika. Stora populationer finns i Storbritannien och på Island.
Den är hotad i naturen.

Den kan inte protestera utanför parlamenten, den kan inte skriva insändare i media, den kan inte vädja om ett fortsatt liv genom namninsamlingar, den kan bara fortsätta att försöka sitt bästa, att bevara sin art, trots att förutsättningarna förändras både snabbt och radikalt.

Lunnefåglar minskar drastiskt på sina häckningsplatser och forskare kopplar nedgången till klimatförändringar.  Mycket av värmen absorberas av havsvattnet som blir både surare och varmare. Många vattenlevande djur förflyttar sig längre norrut till svalare vatten - om de kan. Det gör t.ex. sillen som är en viktig föda för lunnefågeln. När ungarna kläcks finns det helt enkelt inte tillräcklig föda i havet för att mata växande små liv och ungarna svälter ihjäl när föräldrarna inte hittar mat.

Det allt varmare klimatet är inte det enda hotet mot fåglarnas överlevnad. Fiskodling i burar ökar snabbt och odlad fisk har nyss passerat vildfångad fisk i andel av vår kost. Utfiskningen av våra hav och sjöar samt fiskodlingen, som konkurrerar om samma näringsrika fisk till foder som lunnefåglarna lever av är andra hot som den lilla fågeln inte kan tävla med.

Lunnefågeln är inte unik i sin utsatthet när planeten blir varmare, detta gäller för många andra fågelarter, insekter och däggdjur som historiskt har varit en del av vår fauna och biologiska mångfald.

Läs om vad som händer i Norge

och på Island

Stjärtmesen - en bomullstuss på en pinne

Så skulle man kunna beskriva den söta fågeln, stjärten utgör två tredjedelar av den lilla fågelns längd. Regelbundet besöker de oss varje vårvinter och stannar några dygn för att proviantera.

Stjärtmesen är en utpräglad insektsätare men man kan locka dem till trädgården om man bjuder på talgbollar och nötter.

Man hör dem oftast innan man ser dem, plötsligt ett annorlunda ljud bland mesarnas ivriga locktoner.  På hösten bildar stjärtmesarna flockar som drar omkring, oftast medlemmar i samma familj, som ständigt kommunicerande håller kontakten med varandra, det är kontaktlätet man hör.

Stjärtmesen är en särdeles duktig arkitekt. Boet byggs av mossa, lavar och näver och placeras i en grenklyka i något lövträd. Boet är avlångt och försett med tak och hålls ihop av spindelväv, fodras med fjädrar.

Nu har vi åter besök av den trevliga stjärtmesen, bilderna är från fjolårets besök. De är inte speciellt rädda av sig så med lite tålamod kan man komma dem ganska nära.