söndag 10 november 2019

Har naturen rättigheter?

En global rörelse sprider sig nu över världen som kräver att naturen ges rättigheter precis som FN en gång deklarerade mänskliga rättigheter. Konkret innebär det att naturen blir en juridisk person i domstol och att mänskliga intressen tvingas ta hänsyn till naturens intressen och behov.


Mänsklighetens historia kännetecknas av Homo sapiens som skapelsens mittpunkt och om naturen som en resurs att härska över och att använda för mänskliga behov. Den västerländska självbilden har sitt upphov i Skapelseberättelsen även om detta knappast längre existerar på en medveten nivå. Vi formar livsvillkoren för allt annat levande på vår planet, en dominans så total att blotta tanken skrämmer. Vi lever nog alla i någon form av vardagsförnekelse när vi lever och beter oss som om vi inte visste.


När livet präglades av fattigdom, umbäranden och förfärliga arbetsvillkor trodde dåtidens stora tänkare att överskottet av människors arbete och uppfinningar så småningom skulle resultera i ett överskott som skulle gagna människorna. Mindre tid till förvärvsarbete skulle omvandlas till mera tid för familjen, ökad bildning eller kanske naturupplevelser, en valfrihet att berika livet. Men mänskliga drömmar om ett bättre liv kanaliserades av marknadskrafter och idag är shopping ett stort fritidsintresse. Allt vi konsumerar har sitt ursprung i naturen och vår västerländska livsstil hotar planetens ekosystem som vi är beroende av för vår överlevnad. Även våra sopberg som vi lämnar efter oss skall hanteras av naturens krafter. Den enda produkt som är miljövänlig är den som aldrig köps.


Naturen har aldrig kunnat hävda sig gentemot mänskliga intressen eftersom den saknar en röst och endast uppfattas som en resurs för mänskligheten som är till för att användas. Är det rimligt att kräva rättvisa för andra varelser än människan?   Och vilka varelser kan då komma ifråga? De som vi uppfattar som gulliga, trevliga och ofarliga eller gäller en rättvisa även de som på något vis skrämmer oss eller inkräktar på våra liv?


Att betrakta naturen som ett objekt präglar starkt vår kultur och detta är nya tankar som i högsta grad är revolutionerande. De som förordar detta tankesätt menar att de juridiska rättigheterna inte är det viktigaste utan ett medel att förändra vår inställning till naturen och vår egen roll i världen.
Ursprungsbefolkning i olika delar av världen har aldrig anammat denna syn på naturen, inte våra samer i Norden heller. Det säger en hel del om hur den moderna människan har avskärmat sig från naturen, kunskapen om naturens betydelse för våra liv på jorden lämnar mycket övrigt att önska. Det är lätt att förstöra det vi inte förstår och värdera det vi förstår.


I mars 2017 fick floden Whanganui på Nya Zeeland status som juridisk person. Det var första gången i mänsklighetens historia. Sedan dess har bl.a delar av regnskogen i Colombia och några andra objekt i världen tilldelats denna rättighet.

Jag vet inte om denna sympatiska idé kan vara en väg och en motkraft till hur vi hittills behandlat allt levande på vår planet, vi är ju grenen vi sitter på och som blir allt svagare för varje år. Det är inte ett alternativ att fortsätta som förut, det finns hur mycket varningssignaler som helst att den vägen inte längre är framkomlig.

Ett svenskt nätverk för naturens rättigheter http://www.lodyn.se/naturens-rattigheter/

Vad tycker du? Har naturen rättigheter?

tisdag 5 november 2019

Med siktet inställt på miniatyrerna

Mossor och lavar Lichenes finns överallt, i alla miljöer på jorden från ökenområden till permafrostens eviga kyla. På de högsta fjälltopparna är de är de enda växter som härdar ut. Lite förenklat så är lavar torktåliga och anpassade till soliga miljöer medan mossorna föredrar skugga och fukt.


Många lavar växer på träd men skadar inte träden. Lavar ger skydd åt många insekter och det vet våra småfåglar, det är skälet till att vi ofta ser fåglarna på födosök bland trädens grenar.


Att identifiera lavar och mossor är nog ett livslångt lärande, därtill med lupp men jag tror att detta är brännmossa Cerotodon purpurea  som lyser starkt i novembersolen.


Till ganska nyligen har vi trott att lavar är en dubbelorganism mellan en svamp och en alg som lever i symbios. Ny forskning visar att även bakterier är involverade och möjligen två svampar.


En skön blandning av olika lavar och mossor på en hög sten. Mossor är till skillnad från lavar, gröna växter. De saknar rötter och tar upp näring och vatten till cellerna genom bladen från regn, dagg och dimma.



En filtlav ur släktet Peltigera  någon närmare bestämning törs jag mig inte på.


Okända svampar i mossan, växer i trädgården på stenarna.


Mossor sprider sig med sporer, här björnmossans sporkapslar som växer på torvblocken i trädgården.


Någon av alla förekommande bägarlavar ur släktet Cladonia, de är så små så man knappt upptäcker dem om man inte stannar till. Det röda är fruktkroppar som bildas nu på hösten.


En annan filtlav ur släktet Peltigera  en snygg sak där den växer i mossan.


En vacker dag som idag lyser mossornas sporkapslar i novembersolens ljus, det är vackert om man ger sig tid att inte bara se utan även att iaktta dessa miniatyrer i vår natur. Tyvärr är vårt moderna skogsbruk inte skonsamt mot skogens marklevande organismer. En del lavar tål inte kalhyggen och försvinner ur miljön, mossorna behöver trädens kronor som tak mot uttorkande sol och vind.

tisdag 29 oktober 2019

Nattfrost, pilfinkar, en ekorre och en mus.


Det gamla äppelträdet bestämde sig till slut för att släppa sina löv, nattens frost var en tydlig signal att nu är det dags för vintervilan.


Denna okända Chrysanthemum som inte ger upp i första taget fick också en knuff av kylan och lade sig horisontellt, nu är det hösten som bestämmer.


Massor av rönnbär i år och hoppas att sidensvansen Bombycilla garulus inte kan motstå de lysande bären när den passerar på sin väg söderut. I Bondepraktikan kan man läsa att mycket rönnbär betyder en kall vinter men tyvärr, rönnen kan inte veta något om framtiden, däremot om det som varit.


Tuvrör Calamagrostis acutiflora `Overdam´  lyser fint i morgonsolen

När vi flyttade hit ut för över tjugo år sedan var pilfinken Passer montanus en ständig vintergäst. En relativt stor flock av dessa blygsamma fåglar valde att tillbringa vintern hos oss. Varje morgon satt de ivrigt konverserande i den gamla spireabusken, till synes helt oberörda av den bistra vinterkylan. Jag har alltid varit förtjust i dessa något gråa och oansenliga små fåglar som ingen riktigt lägger märke till. För ett antal år sedan försvann de och jag har saknat dem.

Nu är de tillbaka och jag är så glad, en relativt stor flock pilfinkar har landat här och jag matar dem för jag vill gärna tillbringa vintern i deras sällskap. De äter inte nötter men talgbollar och solrosfrön verkar vara en basföda vintertid, mycket trevliga fåglar.


Ekorren är alltid vaken där det serveras nötter, det är godis för en liten ekorre




Under en sten bor musen som också är framme när det vankas mat. På landet finns det möss och jag har inga problem med det, vi kan samsas om utrymmet. Förmodligen en alldeles vanlig skogsmus som också vill smaka på de goda nötterna. De lever sina liv i ständig rädsla, det är nästan sorgligt att se hur rädda de är, minsta rörelse och den är borta. Men idag fick den del av nötterna utan att mista livet och i morgon är en ny dag.


onsdag 23 oktober 2019

Sisyfos på Hagtorpet

Just nu känner jag mig som den stackars Sisyfos som hamnade i onåd hos överguden Zeus och tvingades baxa stenen uppför berget om och om igen för att den rullade ner varje gång.



Jag rullar inga stenar men jag plockar löv, om och om igen. Under det massiva lövtäcket finns stenlagda gångar som inte längre syns.



I rabatterna får löven ligga kvar men gångarna vill jag gärna befria från löven innan snön kommer.



Här under lövtäcket växer en hel del städsegröna växter, bland annat ljung. De måste befrias från allt nedfall för de är beroende av ljus och vill inte hamna i helmörker under vinterhalvåret.


Hosta `Empress Wu´ har varit grann i år men nu har hon gett upp och skall klippas ner inför vintern. Jag klipper ner perenner så mycket jag orkar innan vintern, det klarar de utmärkt och det underlättar när vårarbetet sätter igång.



Vi har planterat en hel del träd i trädgården under årens lopp och så har vi hela den omgivande skogen som byter skepnad på hösten. Och träden växer och producerar mera löv  för varje år.


Gentiana sino-ornata höstgentiana planterad i en stubbe. De flesta av mins höstgentianor har torkat bort men just dessa tycks ha ha hittat fukt någonstans långt ner i stubben och överlevt.


Renplockat för en dag sedan, komposterna är överfulla men vi har gott om plats i utkanterna dit vi kan tippa avfallet. Tyvärr blir det också en attraktiv plats för vildsvinen att böka runt i.


Även de mossbeklädda stenarna bör befrias från lövtäcket innan vintern. Mossan behöver ljus och förmultnar i mörker.  Som synes återstår en del arbete innan det är dags att säga tack och adjö till trädgårdsåret 2019.

måndag 14 oktober 2019

Kan jag bli vän med tekniken?

Den frågan törs jag inte besvara men jag försöker förbättra mina kunskaper, jag har gått en fotokurs i höst och har en gång kvar. Det har varit oerhört givande men jag kan bara konstatera att teknik inte är min bästa gren i livet men det visste jag i och för sig redan tidigare.

Men med envishet kan man komma en bit på väg, min nya kamera är en fantastisk manick men den kräver mycket av den som vill hantera den, det är jag som skall ge instruktionerna för att den skall göra sitt bästa. Min målsättning är inte särskilt hög men jag vill känna att jag gör små framsteg hela tiden och inte stagnerar fullständigt. Just nu räcker det gott för mig.

Hösten är en fantastisk tid med alla färger och förändringar som sker i naturen just nu. Vi har endast haft några nätter med lite frost men det blir startsignalen för naturen. Den gamla höstastern är alltid sist med att blomma och den bryr sig inte om några frostnätter, bara skakar av sig obehaget och blommar vidare, en god egenskap även för oss tvåbenta varelser.



Även frostigt ogräs i naturen kan bli vackert genom kamerans ögon en morgon när solen tittar fram. Inget som man fäster blicken på i vanliga fall men just då, i ett kort ögonblick blir det attraktivt. Duktiga fotografer hittar alltid spännande motiv och det är en svår konst att lära sig.


Vackra vyer i naturen finns det gått om just nu


Och så har jag ju mina små vänner i trädgården, stannfåglarna som gör sig redo för de utmaningar en lång och kall vinter innebär. Jag brukar inte börja vintermatningen så här tidigt men för att fånga dem på bild krävs något i matväg. Nötter är gott!




En genomvåt talgoxe Parus major satt och putsade sig på en gren efter en regnig natt. Noterar att talgoxen verkar vara den vanligaste fågeln här nu i höst, i fjol var det blåmesen som var dominerande.




Ha en trevlig vecka och njut av den vackra och färggranna naturen!

torsdag 3 oktober 2019

Granen längtar hem

10 miljoner kubikmeter granskog har skadats av granbarkborren i Sverige de senaste två åren. En katastrof för enskilda skogsägare samt för skogsnäringen som helhet eftersom den är en av landets största basnäringar. Utbrottet är inte över säger forskare vid SLU. Anledningen är pågående klimatförändringar med allt varmare och torrare somrar.

Rödgranen  Picea abies är numera det vanligaste trädet i vårt land, så även i Mellaneuropa. Granen vars naturliga hemvist är ett tajgaklimat med fukt och kyla som återfinns i norra Skandinavien och höglänta områden i Alperna har i det förändrade klimatet blivit ett offer för en liten borrande insekt. Den tyske skogvaktaren och författaren Peter Wohlleben ( Skogen en bruksanvisning) menar att detta är slutet för granen i Mellaneuropa och den kommer att vara helt borta inom några decennier.

Att granen blivit så dominerande i produktionsskogen handlar om snabb ekonomisk återbäring, att den växer med raka, ståtliga stammar och att den inte attraherar betesdjur. Att sätta alla ägg i samma korg har alltid varit ett riskbeteende och kanske är detta slutet för de monokulturer av gran som präglat den svenska skogsnäringen under lång tid. Ur ekologisk synpunkt har granplantagerna varit förödande för den biologiska mångfalden. Under granarnas djupa skugga växer inga örter, djur och småkryp som inte gillar sura barr för sin måltid dör ut och därmed saknas även mat för våra flygande vänner. När den skyddande mångfalden ersätts med enfald går det bara på ett sätt till slut.


Vi som håller på med trädgård vet vad stress kan orsaka hos växter. Växter som mår bra och växer i sitt rätta element får inte sjukdomar och blir inte offer för olika angripare i någon större omfattning. Träd är inte heller försvarslösa mot angrepp och sjukdomar under förutsättning att grundläggande behov är tillgodosedda. Men granarna som nu stressas av värmen och torkan kan inte längre försvara sig mot granbarkborren. Stressade granar sänder ut en doftsignal som granbarkborren fångar upp och inleder attack mot trädet. Granen försvarar sig med kåda i det borrade hålet för att dränka insekten men vid torka kan inte trädet längre pressa ut kådan och angriparen vinner slaget.


Överallt här omkring ser man dessa döda granar som liknar en spökskog. Det fälls skog som aldrig förr i landet för att rädda det som räddas kan. Men enkla ekonomiska regler säger att det som finns ett överutbud på också sänker priset vilket nu sker. Döda träd innehåller inga insekter längre utan för att minska skadorna måste man snabbt upptäcka angrepp på levande träd och få bort dem ur skogen.

Döda granstammar med mängder av borrhål kan bli attraktiva för andra insekter för naturens eviga lag är att inget går till spillo. Den här tjusiga insekten hittade jag på en död gran. Jag tror att det är en parasitstekelhona av arten Rhysella approximator i färd med att lägga sitt ägg i ett borrhål. För att det skall fungera krävs att där redan finns en larv som stekeln förlamar och som blir föda för den egna larven. Så har jag förstått det genom att läsa denna fascinerande blogg;

https://utgangspunktnykarleby.blogspot.com/