Höstens insats för småfåglarna

Renoverade holkar

Under åren har vi satt upp 70-talet holkar för småfåglarna, en uggleholk samt en holk för fladdermöss.

Förra veckan var det skollov och barnbarnet hälsade på och eftersom jag är en indoktrinerande farmor brukar vi lägga in någon aktivitet som har med naturkunskap att göra. Att kolla fågelbon och gissa vem som bott där kan,  åtminstone under en stund, vara lika spännande som ett dataspel.

Vi rensar holkarna på gammalt bomaterial varje höst. Bomaterialet kan innehålla löss som är en riktig plåga för fåglarna och vi försöker undvika spridning av småkrypen. Om hyresgästerna tycker det behövs lite värmande mossa i holken innan vinterkylan slår till fixar dom det själva.  

Samtidigt passar vi på att kontrollera att holkarna inte är skadade av röta och riskerar att ramla ner. Det är oftast fästanordningen och taket som murknar och i år hittade vi fyra skadade holkar. Vi kontrollerar också att ingångshålen inte är skadade av hackspettar, i fjol upptäckte vi ganska många sådana där hackspetten hackat sönder hålet för att kunna ta sig in och sno ägg eller ungar. Holkar med skadade ingångshål bör tas bort.

 Holkarna är nu renoverade med nya tak och ny fästanordning och redo att sättas upp igen.

Av samtliga holkar var det endast fem stycken som saknat gäster i sommar vilket är ett bra resultat. Vi satte upp sju nya starholkar i våras och endast en av dem var obebodd. Stararna är flockfåglar och man kan sätta upp flera starholkar i närområdet utan att fåglarna störs. Dessutom gynnar det stararna eftersom de vuxna hjälps åt att mata ungarna några dygn efter att de flyttat ut ur holken. Starungarna är flygfärdiga samma datum varje år, den 6 juni här i trakten - fascinerande!

 Denhär rationella trevåningsholken satte vi upp för många år sedan. Det var nog mer ett test för att se om grannboende accepteras bland mesarna. Med facit i hand kan vi konstatera att holken alltid haft en bobyggare i någon av våningsplanen men aldrig flera.

Att svära i kyrkan

Tjugofyra röster om en evig tillväxt på en ändlig planet, utgiven inom ramen för nätverket Steg 3.

Skribenterna är kända namn i vårt land med olika yrkesbakgrund men har det gemensamt att de från sina olika perspektiv är kritiska till den nuvarande ekonomiska modellen, beroendet av ständigt ökad tillväxt, avsaknaden av analyser och samtal om vad det egentligen innebär för vår framtid.

Boken är inte svårläst men däremot svår att skriva om. Texten är tät och innehåller inga transportsträckor som man vanligtvis hittar i all litteratur.

Den ekonomiska tillväxten tog fart genom den industriella revolutionen och har gett oss ett materiellt välstånd utan like och ett överskott att fördela till vår gemensamma välfärd. Men allt bygger på en fortsatt tillgång av billig energi och ett uttag av ändliga naturresurser. När den billiga energin inte längre finns tillgänglig och när kostnaderna för uttagen ökar resulterar det oundvikligen i en ekonomisk stagnation.

Kopplingen mellan  ekonomisk tillväxt och global energianvändning är stenhård skriver Lars Wilderäng.

I dag använder vi i västvärlden ca tio kalorier energi till transporter, konstgödsel och maskindrift för varje kalori mat vi framställer. Det är ganska enkelt att inse att det industriella jordbrukets lönsamhet är sviktande och det är framförallt inte hållbart menar Ylva Lundin.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi att vara 9 miljarder människor på jorden. Stefan Edman refererar till humanekologen William Rees och hans svar på frågan "Hur många människor kan jordens ekosystem orka med?"

* Vi skulle kunna vara 15 miljarder människor på jorden - om alla levde som den genomsnittlige indiern.
* Vi kan långsiktigt inte vara fler än 2,5 miljarder - på medeleuropéens standard.
* Vi kan egentligen bara vara 1,5 miljard - med genomsnittlig amerikansk stil.

Idag produceras varor i rasande takt som åker kors och tvärs över jordklotet. Effektivisering, rationalisering och datorisering är ledord inom produktionen i dag, allt för att minska kostnaderna och men även den mänskliga insatsen i form av arbetskraft. Arbetslösheten biter sig fast och personligen tror jag inte längre att den någonsin återgår till några få procent. Människor behövs inte längre i samma omfattning och samhällskostnaderna stiger. Kan vi dela på arbetsuppgifterna och i stället få mera fri tid som kan användas till kultur upplevelser, social närvaro och annat som kan berika människor på ett annat plan än vad konsumtionen ger?

Det räcker inte att producera varor i rasande takt om det inte finns köpare i andra ändan och där hamnar vi i nutidens hysteriska konsumtion. Vi måste konsumera för att hålla tillväxten vid liv även om det sker med lånade pengar. I Sverige har de senaste årtiondenas tillväxt varit möjlig enbart genom hushållens ökade skuldsättning. Konsumtion har blivit en livsstil, en fritidssysselsättning och ett viktigt sätt att positionera sig. Vi uppmanas att köpa för att öka tillväxten och förmögenheter satsas på marknadsföring. Inte för att vi behöver ännu ett par skor utan för att marknadsföringen i sig är så skicklig och bygger på ett ständigt missnöje i vetskapen om att nöjda människor konsumerar mindre.

Om detta skriver Fredrik Lindström ett lysande kapitel. I vår nutida livsstil så räcker vårt dagliga missnöje inte riktigt till och därför har reklammakarna lärt sig att tillverka missnöje på konstgjord väg. Med reklamens hjälp, som ständigt påminner oss om bristerna i våra liv,  skall vi påverkas till en konsumtion som håller i gång tillväxten.

Jag önskar att alla som är intresserade av samhälle, miljö- och resursfrågor, hållbarhet och vår framtid här på jorden fick läsa boken. Det obegripliga i att det är lönsamt med  dryga kostnader för en ny design av etiketten på buteljerat vatten men inte lönsamt att tillverka malaria vaccin, blev begriplig.

Resursåtgång per exemplar: 0,25 kg trä, 4 liter vatten och 0,7 kWh energi.

CO2 utsläpp per exemplar, inklusive papperstillverkning och leverans till förlag: 164 gram vilket motsvarar att köra en bränslesnål miljöbil 1,4 km (120g CO2/km)

Papper är en förnybar råvara. Boken är återvinningsbar, men kan med fördel återanvändas, dvs läsas av flera personer.

Svamp - både vän och fiende

På hösten när fukten ökar i marken brukar svamparna dyka upp, inte bara i skogar utan även i våra planteringar.

Svampar tillhör de viktigaste nedbrytarna i naturen, utan dem skulle döda träd och stubbar förmodligen aldrig murkna eftersom svampar kan bryta ner cellulosa.Vi skulle drunkna i organiskt avfall som inte bryts ner. Svamparna får näring från dött organiskt material och kan snabbt dyka upp där vi lägger ut flis eller täckbark.

Det vi ser ovan jord är svamparnas fruktkroppar som endast utgör några få procent av svampen, resten ligger under jord i form av svamptrådar eller svampmycel som kan sträcka sig över ganska stor yta. Fruktkroppens uppgift är att producera och sprida svampsporer.

Alla svampar lever inte på dött material. Mykorrhiza kallas de svampar som lever i symbios med träd och växter och är livsnödvändiga för växtligheten. Fina, små svamptrådar tränger in i växternas rötter och avger vatten och mineraler och i gengäld får de kolhydrater tillbaka eftersom svampen inte kan genomgå någon fotosyntes. Allt hänger samman i naturens komplicerade värld.
Det finns även växter som inte kan förökas utan mykorrhiza i jorden, gäller t.ex. för orkidéer vars frö innehåller så lite näring att det inte kan gro i jord som saknar mykorrhiza.

De svampar vi reagerar på är ofta hattsvampar som oftast är enbart nyttiga men det finns även svamp som är skadlig men mera osynlig för våra ögon. Så är t.ex. almsjukan en svampsjukdom som sprids av en insekt, almsplintborren. Den lever under barken på almarna där larven utvecklas och smittar alltid det träd som de lever på. Smitta kan även spridas via rotkontakt från ett smittat träd till ett annat. Tyvärr verkar almarnas saga vara all då svampen förekommer i växtens kärl och gör att trädet snabbt vissnar ner.

En svamp som inte är välkommen i trädgården är honungsskivlingen då den ger sig på både dött och levande material. Den kan bli en stor skadegörare i skogsbruket. I trädgårdar tycks den föredra syren och kan döda planta efter planta i en syrenhäck. Dessvärre finns inget annat att göra än att gräva bort allt som går och bränna avfallet. Så var uppmärksam på om syrenen plötsligt vissnar ner utan synbarlig anledning och om ett vitt mycel som luktar svamp finns under barken, då kan det vara honungsskivling.

I övrigt behöver vi inte bli så förskräckta över tillfälliga svampar som dyker upp - oftast är det en engångsföreteelse och samma hattar brukar inte återkomma nästa år, förmodligen för att näringen är förbrukad.

Om hösten blir det mörkt

Jag har inget emot hösten numera, inte ens den förfärliga novembermånaden som jag upplevde att jag bara genomled förut. Tiden går så fort numera men den går förstås som den alltid har gjort, i samma takt, så det måste vara mina dagliga göromål som tar mera tid i anspråk.

I helgen blir det vintertid igen och kvällarna blir mörkare. Här ute i skogen blir det verkligen mörkt, här finns ingen gatubelysning förutom de få ljuspunkter vi själva har installerat. I november, innan snön fallit, sugs det lilla ljus som finns upp av fukten och förmultnande löv. När vi hade hundarna kvar och man gick den sista kvällspromenaden kunde jag höra deras rörelser i rasslande löv men jag såg dem inte.

Vi får ibland frågan av trädgårdsbesökare om vi bor här året om och blir det inte  mörkt? Mörkret kan verka skrämmande även om vi förnuftsmässigt vet att mörkret i sig inte utgör någon fara. Däremot kan en del människor  vara farliga, vi kan bli överfallna och rånade av människor men aldrig av mörkret. Trots det känner vi oss tryggare när det finns människor omkring oss men där risken att råka ut för något brott är betydligt större. Mörkret gör att vi förlorar kontrollen över omgivningen och kontrollförlusten kan inge en känsla av obehag.

Det som jag däremot inte längtar till om hösten är alla löv som väller över oss. I oförstånd byggde vi en gång dammen under ett äppelträd. Tänk om jag fick en liten växt för varje löv som jag under hösten håvar upp från dammen! Blir de kvar i dammen och förmultnar skapas en obalans av för mycket näring i dammens känsliga ekosystem och resulterar i algtillväxt under sommaren - inte önskvärt alls!

Är det någon som minns Debbie Reynolds? Den söta flickan med de härliga, tjocka flätorna som gick omkring och sparkade i höstlöven i filmen Tammy samtidigt som hon sjöng  "Höstlöven singlar mot marken igen..."

Någon gång i slutet av 50 - talet blev låten populär och den var oerhört romantisk för den lilla flicka som jag då var. Jag ville se ut som söta Tammy och lärde mig texten - drömmar är ljuva när vi själva skapar dem.

Ibland fastnar låtar i huvudet och man blir inte av med dem. Under vår, sommar och vinter är Tammy och löven glömda men när hösten kommer och jag går där och plockar dyker hon upp igen med sin melodi i mitt huvud "Höstlöven singlar mot marken igen, Tammy, Tammy, Tammy min vän"

Vår tid på jorden

med underrubriken "Välfärd inom planetens hållbara gränser" läste jag för ca ett år sedan och är nog en av de böcker som gjort det största intrycket på mig.

Författare är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet samt Mattias Klum, en internationellt välkänd naturfilmare. I boken förenas vetenskapen med konsten genom de oerhört vackra naturbilderna men också av de bilder som illustrerar mänsklig skövling på vår planet.

Välkommen till Antropocen säger författarna och menar att vi nu har lämnat den geologiska epok som kallas Holocen och som tjänat mänskligheten väl under de senaste 10.000 åren. Att vi nu inträder i en ny epok betyder att människan blivit så mäktig att vi numera är en sådan drivkraft i de globala miljöförändringarna att vi utgör den kanske största geologiska kraften på planeten.

Boken har en ambitiös ansats, nämligen att försöka identifiera de planetära gränser som inte bör överskridas. Här beskrivs utförligt om ekosystemens resiliens, förmågan att återhämta sig vid påfrestningar och återgå till sitt ursprungliga tillstånd. När ett ekosystem når en tröskel, en "tipping point" övergår det till något annat, mindre önskvärt tillstånd, och är näst intill omöjligt att återställa.

Att vår planet har gränser och att vi måste hålla oss inom ramarna för vad planeten förmår är nog självklart för de flesta människor. Allt vi producerar och konsumerar har sitt ursprung i naturen. Produkterna skall göra sin färd genom våra samhällen för att så småningom sluta som avfall som även det måste tas om hand av våra ekosystem. En ständigt ökad tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet, ändå är det vad vi ständigt matas med som överordnat mål, varför är det så få som ifrågasätter mantrat om ökad tillväxt?

Nio identifierade gränser på vår planet som författarna menar  inte får överskridas;

* Klimatförändring

* Havsförsurning

* Ozonskiktet i atmosfären

* Global vattenanvändning

* Markanvändning

* Biologisk mångfald

* Miljögifter

* Aerosoler i atmosfären

Boken är ingen domedagsprofetia utan försöker även inge hopp inför framtiden men det krävs en kursändring där vi alla kan bidra på olika sätt och framförallt, den angår oss alla eftersom planeten jorden är den enda vi har och vi kan  inte emigrera.

Skövlad regnskog på Borneo som ersatts av palmoljeodlingar

 

Kung Bore knackar på

Så kom den då, den första snön. I går kväll smattrade regnet som jag väntat på sedan början av juni, hela 12mm i vattenmätaren. Någon gång under natten övergick regnet till snö och den varma sydvästvinden fick ge sig för isiga kalla vindar från nordligare breddgrader.

De små barrväxterna har fått en mössa av snö och måste stöttas upp innan vintern. Blir snötäcket för tungt bryts de av.

Träden har nu gett upp och släppt de sista av löven, en hel del att ta hand om innan vintern definitivt är här. Den gamla äppelmadamens löv täcker både gångar och rabatter och nu först börjar det bli meningsfullt att städa.

Det blir säkert varmare igen och den torra marken behöver all fukt som kommer, de städsegröna växterna behöver absolut mera vatten innan tjälen sätter stopp.

 

Hamamelis x intermedia `Diane´

Cordyline australis

Att det skall vara så attans svårt att förhärda sig ibland mot något som lever och som med all önskvärd tydlighet visar att det vill fortsätta att leva...

Jag har inte så mycket krukor i trädgården, sommarblommor endast ett fåtal då jag aldrig blir riktigt bekväm med "slit och släng" växter. Ett fåtal krukor med blommor som kräver frostfri övervintring får räcka, det är så mycket bestyr både på våren och hösten med alla krukor.

Men jag har under ganska många år haft en Cordyline australis i kruka. Föll väl för charmen i de röda bladen och det vackra växtsättet i ett svagt ögonblick. Den har övervintrat i ett svalt förråd under husnocken, hålls frostfritt med ett ytterst litet fönster. Den går inte att förvara i rumstemperatur, den behöver sin svala vintervila och inomhus blir luften för torr.

Den tappar alltid de lägsta bladen och bildar liknande en trädkrona i toppen och stammen blir kal nertill. Med åren har den blivit rejält stor och allt besvärligare att hantera. Den står i en djup kruka sommartid så jag tvingas alltid rotbeskära den rejält och omplantera i en mindre kruka till vintern.

I somras bestämde jag mig för att dethär var sista sommaren för Cordyline, lätt beslut då när sommaren pågick för fullt. Den har nu stått där i all sin fägring och jag fick allt svårare att titta på den när jag passerade. Frostnätterna kom men den stod kvar, till synes oskadd. Mitt dåliga samvete gjorde sig påmint varje gång jag såg den.

...och igår stod jag inte ut längre...nu är den omplanterad och maken lyckades baxa in den i det skyddade vinterförrådet och det känns onekligen riktigt bra.