onsdag 22 januari 2020

Vatten, massor av vatten

Äntligen tändes lampan på himlavalvet och världen ser plötsligt helt annorlunda ut efter månader av grått väder. Har knappt fotograferat alls under denna vinter, avsaknad av ljus kräver en bättre fotograf än vad jag är.

Jag sökte efter vatten och blev inte besviken, nu forsar det fram som det ska efter allt regn som fallit och vattenståndet är högt överallt. Kanske går vi in i sommaren 2020 med normala nivåer på grundvatten, det var ett tag sedan.












Och vad är mera lämpligt att avsluta med än Mr. Mallard som mår förträffligt i det milda vädret.


måndag 13 januari 2020

Rapport från en grönskande trädgård

I helgen började körsbärsträd att blomma i Stockholm, sorgligt nog kommer de inte att bära frukt eftersom pollinatörerna sover sin vintersömn just nu. På min promenad idag såg jag att sälgen börjar lämna sitt skyddade skal. Sälgen blommar normalt i mars och är den i särklass viktigaste blommande växten tidig vår när de första humlorna och bina vaknar. Utan blommande sälg finns inte mat till yrvakna och hungriga insekter i vår.

Själv har jag undvikit att mera noggrant inspektera vad som händer i trädgården denna varma vinter. Jag har ägnat mig åt förnekelse som är så populärt numera för jag vill egentligen inte veta vad som sker med växterna som just nu borde sova djupt för att väckas till liv av en värmande vårsol i mars. Men den fristaden är bedräglig så med kamerans hjälp och ett betydligt ljusare väder än vi haft de senaste tre månaderna blev det en dokumentation över de rekord som nu slås med råge i trädgården.


Helleborus niger den vita julrosen har blommat sedan november vilket den brukar göra om inte snön täcker den helt. Den har nog haft en optimal vinter med värme, snöfritt och fuktig mark.


Men den här vårblommande narcissen är alldeles för tidigt ute, den skall blomma i april.

Rhododendron `Flautando´ liksom många andra Rhododendron har väldigt stora knoppar nu, blir det kallare så tror jag att de klarar sig men om värmen håller sig kvar eller ännu värre, om temperaturerna stiger ytterligare är risken stor att de faktiskt slår ut i blom och vid nästa köldknäpp fryser de sönder.



Adonis amurensis `Beni Nadeshiko´ en guldadonis som brukar vara tidigt ute i mars men nu kan man ana de gula knopparna som gör sig redo att börja blomma.


En annan marsblommande växt är trollhasseln Hamamelis x intermedia `Diane´ som nu bestämt sig för att våga språnget två månader tidigare än normalt.



Olika krokus tittar upp lite här och där, på en del syns redan blomknopparna precis ovan jordytan.


Europa upplevde den varmaste december månad som någonsin uppmätts, 3,2 grader över genomsnittet under åren 1981 - 2010.  Globalt blev året 2019 det näst varmaste året hittills och de senaste fem åren är de varmaste i modern tid.

På många platser i trädgården börjar perenner titta upp med sina gröna skott. Jag har ingen aning om vad detta kommer att betyda för växtligheten, varken jag eller växterna har upplevt detta förut. På onsdag kan vi drabbas av nya värmerekord enligt prognoserna och utan att veta så kan jag gissa att det är illavarslande. Vi har 1,5 månader kvar - åtminstone, av det som vi brukar kalla för vintermånader där temperaturen nattetid kan sjunka till minus 20 grader här där jag bor.  Om träden börjar suga upp sav nu i värmen så kommer barken att spricka sönder om kylan kommer. En del vårlökar och perenna växter är säkert kapabla att börja om på nytt men det kostar energi. Utebliven eller skadad vårblomning kommer att drabba insekterna som inte hittar mat, det blir en kedjereaktion i många led. När min flygande vän, den svartvita flugsnapparen Ficedula hypoleuca som endast äter insekter anländer från andra sidan jordklotet kanske matbordet är tomt.

torsdag 9 januari 2020

Ett skräpinlägg

Jag har för vana att gå en daglig promenad här i omgivningarna. Ibland i skogen, ibland på grusvägen som ringlar sig fram genom det glesbebygda samhället. Inte mycket trafik här på vägen och sällan som jag möter eller ser andra människor. Jag brukar alltid ha med mig en påse för att samla skräp som slängs ut genom bilfönstret när snabbmaten är uppäten och jag har nog rensat rent en sträcka på ca 8 km skulle jag tro.

Men bristen på insyn och mänsklig närvaro gör att det attraherar de miljömarodörer som av någon anledning tycker de har rätt att dumpa sitt avfall längs vägen och i skogskanterna, stora svarta sopsäckar fyllda med plast, metaller och mer eller mindre odefinierbart skräp.


Dagens skörd som jag hittade i ett dike där den svarta plastsäcken vittrat sönder, bl.a. en vindrutetorkare. Jag sorterar det på samma sätt som vi sorterar våra egna sopor och det som inte går att sortera får vi köra till kommunens återvinningsstation. Vi har nämligen en alldeles unik och mycket fin återvinningsstation i vår kommun där man även kan besöka Retuna återbruksgalleria. Dit kan man skänka allt som man inte själv vill ha kvar och saker som kan repareras och säljas igen. Det är vad som kallas för cirkulär ekonomi.

Retuna kan du läsa om här en stor satsning på miljö och återanvändning som gjordes för ett antal år sedan när vi hade en majoritet av politiker som tog miljöfrågorna på allvar. Idag drömmer man om och planerar för en flygplats i kommunen, inget är beständigt.


Vi har med hjälp av våra skatter och driftiga politiker skapat en avfallsstation för att ta hand om sopberget som vår konsumtion lämnar efter sig. Anläggningen är öppen sju dagar i veckan och mycket lättillgänglig på alla sätt. Så varför väljer en del att kasta sitt avfall i naturen?

Jag har inget svar på den frågan. Plasterna är ett elände, när de legat ett tag så bryts de sönder i små, små bitar, fortfarande synliga för ögat men så småningom återstår endast mikroplasterna som med vattnet tar sig ner till sjön Mälaren. Där hamnar de i fisken och så småningom hos oss människor eftersom vi befinner oss sist i näringskedjan tillsammans med de stora rovdjuren och rovfåglarna.


Häromdagen hittade jag en stor plastdunk som innehållit olja men den var fortfarande intakt och oljeresterna kvar i dunken. Sverige har ett gott rykte som ett rent land men det beror förstås på vad vi jämför med. Det som avhåller mig från att dumpa mitt skräp i naturen handlar om värderingar, väl internaliserade värderingar som styr mitt beteende. Jag äger kunskapen om att naturen inte längre klarar av att bryta ner våra sopberg, att det skadar allt levande som finns i vår natur och därmed slår tillbaka på oss själva. Alla som tar ansvar för sitt avfall delar mina värderingar men resten, de som tycker att en oljedunk kan slängas i skogen, hur tänker de och hur har de lyckats undgå all information och den kunskap som under många, många år varit den dominerande normen i samhället?

söndag 5 januari 2020

Vår stenrika trädgård i Sörmlandsskogen

Julen 1998 när vi flyttade ut i skogen till Hagtorpet hade jag ingen aning om att jag skulle bygga upp en trädgård på denna steniga mark, jag ville bara plantera lite "blommor" runt huset. Hagtorpet är en jordbruksfastighet och den senaste ägaren drev en vildsvinsfarm här, hela fastigheten var ingärdad  med stora stängsel och i ladugården slaktades grisarna. Ingenstans fanns något som liknade en rabatt, endast träd, sly, ogräs och sten.


Tidig vår framträder stenarna väldigt väl, det är sten överallt och det finns lika mycket under som ovanpå marken. Alla stenar som grävdes upp gick inte heller att använda så det blev stora högar som vi sedan fraktade bort i skottkärran, plats att dumpa stenarna fanns det gott om.


Jag är inte så förtjust i symmetri i trädgården och här var de stora stenarna till stor hjälp. De går inte att flytta med handkraft så det var bara att hitta vägar runt dem för att komma fram och den vägen var aldrig rak.





Den sten som grävdes upp blev inte bra till gångarna, det var ett oändligt pusslande för att få de kantiga stenarna att passa. Vi började åka till ett grustag som krossade kullerstenar och där fick man plocka så mycket som rymdes på en släpkärra av de vackra stenarna för lite kaffepengar till killarna som jobbade där.



Varje säsong erövrade vi en bit av den omgivande skogsnaturen, grävde och forslade bort alla ogräsrötter och dålig jord, ersatte den med ny jord för planteringar och satte sten, mängder av sten till gångarna för att binda ihop hela trädgården.






För att undvika att det blir för stelt försöker jag alltid lägga in några större stenar vid gången. Det är knepigt kan jag säga för vi är så strukturerade i vårt sätt att tänka, hjärnan vill rada men jag vill det inte. Många timmar har jag ägnat enbart till att flytta dessa stenar i olika positioner tills jag blev nöjd.

April månad i skogsträdgården, jag kallar den här delen så för den ligger längst upp i trädgården. Mycket sten men inga stengångar, jag valde att sätta täckbark på gångarna istället. Passar bättre här uppe och är väldigt trevligt att gå på, mjukt och fint. Det bör fyllas på ungefär vart tredje år för barken förmultnar förstås och blir till jord, går relativt enkelt att fylla på ny täckbark.
Vi var tvungna att skydda trädgården mot djur, framförallt vildsvin så hela trädgården samt en stor del av det som vi använder som tomt är omgärdat med elstängsel. Inte så trevligt, det kräver en del arbete både vinter och sommar men man vänjer sig, alternativet är värre.




I skogsträdgården växer mestadels surjordsväxter som Rhododendron, Magnolior, barrväxter och ljung, torvrabatter alltså. Det tog mig ett antal år men när jag väl upptäckte den här typen av växter blev jag förälskad och så är det fortfarande. Växterna som trivs i den här miljön är och förblir mina favoriter i trädgården.






torsdag 2 januari 2020

Tillbaka till april, blåsippans månad

Ute blåser hårda vindar men det är varmt, olycksbådande varmt. Dagen för nyårsafton visade termometern + 10 grader. Läser i tidningen att Norge haft värmerekord idag, +19 grader har uppmätts på ett ställe. Än har vintern inte visat sig här, endast några få frostnätter hittills men jag hoppas fortfarande att kung Bore vill göra ett besök innan det är dags för våren att göra entré.

Jag brukar inte skriva några årskrönikor men en och annan tillbakablick i året som nu är förbi känns som en vitamininjektion i det gråväder som dominerat i flera månader. Det fick bli månaden april för det är då som blåsipporna blommar.

Tydligen var det torrt redan på våren, hittade denna bild.


Naturen här omkring är fylld av blåsippor men jag håller mina fingrar borta från naturen och de blåsippor som finns i trädgården är köpta eller sådda med hjälp av myrorna. De dyker upp lite varstans, inte alltid på det mest optimala stället som här, mitt bland stenarna. Eller så är det just så, den bästa platsen för fröet att gro.


Vår inhemska blåsippa är inte alltid blå, färgerna kan variera och jag har ingen aning om hur det går till men att det gagnar växten är jag tämligen säker på, annars skulle det inte finnas.


En helvit variant av Hepatica nobilis



Hepatica transsylvanica  den ungerska blåsippan är mycket blomvillig och oftast den som blommar först av alla på våren. Kan bli helt översållad med sina vackra blommor tidig vår.


Knoppar strax innan blommorna slår ut, ett helt år har passerat sedan det hände senast.


Ytterligare en färgvariant av vår blåsippa. Fröspridningen sker med hjälp av myror, plantan är liten och kan inte med egen kraft eller vindens hjälp sprida sina frön särskilt långt från moderplantan. Därför har den tagit hjälp av myror, blåsippans frön innehåller ett ämne som attraherar myror som då gärna hjälper till med återväxten. I människans värld skulle det väl kallas utnyttjande.



En fröplanta som grott mellan stenarna, ser ut som ungersk blåsippa H. transsylvanica


En odlad namnsort jag köpt någon gång men glömde fotografera namnskylten bredvid plantan så jag törs inte identifiera den ur minnet. Stänglarna och knopparnas höljen är försedda med små pälshår som skyddar mot vårkylan, våren är som bekant ganska opålitlig.


Intensivt blått lyser denna sippa utan konkurrens i den annars färgfattiga naturen.


Hepatica japonica japansk blåsippa, dessa små skönheter har blivit samlarobjekt runt om i världen, de är eftertraktade och priset blir därefter, en del av dem kostar en mindre förmögenhet. De är inte lika tåliga som den vanliga blåsippan så det är en något av en chansning att plantera ut dem i trädgården. Några har försvunnit för mig men denna som heter `Hokutosei´ har nu återkommit flera år i rad.