fredag 9 december 2016

Oväntat besök


Ingen målgrupp för Gevalia reklamen men nog hajade jag till när jag tittade ut genom fönstret och sju islänningar gick och betade några meter från huset, jag hade inte sett dem komma över gärdena.

Vår granne, som bor drygt 1km härifrån är ägaren och efter en timme var alla rymlingar hemma i stallet igen.

onsdag 7 december 2016

Knoppar

Jag har alltid fascinerats av växternas knoppar, inte enbart för att de signalerar om en förestående blomning utan också för deras egen skönhets skull. Här kommer lite bilder på vackra knoppar.

Magnoliornas knoppar börjar utvecklas innan sommaren är slut, täckta av den finaste päls skall de klara den långa och kalla vintern och när ljuset återvänder och temperaturen signalerar att nu är det dags för final ser det ut så här när Magnolia x loebneri `Merril´ tar språnget.


Magnolia `Genie´ ( M. soulangeana x M. lilliiflora `Nigra´) är en utmärkt hybrid att odla på lite kyligare breddgrader. Redan i augusti såg jag tydligt utvecklade blomknoppar på det lilla trädet. Här kan du läsa mera om den vackra Magnolian, beskrivet av hybridisören själv.


Pionernas knoppar är vackra, jag önskar alltid att vädret skall vara gynnsamt, det vill säga något svalare när knopparna börjar synas för då får man njuta av dem under flera dagar. Här en knopp på en frösådd svavelpion Paeonia mlokosewitschii.


Även barrväxternas nyutslagna knoppar är förtjusande innan de nya barren så småningom får samma färg som äldre barr och det inte längre går att urskilja nytillväxten, här en dvärgform av orientalisk gran  Picea orientalis `Barnes´  



 
Tidig vår reser sig backsippornas håriga knoppar snabbt ur den kalla jorden som om de tävlade med varann om vem som hinner först. Snarlika och nästan omöjliga att artbestämma innan själva blomman slår ut. Först ut brukar nipsippan Pulsatilla patens vara.


En växt som har allt man kan önska sig är det japanska gaffelolvonet Viburnum furcatum. Bladsprickningen tidig vår är en upplevelse att följa, knopparna med den efterföljande blomningen och till sist när den tar ett eldigt farväl på hösten.


En tidig vårblommare är också Adonis vernalis våradonis. Här tycker jag nästan att knopparna är vackrare än själva blomman. Odlingsvärd är den i vilket fall som helst, troget återkommande där plantan blir något större för varje år utan att för den skull bre ut sig för mycket. Den har en lång blomningstid, producerar nya blomknoppar under hela våren så knoppar och blommor är samtida.



 Och till sist får väl också den bredbladiga pärlhyacinten Muscari latifolium visa upp sig med sina olikfärgade knoppar. Den förökar sig inte lika mycket som den vanliga pärlhyacinten som dyker upp överallt men viss förökning runt plantan sker varje år.


lördag 3 december 2016

Lunnefågeln kan inte protestera

Bild från Wikipedia
..och saknar röst och förmåga att berätta för världen vad som händer när planeten blir varmare och populationen hotas.

Fågeln med det säregna och något sorgsna utseendet har sina häckplatser i Nordatlanten både i Europa och i Nordamerika. Stora populationer finns i Storbritannien och på Island.
Den är hotad i naturen.

Den kan inte protestera utanför parlamenten, den kan inte skriva insändare i media, den kan inte vädja om ett fortsatt liv genom namninsamlingar, den kan bara fortsätta att försöka sitt bästa, att bevara sin art, trots att förutsättningarna förändras både snabbt och radikalt.

Lunnefåglar minskar drastiskt på sina häckningsplatser och forskare kopplar nedgången till klimatförändringar.  Mycket av värmen absorberas av havsvattnet som blir både surare och varmare. Många vattenlevande djur förflyttar sig längre norrut till svalare vatten - om de kan. Det gör t.ex. sillen som är en viktig föda för lunnefågeln. När ungarna kläcks finns det helt enkelt inte tillräcklig föda i havet för att mata växande små liv och ungarna svälter ihjäl när föräldrarna inte hittar mat.

Det allt varmare klimatet är inte det enda hotet mot fåglarnas överlevnad. Fiskodling i burar ökar snabbt och odlad fisk har nyss passerat vildfångad fisk i andel av vår kost. Utfiskningen av våra hav och sjöar samt fiskodlingen, som konkurrerar om samma näringsrika fisk till foder som lunnefåglarna lever av är andra hot som den lilla fågeln inte kan tävla med.

Lunnefågeln är inte unik i sin utsatthet när planeten blir varmare, detta gäller för många andra fågelarter, insekter och däggdjur som historiskt har varit en del av vår fauna och biologiska mångfald.

Läs om vad som händer i Norge

och på Island

fredag 2 december 2016

Rekordvärme på Arktis, 20 grader över normaltemperatur

Johan Rockström professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre kommenterar de chockerande uppgifterna.


            

fredag 25 november 2016

Inför advent 2016

Sylvias julvisa

Och nu är det jul i min älskade nord;
är det jul i vart hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur som har fångat min trognaste vän.
Och sången har tystnat
i fängelseborg;
o vem har ett hjärta för sångarens sorg.


Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand;
där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
och luften är vårlig, och gräset är grönt.
Orangernas ånga
ur skogarna går,
och ljuv mandolinen om kärlek slår.


Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa,
som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!


Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
blicka ned på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på gyllene strand,
var finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga
om kärlek och vår,
så länge din Sylvias hjärta slår.


Zacharias Topelius 24 december 1853.


Sylvias julvisa är en av de mest älskade julsångerna i Finland, den skrevs i diktform av skalden och sagoberättaren Zacharias Topelius och tonsattes av Karl Collan.

Topelius var en stor djurvän och dikten handlar om en liten fågel, troligen svarthätta ( Sylvia atricapilla) som på sin årliga flytt till varmare länder fångas vid passagen över Sicilien av hänsynslösa människor och får tillbringa sitt återstående liv i en bur. Texten berör och ögonen tåras när den lilla fågeln, genom Topelius ord, berättar om sin längtan efter frihet.


I helgen tänds stjärnan med de sju uddarna i alla hem och offentliga byggnader i den lilla staden Nykarleby vid Bottenvikens kust i Finland. Topelius, född 1818 på Kuddnäs gård i Nykarleby, skriver  i sin dagbok år 1885 att när stjärnan tänds inleds julen.

Nykarlebystjärnan visar vägen i vintermörkret, en kär symbol för alla Nykarlebybor och människor med anknytning till den lilla staden i norr. Stjärnan har alltid tillverkats av lokala hantverkare, aldrig industriellt. Traditionen har överlevt två världskrig och alla andra påfrestningar som drabbat staden vid kusten. Jag är född och uppvuxen i Nykarleby.

Jag önskar att alla människor i kväll kan tända ett ljus som symbol för det goda, för förnuft och klokhet i en orolig värld.

Vi behöver varandra.

TREVLIG ADVENT!

torsdag 24 november 2016

Mossan är min vän

Enligt Kemikalieinspektionen såldes år 2015 ogräsmedel omfattande 486 ton till de svenska hushållen, främst mossmedel. I många trädgårdar är mossan en fiende men här är den välkommen.

Tidig vår skimrar mossan i gult, bilden är tagen den 1 april i år.


Jag använder ofta torvblock runt surjordsplanteringar, efter några år är blocken täckta med mossa.


En del växter som kräver minimalt med jord går bra att plantera direkt i mossan på en sten, här en rosenbräcka Saxifraga arendsii gruppen.


Tidig vårblomning med mossbevuxna stenar som kuliss.


Kuddmossan eller blåmossa som är det korrekta namnet är har jag planterat in i trädgården.



Stensötan självsår sig gärna på mossbevuxna stenar.


En annan mossplantering med lite stubbar och stenar.


Efter regnet skimrar det om mossan.


Blommande irländsk ljung Daboecia cantabrica mellan mossiga stenar.


tisdag 15 november 2016

Taklök med det vetenskapliga namnet Sempervivum

Jag har alltid gillat taklök, den lilla växten som aldrig kommer att bli någon primadonna i trädgården men så trevlig och användbar i all sin enkelhet. Den är tålig som få, tar vatten när det bjuds och däremellan klarar den sig utmärkt. En växt som kommer bäst till sin rätt när den får växa utan inblandning av andra växter i ensamt majestät, då brer den gärna ut sig och bildar vackra mattor i olika färger. Lätt att dela, bara ta en liten bit och tryck ner den i jorden, den bildar snart rötter.

Det här är spindelvävstaklök  S. arachnoideum med små, tunna trådar fästa i bladspetsarna


Varhelst man kan hitta en liten springa mellan stenar och stubbar kan man sätta en liten lök som kommer att föröka sig så småningom bara det är väldränerat, för blött och löken ruttnar bort.


Ibland börjar de blomma, tyvärr, för löken dör när den har blommat och lämnar en vissen taklök efter sig men så småningom täcks utrymmet upp av nya lökar. Det här är taklökens sätt att skapa plats för föryngring.


Man kan göra mycket med taklök, tavlor till exempel


eller plantera i lerkrukor och gamla dräneringsrör



eller varför inte en egen plantering där de så småningom bildar täta mattor i olika färger och mönster



tätt, tätt tillsammans