torsdag 17 januari 2019

Grattis Danmark!

Med stor glädje läser jag att man i Danmark lyckats återintroducera bävern som utrotades för mer än 1000 år sedan i landet. För 20 år sedan beslutade danska myndigheter att bävern skulle återföras till Danmark och 18 individer placerades ut i naturen, nu 20 år senare har beståndet ökat till över 200 individer. Vi har alldeles för lite kaos och dynamik i den danska naturen säger en naturvägledare i den danska nationalparken Thy.

Läs mera här; https://www.natursidan.se/nyheter/fran-0-till-200-bavrar-pa-20-ar-nu-arrangeras-baversafari-i-danmark/

Bävern, liksom många andra djurarter har behandlats mycket illa av människan. Okontrollerad jakt, förstörda habitat och utdikningar som torrlade bäverns boplatser gjorde att bävern var utdöd i flera länder. I Sverige dödades de sista bävrarna år 1871 men med hjälp av vårt grannland Norge utplanterades norska bävrar i den svenska naturen år 1922. Med hjälp av skyddsåtgärder i sina ursprungliga levnadsområden har stammen återhämtat sig. Ett lyckat samarbete med gott resultat. Bävrar är monogama djur, de håller sig till samma livspartner livet ut.


Genom Hagtorpet går flera djupa vattengravar som leder ut vattnet till Mälaren. Grävdes en gång för länge sedan när man inte ens kunde fantisera om vattenbrist. Gravarnas syfte var att dränera  åkermarken, idag bidrar detta tyvärr till vattenbristen. Men för bävrarna har det varit positivt, gravarna brukar vara så vattenfyllda att änderna byggde sina bon där på våren och promenerade över våra gräsmattor med sina nyfödda ungar. Men det var länge sedan..

Ännu i fjol vintras byggde bävrarna sina hydda där trots att vattenståndet inte längre nådde upp till tidigare nivåer. Bilden är från december 2017 och visar hur bävrarna planerar inför vintern. Asp tycks vara ett favoritträd, de gnager av ca två tredjedelar av stammen och sedan är det bara att invänta stormigt väder. Några veckor efter att jag tagit bilden föll trädet. De behöver kvistar och grenar till sina hyddor och barken blir deras vinterföda. På våren 2018 var all bark borta, även älg låter sig väl smaka av den näringsrika barken.

I år är första året sedan vi flyttade hit som den stora graven är torrlagd och bävrarna är borta.

måndag 14 januari 2019

Ett allmänt tråkigt inlägg men boken är unik!

Så kom då det som kan kallas vinter även till oss, temperaturen visade - 10 grader i morse och hur skönt känns inte det när något uppträder som förväntat, något som vi är vana vid och kan relatera till. Det inger en känsla av trygghet.  Vackert är det när solens strålar letar sig fram genom trädens grenar.


Marken är täckt av ett tunt snötäcke och ännu finns tid för en riktig vinter med kyla och nederbörd i form av snö. Avsaknaden av snö är oroväckande, vi har extremt låga grundvattennivåer och det under en tidpunkt när förråden borde vara överfulla. Längst i norr vräker snön ner och SMHI går ut med klass 2 varningar på grund av kraftigt snöfall. Jag följer skidsporten (och hejar på de norska bröderna Boe) och ser vilka snömängder som fallit runt alperna. Här hos oss varnas för saltinträngning i borrade brunnar på grund av de låga grundvattennivåerna, trots att vi befinner oss långt från kusten.




Trädgården sover sin vintersömn och bryr sig föga om mänskliga bekymmer eller om en bloggare  som suckar i takt med tangentbordet över hur svårt det är ibland att hitta något meningsfullt att skriva om. Jag längtar inte ens till våren som annars är ett tacksamt ämne vid denna tidpunkt. Jag har nog uppnått den ålder där vissheten om att varje dag som går innebär en dag mindre av det som återstår.

Men böckerna finns alltid där, redo att bjuda på en upplevelse för den som så önskar och ibland med ett sällsynt vackert språk som inte lämnar någon oberörd.
-------------------------------------------

Det var åsynen av björken som drabbade mig. Den stod där den alltid har stått, i en krök av grusvägen vid Sollenkruka på Vindö i Stockholms skärgård, en plats som jag har passerat flera gånger varje sommar sedan jag var liten. Nu stod den där i det som skulle vara högsommarens ljuvligaste tid - färglös och förbränd av torkan, marken under den fylld av fallna löv.


 Detta är inledningen till "Sent på jorden, 33 tankar om världens största nyhet". Författare är Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Han har under ett antal år, varje lördag publicerat en krönika om klimatförändringar och genom den stora respons han fått från allmänheten bestämde han sig att ge ut en bok där han valt ut 33 krönikor han skrivit under åren 2012 - 2018.  Hans sätt att angripa det som han anser vara mänsklighetens största utmaning,  med tankar och reflektioner av världsberömda författare, poeter, filosofer och gammal konst är unikt och underbart vackert trots budskapets allvar. Envis och modig, stående på en stabil kunskapsgrund fortsätter han varje lördag att leverera sina krönikor. Han menar att klimatkrisen, i synnerhet efter sommaren 2018 blivit en existentiell kris för honom och där låter han Eagles klassiska 70 - talslåt  "Hotell California"   illustrera innebörden; man kan checka in när man vill men man kan förmodligen aldrig komma därifrån.


lördag 29 december 2018

Finns det något att lära av granbarkborren?

Bild från Wikipedia
Den 4 mm stora skalbaggen granbarkborre Ips typographus börjar alltmer betraktas som ett stort hot mot vår industriellt brukade skog, våra granplantager. Sommarens långvariga värme gynnade den lilla filuren som hann med att svärma två gånger och med skogen full av försvagade träd och gott om död ved efter bränderna kan vi nästa sommar få uppleva en riktig insektsinvasion.

Precis som för oss människor när inte våra grundläggande behov blir tillgodosedda är risken stor att vi drabbas av sjukdomar, så är det också för växtligheten. De senaste årens vattenbrist, som tvingade lövträden att släppa en del av sina löv under försommaren och barrträden att låta sina bruna barr i förtid täcka marken, får  konsekvenser. Träden valde att släcka sin törst genom en minskad bladmassa på bekostnad av energiproduktionen genom fotosyntesen.


Stress hos människor kan orsaka utbrändhet med diverse följdsjukdomar, en accepterad sanning idag. Våra ensidiga granbestånd som planteras när vi avverkar naturskogar har ett enda syfte, att generera en rimlig avsättning under kortast möjliga tid för sin ägare. Industriskogen besprutas och gödslas för att växa snabbt men träd vill inte växa på ett annat sätt än i sin normala takt. Artrikedomen är minimal i en konstgjord monokultur och därmed är den viktigaste tillgången, den biologiska mångfalden satt ur spel. Granens ursprungliga hemvist är ett taiga klimat med kyla och riklig tillgång till vatten. Allt detta gör att vi har skogar med stressade träd som nu dessutom drabbas av onaturlig, långvarig och återkommande torka eller skyfall som eroderar bort den tunna hinna av matjord som håller oss vid liv.


Stressade granar doftar på ett speciellt sätt och denna doft känner granbarkborren. När den hittat ett försvagat träd börjar den borra in sig i barken. Granen försvarar sig genom att skicka ut kåda i såret. Då kallar granbarkborren på sina artfränder genom en doftsignal som han tillverkar i sin kropp med hjälp av granens kåda. Den tillkallade armen av granbarkborrar börjar snabbt gnaga sig in i trädets bark, granen försvarar sig igen med kåda men till slut får den ge upp. Granbarkborrarna har vunnit och kallar till sig honorna med ett annat doftämne. Honorna kryper in i hanens nybyggda parningskammare, 2-3 honor får plats innan de signalerar upptaget. Honorna påbörjar sitt arbete genom att gnaga raka gångar i trädets fiberriktning där de sedan lägger sina ägg.

Larverna äter sig vinkelrätt ut från den gång som honan skapat och förpuppar sig efter 5 -6 veckor. Efter en vecka som puppa kläcks en ny arme av granbarkborrar.


Granbarksborrens livscykel är inte unik på något sätt. I naturen sker detta om och om igen, den stora trädgården strävar alltid till balans, man äter, förökar sig och blir mat till någon annan och alla är lika viktiga och fyller sin funktion i naturens komplicerade väv.  Våra ekosystem utsätts ständigt för prövningar men äger en fantastisk förmåga att återställa den naturliga balansen, ju fler arter desto bättre är den läkande förmågan där varje varelse har sin mening och uppgift i ekosystemet. Men när påfrestningarna blir för stora och återkommande når det sin "tipping point" och gör som granen, ger upp. Varmare klimat där förändringen går rasande snabbt gör att naturen inte hinner anpassa sig och det är en av anledningarna till att vi nu upplever en massutrotning och med det följer försvagade ekosystem.


Bilden visar vildsvinens upptrampade spår över Hagtorpet, en art som förökar sig våldsamt för att den saknar naturliga fiender i ekosystemet. Jägarna som åtagit sig att hålla stammen inom en acceptabel storlek klarar inte av uppdraget och vargen, som är det enda rovdjur som klarar av ett vildsvin får inte existera i vår natur annat än som en liten, liten skärva.

 Det finns många exempel på mänskliga felsteg där vi trott att vi kan lura naturen, att utrota det vi kallar skadedjur genom gifter och besprutning eller som i fallet vargen, upparbeta en mänsklig rädsla och aversion mot detta ståtliga rovdjur. Genomgående är människan inblandad på något sätt när arter blir dominerande och skadliga. Så är fallet med den japanska växten parkslide Fallopia japonica  som invaderar vår natur och slår ut den inhemska floran.  Det kan den göra genom att den saknar naturliga fiender, den hör inte hemma i vårt ekosystem. Ett annat exempel är den spanska skogssnigeln som förökar sig snabbt i avsaknad av naturliga fiender. Det kommer den att få så småningom men alla sådana förändringar är långsamma.

Den tyske författaren och skogsvaktaren Peter Wohlleben anser inte att granbarkborren är ett skadejur utan han kallar den för en svaghetsparasit, att beskriva granbarkborrarna som skadliga skymmer de egentliga orsakerna. Precis som alla andra arter i vår natur är de nyttodjur och bidrar till helhetens nytta. Enstaka träd som blivit försvagade och angrips är oumbärliga för myrbaggar, hackspettar och mängder med andra arter. Döda träd är ett nödvändigt ont för många fåglar och där medverkar granbarkborren till deras överlevnad och fortplantning.


Min egen lilla plätt på jorden, mitt i den sörmländska naturen har aldrig blivit utsatt för bekämpningsmedel och jag kan naturligtvis inte bevisa att det är den direkta anledningen till att trädgården aldrig har haft några större problem med insekter som äter på växterna. Jag har sedan länge slutat att kalla insekter för skadedjur utan ser allt som flyger och kryper som en del av den viktiga balansen. Nu är jag också så lyckligt lottad att den spanska skogssnigeln inte hittat hit. Inhemska sniglar finns det som tar sig en tugga här och där men det blir aldrig ett problem.

När vi började anlägga trädgården för snart 20 år sedan satte vi även upp ett 70 - tal fågelholkar, även uggleholkar och holkar för fladdermöss. Sällan invaderas vi av mygg, den svartvita flugsnapparen jagar mygg i rasande fart när den föder upp sina ungar. Fåglarna gör det som de är bäst på, jagar insekter och i motsats till oss människor som behöver vila arbetar naturen alla dygnets 24 timmar.

Vi kanske inte har den överblick som vi inbillar oss, kan granbarkborrens invasiva framfart lära oss något om den natur som omger oss och som vi är beroende av?

fredag 21 december 2018

Julhälsning

Hagtorpet januari 2018


En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag er alla !

onsdag 19 december 2018

Jag gör som Bing Crosby, drömmer om en vit jul

I går natt blev världen vit, äntligen har det ihärdiga gråvädret som parkerat över oss under snart två månader fått ge vika och nattens snöfall omvandlade det gråa och trista till skinande vitt. Inga stora mängder snö men tillräckligt för att drastiskt förändra intrycket över en natt.


Snön avslöjar nattliga besökare, en räv, några rådjur och flera harar patrullerar vår väg.


Blåbärsriset som var sönderbränt av sommarens torka har återhämtat sig och bland de bruna kvistarna syns nya och livskraftiga, gröna kvistar.


Granens grenar böjer sig under snöns tyngd vilket de klarar galant.


Corylus avellana ormhassel med sina knotiga grenar bildar vackra mönster med den nyfallna snön.


Trots avsaknad av sol så är Hagtorpet vackert i sin vinterklädsel. Den gamla ladugården i bakgrunden med syrenerna i förgrunden som böjer sina grenar så smidigt från tyngden av den nyfallna snön.

Och på kvällen tänds vår lykta, alldeles av sig själv.


måndag 3 december 2018

Jag skäms!

En femtonårig flicka med långa flätor har sedan augusti månad, varje fredag suttit utanför Sveriges Riksdag bredvid en skylt där det står "Skolstrejk för klimatet" hennes namn är Greta Thunberg.

"Klimatet och biosfären bryr sig inte en enda sekund om vår politik och våra tomma ord. Den bryr sig bara om sådant som vi faktiskt gör. Det här är ett rop på hjälp"

Greta är mer påläst om klimatförändringar än majoriteten av vuxenvärlden. Som en del av denna vuxenvärld så skäms jag, jag skäms över en värld som länge ägt konkreta fakta över konsekvenserna av klimatförändringarna men vägrat göra det som krävs, jag skäms över det politiska etablissemanget som låtsas att allt går att lösa med ny teknik, som vill få oss att tro att lösningen är att vi fyller våra bilar med produkter från en skövlad skog, som inte tar det ansvar vi har gett dem. Vi kan inte längre "gå till kungs" och klaga hos dem som inte förmår lyssna. Vi låter en femtonårig tjej med långa flätor föra vår vuxna talan.

Foto Roger Turesson
Idag öppnas FN´s klimatmöte COP 24 i Katowice i Polen. Greta är inbjuden av FN chefen Antonio Gueterres för att hålla tal. Hon har åkt dit i elbil med pappa Svante Thunberg som chaufför.

Här är Gretas tal som hon höll idag inför världens samlade klimatetablissemang.

"I 25 års tid har ett otaligt antal människor stått inför FN:s klimatkonferenser och bett världens ledare att stoppa utsläppen av växthusgaser. Men det har uppenbarligen inte fungerat eftersom utsläppen bara fortsätter att öka.

Så jag tänker inte be dem om någonting.

I stället så kommer jag att be medierna att börja behandla krisen som en kris.

I stället kommer jag att be människor runt om i världen att inse att våra politiska ledare har svikit oss.

För vi står nu inför ett existentiellt hot och det finns inte längre någon tid att fortsätta på den här vansinniga vägen vi färdas på.

Rika länder som Sverige måste minska sina utsläpp med minst 15 procent varje år för att nå 2-gradersmålet. Man skulle kunna tro att medierna och alla politiker inte skulle prata om någonting annat. Men ingen nämner det ens.

Inte heller pratar någon om att vi har påbörjat den sjätte massutrotningen och att upp till 200 arter dör ut varje dag.

Och kanske viktigast av allt, så är det ingen som pratar om rättviseaspekten som uttryckligen står i Parisavtalet och som är en absolut grundförutsättning för att det över huvud taget ska fungera på en global nivå. Det innebär att rika länder som Sverige, med dagens utsläppstakt, måste nå nollutsläpp inom 6 - 12 år så att människor i resten av världen ska få en möjlighet att höja sin levnadsstandard genom att bygga lite av all den infrastruktur som vi redan har byggt. Som till exempel sjukhus, elektricitet och rent dricksvatten.

För hur kan vi förvänta oss att länder som Indien, Colombia och Nigeria ska bry sig om klimatkrisen när vi, som redan har allt, inte ens bryr oss om våra faktiska åtaganden inom Parisavtalet?

Så när skolan började i augusti i år satte jag mig på marken utanför Sveriges Riksdag och skolstrejkade för klimatet.

Det finns de som säger att jag borde gå i skolan i stället. Det finns de som säger att jag borde bli klimatforskare så jag kan "lösa klimatkrisen". Men klimatkrisen är redan löst. Vi har redan alla fakta och lösningar.

Och varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns?

Varför skall jag lära mig en massa fakta när den viktigaste fakta helt uppenbarligen inte betyder nånting för vårt samhälle?

I dag förbrukar vi över 100 miljoner fat med olja varenda dag. Det finns ingen politik som kan ändra på det. Det finns inga regler för att vi ska få den oljan att stanna kvar i marken. Så vi kan inte längre rädda världen genom att följa reglerna.

För reglerna måste ändras.

Så vi har inte kommit hit för att få världens ledare att bry sig om vår framtid. De har alltid ignorerat oss förut och de kommer ignorera oss nu också.

Vi har kommit hit för att säga att en förändring är på väg, vare sig de vill det eller inte. Människor kommer att resa sig och anta utmaningarna vi står inför. Och eftersom de politiska ledarna uppträder som barn, så måste vi ta det ansvar som de borde tagit för länge sedan"

söndag 25 november 2018

Naturens dolda nätverk

Detta är titeln på den senaste boken av den tyske skogsvaktaren Peter Wohlleben. Det är hans fjärde bok om den natur som han älskar att berätta om och som är en så stor del av hans liv. Det är alltid svårt för författare att upprepa tidigare succéer och enligt min mening höll boken med titeln Djurens gåtfulla liv inte riktigt samma höga klass som de övriga. Kanske för att jag själv har en så emotionell förhållning till djur som gjorde den så tung att läsa men också för att boken hade en något svag  vetenskaplig koppling.

Men nu är han tillbaka på banan och det med bravur. Boken kan nog kategoriseras som populärvetenskap där han gör vetenskapliga upptäckter tillgängliga och attraktiva att läsa för den stora allmänheten. Hans berättarkonst är oerhört tilltalande för den som intresserar sig för naturen och alla de som lever i och av den.

Fokus för denna bok är de komplicerade samband som utgör det vi kallar natur, för mig personligen något av det mesta fascinerande som existerar i vår värld men också det som gör naturen så sårbar för mänskliga ingrepp.

Boken inleds med ett kapitel om Yellowstone, om vargens och rovdjurens betydelse för våra ekosystem vilket jag skrivit om flera gånger tidigare här på bloggen. Jakt kan aldrig ersätta rovdjurens värde för vår natur, det är mycket mera komplicerat än så.

Han berättar om hackspettars och spillkråkors strategi när de förbereder ett bo i ett friskt träd. Det kan dröja år innan boet är inflyttningsklart, det krävs planering på hög nivå och det återanvänds av många arter.

Att störa ekosystem är inte alltid att ta bort något, samma obalans kan uppstå när vi tillför något. Som exempel tar han upp jägarkårens osunda matning av vildsvinen som nu förökar sig explosionsartat i Europa. Här traskar de tämligen bekymmersfritt inpå husknuten varje natt, det som skyddar trädgården är det elstängsel vi satte upp för ett antal år sedan.

Träd är författarens favoritobjekt och han berättar hur träden kommunicerar med varandra, hur de skyddar sina små skyddslingar och hur de lever i symbios med svampar och mikroorganismer. Friska träd kan försvara sig mot olika angrepp men skadade träd blir lätt offer för inkräktare vilket gäller för alla växter. Han beskriver trädens strategi vid långvarig torka och jag minns alltför väl denna sommar när träden gjorde sig av med en del av sina löv i juni för att minska avdunstningsytan. Men det har sitt pris, sockerproduktionen minskar kraftigt när trädet byter törst mot hunger och det kommer att påverka träd och växter nästa år.

Granplantagerna som numera täcker stora ytor i Europa är förändrade ekosystem som är helt underkastade mänskliga behov. Och som alltid när obalans uppstår blir angrepp av skadedjur svåra att möta, i det här fallet handlar det om insekten barkborre som borrar sig in under barken och tar död på träden. Insekterna klarar inte av att angripa ett friskt träd men granen vill ha det fuktigt och kallt som i ett tajgaklimat vilket vi inte kan erbjuda och följaktligen är träden försvagade och blir lättare offer för angripare. Den kloke skogvaktaren anser inte barkborren vara ett skadedjur utan kallar insekten för svaghetsparasit, det är vi själva som fått den känsliga vågen ur balans. En ytterligare komplikation med dessa ensidiga granbestånd är högaktuell, barrskog brinner som fnöske medan lövskog är synnerligen svår att antända. En riskabel investering i klimatförändringarnas årtionde.

Är du intresserad av naturens många och komplicerade samband är detta boken för dig. Fascinerande, spännande och lärorik. Samtliga böcker av Peter Wohlleben finns översatta till engelska. Och som alltid har jag inte erhållit en enda krona som betalning utan varit helt fri att tycka till.