Mossor och lavar - skogens golv.

Att leta mossor och lavar  i naturen är ett sant nöje. De finns ju överallt men vill man hitta de allra minsta så krävs att man saktar ner på tempot, stannar och låter blicken svepa runt, långsamma rörelser i motsats till dagens invanda, snabba rytm.

Jag är inte duktig på namnen, krävs nog en halv livstid att lära sig men denna lav tror jag är en tuschlav Lasallia pustulata  som bildar märkliga formationer med blåslika bildningar på bålens översida. Vid fuktigt väder blir den grönskimrande.

Olika sorter av laven Peltigera filtlav, bättre än så kan jag inte identifiera den spännande laven som tar sig så många olika uttryck. Man hittar den ofta tillsammans med mossan som växer på stenarna och någon av dem kommer väl så småningom att vinna kampen om utrymmet.

Mossor är oftast gröna till skillnad från lavar,  de saknar rötter och tar upp näring och fukt ur luften. De är viktiga för att behålla markens fuktighet och förhindra uttorkning. Mossans undre delar bryts så småningom ner och ger näring till annan växtlighet. I mossmattor finns en armé av liv, småkryp som hoppstjärtar, kvalster och spindlar.

Olika mossor och lavar bildar vackra mönster på en sten.

Lav är egentligen en dubbelorganism, bestående av en alg och en svamp som lever i symbios med varandra.  De kan växa på alla möjliga underlag men de skadar inte träden de växer på. De saknar rötter och bevarar fukt dåligt, däremot är många av dem väldigt känsliga för luftföroreningar. Förekomsten av lavar är en luftindikator. Det röda som lyser på bägarlaven Cladonia är lavens fruktkroppar. Trots att den lyser så rött är den inte lätt att se, en riktig miniatyr.

Brännmossa Ceratodon purpureus hittas på torra platser som här där den växer på en grushög. Bör fotograferas i solljus, då lyser den som små eldar.

Den gulfärgade laven gissar jag är vägglav Xantoria som kan växa på träd, plank, murar och klippor, en riktig överlevare alltså. Däremot är den känslig för luftföroreningar men gynnas av kväve.

Inte vitmossa utan någon av de sex arter renlav Cladina som växer i vårt land. En av renlavens arter är fönsterlav Cladina stellaris som så felaktigt säljs som vitmossa till juldekorationer och kransar. Det är tillåtet att plocka små mängder av lavar och mossor med markägarens tillåtelse men det är inte tillåtet att skövla och lämna stora sår i naturen som det blir om man plockar till försäljning. Både mossor och lavar är synnerligen långsamväxande vilket bör uppmana till försiktighet.

 

Äntligen!

Inatt förvandlades omgivningen till helvit, inte som det varit hela vintern hittills med endast ett tunt lager snö och lite rimfrost från och till utan nu blev det vinter på riktigt.

Det måste ha snöat hela natten och det fortsatte hela förmiddagen. Vi var insnöade fram till strax före lunch när grannen kom med sin traktor och gjorde vår väg framkomlig igen.

De gamla syrenbuskarna böjer sig under snötyngden

och trädgården fick ett välbehövligt snötäcke för nu skall det bli kallt, på riktigt.

Det medför en del jobb förstås, det tog oss åtskilliga timmar att skotta fram bilarna och få bort all snö framför huset så det blir framkomligt men det är bara nyttigt för vintertrötta muskler.

Vackert på gärdet med orörd, gnistrande vit snö.

 Dagliga besök får vi av den ståtliga större hackspetten, både damer och herrar. Sommaren i all ära men vad vore Norden utan en riktig vinter? Grå, fuktig, mörk och trist förstås.

Naturliga variationer?

Jag minns så väl när vi i december 1998 flyttade till Hagtorpet, snön vräkte ner och det hade inte varit möjligt att ta sig fram om inte grannen, några kilometer bort, tagit fram sin traktor och plogat upp vägen åt oss. Jo, det är så man gör på landet, hjälper varandra i vissheten om att ensam inte är stark. Livet på landsbygden tvingar människor att vara observanta och förberedda på naturens nycker och ha en beredskap för det, vi drabbades ofta under de första åren av många elavbrott, en del avbrott under längre tid som ställde allt på sin spets, vatten och värme är svårt att leva utan.

Två decennier är inte en lång tid och minnet är opålitligt men jag började skriva en s.k. tioårsdagbok när vi flyttade hit med dagens temperatur, snömängd på vintern, sommarens nederbörd, när olika växter blommade i trädgården och flyttfåglarnas ankomst. När jag tittar i min dagbok hittar jag inte en enda notering om vattenbrist eller långvarig torka - något väsentligt har förändrats under denna korta tid.

"Denial is not a river in Egypt" citatet är hämtat från Al Gore´s bok En obekväm sanning där den svenska utgåvan publicerades 2007, det var min första kontakt och min första känslomässiga upplevelse med det som sedermera kom att kallas växthuseffekten, hur vår livsstil påverkar livet på planeten. Jag hade inga problem att ta till mig det som Al Gore med skärpa redogjorde för, det var fullt logiskt och lika självklar var slutsatsen att nu måste vi hjälpas åt att rädda vår natur, ändra vår livsstil och upphöra med vår överkonsumtion av planetens resurser som orsakar en uppvärmning med katastrofala följder. Kolet och oljan som består av döda växter och djur och lagrats i miljoner år djupt nere i jordskorpan måste stanna där och vårt habegär måste begränsas till det utrymme som planeten tillhandahåller åt oss varje år, att leva på räntan och inte kapitalet, en god ekonomisk hushållning.

Bild NASA

Men världen är inte som min granne på landet som hela sitt liv levt efter devisen att vi människor måste hjälpas åt. De som inte vill hjälpas åt och inte har dåligt samvete över att vår generation är de som förbrukat mer resurser än vad planeten genererar började sprida lögner eller som det nu brukar heta, blev faktaresistenta. Man förnekar sanningen om att vår historiska rikedom bygger på förstörelsen av andras och vår egen miljö, att vi lämnar efter oss en värld till våra barn och barnbarn som de aldrig varit delaktiga i, ännu mindre kunnat påverka.

En av de sju dödssynderna är girighet.

Att människor som investerat hela sitt liv i fossilindustrin förnekar klimatförändringarna är logiskt, det kan jag förstå även om det är en ohederlighet som inte förtjänar respekt men alla andra?  Inom klimatvetenskapen råder konsensus, 99,94 % av klimatforskarna  är överens om att den globala uppvärmningen orsakas av människan.

Men tyvärr lever vi en värld där även vetenskapen ifrågasätts av vem som helst. Om min åsikt strider mot vetenskapliga resultat är det min åsikt som gäller.

I Brasilien byggs motorvägar genom Amazonas, i Antarktis smälter isarna sex gånger snabbare än vad man tidigare trott på grund av det varmare vattnet som strömmar in under isen. Australien upplever just nu sin värsta värmebölja med temperaturer som närmar sig 50 grader. Miljontals fiskar dör i överhettade sjöar, en tredjedel av en art fladdermöss har dött av värmen och 90 döda vildhästar hittades vid ett uttorkat vattenhål, naturliga variationer? 

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/24/hettan-orsakar-massdod-bland-vilda-djur-i-australien-bland-annat-fladdermoss-och

Elon Musk i all ära men han kan inte uppfinna ny is vare sig på Antarktis eller Arktis och kan inte påverka den pågående massutrotningen i djurvärlden. Det som är utrotat är borta för alltid och inga tekniska uppfinningar kan någonsin ändra på det.

Visst, vi kan börja spraya våra torkade gräsmattor med grön sprayfärg som man gör i USA och fortsätta låtsas som om det enbart är naturliga variationer, det ser ju grönt ut. Men arten Homo sapiens den tänkande människan tycks ha lättare att stå ut med tanken på vår egen undergång än att acceptera ett annat sätt att leva?

"Ormbunken rister sin ringlande topp..

..slår upp sina gröna små vingar"  så diktade han, vissångaren och poeten Evert Taube när han 1943 hälsade sommaren välkommen i den vackra texten som fick namnet `Vals på Ängön´. Hans kärlek till naturen går igen i allt han skrivit och just denna visa måste ha nedtecknats i månaden maj för det är just då som ormbunken slår upp sina gröna, små vingar.

I Norden har vi alltid hyllat maj månad för det är då "som det som varit dött" väcks till liv och överöser oss med en generös grönska som blir en sådan kontrast mot vinterns snötäckta mark.  

Det är i maj månad som liten Oxalis vecklar ut sina blad och sköna blommor

och Gentiana acaulis lyser klarblått i planteringen.

Allium giganteum har sin höjdpunkt i maj

och lärkträdens barr Larix skimrar i ljus vårgrönska

Den botaniska tulpanen Tulipa turkestanica blommar nästan hela månaden

 

och pionerna vecklar ut sina blommor, inga långblommare men vi förlåter dem så gärna

Paeonia tenuifolia

Paeonia x suffruticosa `Hinun´

Paeonia obovata

Paeonia mlokoswitschii

Och till sist, Anemone blanda balkansippan som sprider sig sakta i trädgården.   

Vinterfåglar

Häromdagen tog vi en tur till våtmarken med havre och solrosfrön till änderna som valt att stanna här över vintern. De stannar så länge det finns öppet vatten, fryser det till så har de svårt att hitta föda. Det var rätt kallt i luften men några bilder hann jag ta innan fingrarna blev stela. Vintertid behöver fåglarna energirik mat för att klara kylan, bröd är dålig mat för dem oavsett årstid.

Har nu haft min nya kamera i ungefär ett år nu och jag har tagit massor med bilder,  flertalet hamnar i papperskorgen. Kameran äger många hemligheter som jag ännu inte lyckats lista ut men det är bara att fortsätta, det man övar på blir man bra på sägs det, jag litar på det.

Just nu har vi mängder med vinterfåglar på Hagtorpet och fåglar är något jag så gärna vill lära mig att fotografera men rörliga objekt kräver mer av fotografen än en blomma i trädgården.  Bilder från idag.

Större hackspett Dendrocorpos major ses dagligen vid fågelmaten, med stor sannolikhet är det flera individer som håller till här.

Koltrast Turdus merula är numera både stann - och flyttfågel här. Att flyga till varmare nejder när vintern kommer är förstås inte riskfritt, det finns många faror på färden. Att stanna i ett fruset Sverige har också sina utmaningar med framförallt tillgång till mat men överlever man vintern så är man först till de bästa boplatserna. Det finns fördelar och risker med allt.

Blåmes Parus caeruleus är i särklass den vanligaste vinterfågeln här. Just nu är de överallt i buskarna, kanske kan det bero på att vi har satt upp så mycket holkar i grannskapet. Blåmesen är liten men tuff och tar för sig av vintermaten, låter sig inte skrämmas.

 Här syns tydligt på de två nedersta bilderna att jag inte får till skärpan som jag önskar. Det handlar om inställningar på kameran som jag 

 ännu inte lyckats lista ut, jag vet helt enkelt inte vad jag gör för fel.

Det här är gråsiska Acanthis flammea  som brukar besöka oss varje vinter men i år är det mängder, har aldrig upplevt en sådan invasion av arten tidigare. Har ingen aning om vad det beror på att de uppträder i såna mängder denna vinter. Jag brukar vanligtvis höra dem innan jag ser dem men denna vinter har det varit tvärtom. Gråsiskorna är hyfsat lätta att fotografera för de är relativt orädda och tillåter människor  komma ganska nära.

Talgoxe Parus major måste också få komma med på bild, troligen den näst vanligaste vinterfågeln här efter blåmesen, häckar allmänt i våra holkar och hamnar ofta i strid om boplatsen när den svartvita flugsnapparen anländer, uppskattad!

Grattis Danmark!

Med stor glädje läser jag att man i Danmark lyckats återintroducera bävern som utrotades för mer än 1000 år sedan i landet. För 20 år sedan beslutade danska myndigheter att bävern skulle återföras till Danmark och 18 individer placerades ut i naturen, nu 20 år senare har beståndet ökat till över 200 individer. Vi har alldeles för lite kaos och dynamik i den danska naturen säger en naturvägledare i den danska nationalparken Thy.

Läs mera här; https://www.natursidan.se/nyheter/fran-0-till-200-bavrar-pa-20-ar-nu-arrangeras-baversafari-i-danmark/

Bävern, liksom många andra djurarter har behandlats mycket illa av människan. Okontrollerad jakt, förstörda habitat och utdikningar som torrlade bäverns boplatser gjorde att bävern var utdöd i flera länder. I Sverige dödades de sista bävrarna år 1871 men med hjälp av vårt grannland Norge utplanterades norska bävrar i den svenska naturen år 1922. Med hjälp av skyddsåtgärder i sina ursprungliga levnadsområden har stammen återhämtat sig. Ett lyckat samarbete med gott resultat. Bävrar är monogama djur, de håller sig till samma livspartner livet ut.

Genom Hagtorpet går flera djupa vattengravar som leder ut vattnet till Mälaren. Grävdes en gång för länge sedan när man inte ens kunde fantisera om vattenbrist. Gravarnas syfte var att dränera  åkermarken, idag bidrar detta tyvärr till vattenbristen. Men för bävrarna har det varit positivt, gravarna brukar vara så vattenfyllda att änderna byggde sina bon där på våren och promenerade över våra gräsmattor med sina nyfödda ungar. Men det var länge sedan..

Ännu i fjol vintras byggde bävrarna sina hydda där trots att vattenståndet inte längre nådde upp till tidigare nivåer. Bilden är från december 2017 och visar hur bävrarna planerar inför vintern. Asp tycks vara ett favoritträd, de gnager av ca två tredjedelar av stammen och sedan är det bara att invänta stormigt väder. Några veckor efter att jag tagit bilden föll trädet. De behöver kvistar och grenar till sina hyddor och barken blir deras vinterföda. På våren 2018 var all bark borta, även älg låter sig väl smaka av den näringsrika barken.

I år är första året sedan vi flyttade hit som den stora graven är torrlagd och bävrarna är borta.

Ett allmänt tråkigt inlägg men boken är unik!

Så kom då det som kan kallas vinter även till oss, temperaturen visade - 10 grader i morse och hur skönt känns inte det när något uppträder som förväntat, något som vi är vana vid och kan relatera till. Det inger en känsla av trygghet.  Vackert är det när solens strålar letar sig fram genom trädens grenar.

Marken är täckt av ett tunt snötäcke och ännu finns tid för en riktig vinter med kyla och nederbörd i form av snö. Avsaknaden av snö är oroväckande, vi har extremt låga grundvattennivåer och det under en tidpunkt när förråden borde vara överfulla. Längst i norr vräker snön ner och SMHI går ut med klass 2 varningar på grund av kraftigt snöfall. Jag följer skidsporten (och hejar på de norska bröderna Boe) och ser vilka snömängder som fallit runt alperna. Här hos oss varnas för saltinträngning i borrade brunnar på grund av de låga grundvattennivåerna, trots att vi befinner oss långt från kusten.

Trädgården sover sin vintersömn och bryr sig föga om mänskliga bekymmer eller om en bloggare  som suckar i takt med tangentbordet över hur svårt det är ibland att hitta något meningsfullt att skriva om. Jag längtar inte ens till våren som annars är ett tacksamt ämne vid denna tidpunkt. Jag har nog uppnått den ålder där vissheten om att varje dag som går innebär en dag mindre av det som återstår.

Men böckerna finns alltid där, redo att bjuda på en upplevelse för den som så önskar och ibland med ett sällsynt vackert språk som inte lämnar någon oberörd.

-------------------------------------------

Det var åsynen av björken som drabbade mig. Den stod där den alltid har stått, i en krök av grusvägen vid Sollenkruka på Vindö i Stockholms skärgård, en plats som jag har passerat flera gånger varje sommar sedan jag var liten. Nu stod den där i det som skulle vara högsommarens ljuvligaste tid - färglös och förbränd av torkan, marken under den fylld av fallna löv.

 Detta är inledningen till "Sent på jorden, 33 tankar om världens största nyhet". Författare är Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Han har under ett antal år, varje lördag publicerat en krönika om klimatförändringar och genom den stora respons han fått från allmänheten bestämde han sig att ge ut en bok där han valt ut 33 krönikor han skrivit under åren 2012 - 2018.  Hans sätt att angripa det som han anser vara mänsklighetens största utmaning,  med tankar och reflektioner av världsberömda författare, poeter, filosofer och gammal konst är unikt och underbart vackert trots budskapets allvar. Envis och modig, stående på en stabil kunskapsgrund fortsätter han varje lördag att leverera sina krönikor. Han menar att klimatkrisen, i synnerhet efter sommaren 2018 blivit en existentiell kris för honom och där låter han Eagles klassiska 70 - talslåt  "Hotell California"   illustrera innebörden; man kan checka in när man vill men man kan förmodligen aldrig komma därifrån.