Vår tid på jorden

med underrubriken "Välfärd inom planetens hållbara gränser" läste jag för ca ett år sedan och är nog en av de böcker som gjort det största intrycket på mig.

Författare är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet samt Mattias Klum, en internationellt välkänd naturfilmare. I boken förenas vetenskapen med konsten genom de oerhört vackra naturbilderna men också av de bilder som illustrerar mänsklig skövling på vår planet.

Välkommen till Antropocen säger författarna och menar att vi nu har lämnat den geologiska epok som kallas Holocen och som tjänat mänskligheten väl under de senaste 10.000 åren. Att vi nu inträder i en ny epok betyder att människan blivit så mäktig att vi numera är en sådan drivkraft i de globala miljöförändringarna att vi utgör den kanske största geologiska kraften på planeten.

Boken har en ambitiös ansats, nämligen att försöka identifiera de planetära gränser som inte bör överskridas. Här beskrivs utförligt om ekosystemens resiliens, förmågan att återhämta sig vid påfrestningar och återgå till sitt ursprungliga tillstånd. När ett ekosystem når en tröskel, en "tipping point" övergår det till något annat, mindre önskvärt tillstånd, och är näst intill omöjligt att återställa.

Att vår planet har gränser och att vi måste hålla oss inom ramarna för vad planeten förmår är nog självklart för de flesta människor. Allt vi producerar och konsumerar har sitt ursprung i naturen. Produkterna skall göra sin färd genom våra samhällen för att så småningom sluta som avfall som även det måste tas om hand av våra ekosystem. En ständigt ökad tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet, ändå är det vad vi ständigt matas med som överordnat mål, varför är det så få som ifrågasätter mantrat om ökad tillväxt?

Nio identifierade gränser på vår planet som författarna menar  inte får överskridas;

* Klimatförändring

* Havsförsurning

* Ozonskiktet i atmosfären

* Global vattenanvändning

* Markanvändning

* Biologisk mångfald

* Miljögifter

* Aerosoler i atmosfären

Boken är ingen domedagsprofetia utan försöker även inge hopp inför framtiden men det krävs en kursändring där vi alla kan bidra på olika sätt och framförallt, den angår oss alla eftersom planeten jorden är den enda vi har och vi kan  inte emigrera.

Skövlad regnskog på Borneo som ersatts av palmoljeodlingar

 

Kung Bore knackar på

Så kom den då, den första snön. I går kväll smattrade regnet som jag väntat på sedan början av juni, hela 12mm i vattenmätaren. Någon gång under natten övergick regnet till snö och den varma sydvästvinden fick ge sig för isiga kalla vindar från nordligare breddgrader.

De små barrväxterna har fått en mössa av snö och måste stöttas upp innan vintern. Blir snötäcket för tungt bryts de av.

Träden har nu gett upp och släppt de sista av löven, en hel del att ta hand om innan vintern definitivt är här. Den gamla äppelmadamens löv täcker både gångar och rabatter och nu först börjar det bli meningsfullt att städa.

Det blir säkert varmare igen och den torra marken behöver all fukt som kommer, de städsegröna växterna behöver absolut mera vatten innan tjälen sätter stopp.

 

Hamamelis x intermedia `Diane´

Cordyline australis

Att det skall vara så attans svårt att förhärda sig ibland mot något som lever och som med all önskvärd tydlighet visar att det vill fortsätta att leva...

Jag har inte så mycket krukor i trädgården, sommarblommor endast ett fåtal då jag aldrig blir riktigt bekväm med "slit och släng" växter. Ett fåtal krukor med blommor som kräver frostfri övervintring får räcka, det är så mycket bestyr både på våren och hösten med alla krukor.

Men jag har under ganska många år haft en Cordyline australis i kruka. Föll väl för charmen i de röda bladen och det vackra växtsättet i ett svagt ögonblick. Den har övervintrat i ett svalt förråd under husnocken, hålls frostfritt med ett ytterst litet fönster. Den går inte att förvara i rumstemperatur, den behöver sin svala vintervila och inomhus blir luften för torr.

Den tappar alltid de lägsta bladen och bildar liknande en trädkrona i toppen och stammen blir kal nertill. Med åren har den blivit rejält stor och allt besvärligare att hantera. Den står i en djup kruka sommartid så jag tvingas alltid rotbeskära den rejält och omplantera i en mindre kruka till vintern.

I somras bestämde jag mig för att dethär var sista sommaren för Cordyline, lätt beslut då när sommaren pågick för fullt. Den har nu stått där i all sin fägring och jag fick allt svårare att titta på den när jag passerade. Frostnätterna kom men den stod kvar, till synes oskadd. Mitt dåliga samvete gjorde sig påmint varje gång jag såg den.

...och igår stod jag inte ut längre...nu är den omplanterad och maken lyckades baxa in den i det skyddade vinterförrådet och det känns onekligen riktigt bra.

Höststädning i trädgården

Härliga dagar just nu för höstarbete i trädgården. Vi får ner så enorma mängder löv varje höst, även från träd som står långt inne i skogen. Brukar ha ambitionen att hålla gångarna fria från löv innan snön faller men lyckas förstås inte alltid.

Nu hoppas jag på en lång och fin höst som motvikt till den korta vårsäsongen vi fick i år.

I planteringarna får löven bli kvar för småkrypen att ta hand. Klipper ner det som tål att klippas på hösten och fyller på med jord så det ser snyggt ut. Till våren är det mesta förbrukat och omvandlat till fin jord. 

 

 När träden nu är borta invid rådjursstängslet är det bara att fortsätta planera...

 

 Skenhassel Corylopsis spicata vägrar ge upp inför hösten. Den frös ner i vintras och jag trodde den var borta men den kom igen med en härlig livskraft.

Räddningsaktion för trädgården

Härom dagen var det dags för etapp nummer två av operation trädfällning.

Här är det tre enorma aspar som fälls i sektioner av arborist Charles Lidster.

Det är tungt att klättra upp i så höga träd men även trädfällning går att rationalisera om man är skicklig.

Två av asparna fälldes parallellt i sektioner genom hopp mellan de två stammarna. Varje gren  knöts först fast med rep innan den sågades av och sänktes mot marken. Precis som förra gången skedde allt med stor precision och inga som helst skador i trädgården. Strax bakom asparna går elledningarna till vårt hus så här fanns inte mycket manöverutrymme.

Totalt har arboristen fällt femton stora träd, några mindre har vi tagit bort själva så det handlar väl om ca 20 träd totalt. Inget av träden står i direkt anslutning till planteringar men trädens rötter sprider sig över stora ytor. Nu återstår att se när våren kommer om åtgärderna har varit tillräckliga för att rädda trädgården. De rabatter som invaderats av trädrötter hade knappast överlevt länge till.  Såväl buskar, planterade träd och perenner har ingen tillväxt att tala om och växterna orkar inte ens blomma. Bevattning hjälper inte - hur mycket man än vattnar är marken snustorr en liten bit under jordytan. Utan fukt kan inte växterna ta upp näring så till slut tynar de bort.

För vår del återstår att ta hand om allt ris och alla stammar som skall bli ved.

Inte dags för fågelmatning ännu!

Skogen på Hagtorpet glöder

Nu har onekligen hösten infunnit sig och det börjar dyka upp reklam för fågelmatning. Lite smågulliga artiklar här och där som vill påminna oss om att det är dags att mata småfåglarna. Som av en tillfällighet råkar de som skriver även saluföra fågelmatsblandningar och diverse fröautomater.

Fåglarna har inget behov ännu av extra föda. Hösten är nog den tid när naturen bjuder på den mest varierande kosten. Nu finns bär, frukt och frön i överflöd. Innan tjälen och snön har lagt sig finns insekter och maskar tillgängliga för våra stannfåglar och ännu har dygnet många ljusa timmar för födosök. Vi kan aldrig kompensera fåglarnas behov av variationsrik föda med den ensidiga fröblandningen som står till buds. När snön och kylan kommer och dagsljuset halverats är situationen en annan. Det är bättre att förlänga fågelmatningen på våren då det råder stor brist på föda. 

Under de kalla vintermånaderna behövs energirik mat såsom hampafrön och solrosfrön. Man kan även smälta kokosfett eller ister och blanda med havregryn, förmodligen mycket bättre fett än det som finns i talgbollarna. Den vanliga vildfågelblandningen blir en dyr fågelmat eftersom den innehåller mest havre och nästan inga fåglar äter havre. Gulsparven gör det men den brukar dyka upp först när snön ligger kvar och det blivit riktigt kallt. Gulsparven äter bara från marken. Spara gärna lite äpplen till koltrasten i vinter. I kombination med russin som inte fryser är det bra mat för våra koltrastar som valt att övervintra.

Fågelmaten bör sättas upp i skydd av buskar och träd annars blir småfåglarna snabbt offer för rovfåglarna, speciellt sparvhöken brukar snabbt hitta småfåglarnas matplatser. Har man lite risiga syrenbuskar på tomten är det ett perfekt ställe för fågelmatning.

  

Mänsklig enfald kontra biologisk mångfald

Foto Magnus Elander

I samband med utredningen om ny rovdjurspolitik föreslås inrättandet av en ny myndighet.

Inte för att vi på något sätt lider brist på myndigheter (sic!) utan för att Naturvårdsverket anses ha misskött sitt ansvar genom att bry sig för mycket om naturvård.

Så kan det gå i Sverige 2013 - man blir av med sina arbetsuppgifter om man bryr sig för mycket om naturen och grundar sina ställningstaganden på vetenskaplig grund.

Den lagda propositionen öppnar upp för att minska lodjursbeståndet med 1000 individer. Dethär är obegripligt, lodjur skadar inte människor, det finns ingen saga som "Rödluvan och vargen" att skrämmas med och många människor har en önskan om att få se ett livs levande lodjur i naturen. Men särintressen har på ett mycket osmakligt sätt fått råda, lodjuren konkurrerar med jägare om bytet och en och annan renkalv får säkert sätta livet till. Men..det är länge sedan någon kunde livnära sig på renskötsel och rennäringen får nog närmast betraktas som den mest subventionerade fritidsysselsättningen vi har i Sverige idag.

– "Vi måste lämna den här bevarandefasen bakom oss och börja tänka att naturen är en resurs som vi kan nyttja på olika sätt. Och jakt är ett sätt att nyttja den, säger han."

Citat från Ekots intervju med Torbjörn Lövbom ordf. i Jägareförbundets rovdjursråd .

Naturen har alltid nyttjats av människan men det fanns en tid när människor förstod skillnaden mellan att nyttja och utnyttja. Man tog det man behövde för sitt uppehälle men man utnyttjade aldrig naturen, trygg i den kunskapen att vi behöver naturen för vår egen överlevnad.

Idag ersätts våra skogar av virkesproduktion, tusentals granar står uppradade som tennsoldater, alla exakt lika höga. Det är inte skog utan ett utnyttjande av naturen som på sikt hotar den livsviktiga biologiska mångfalden men gynnar granbarkborrarna  på bekostnad av annat liv.

Enfalden brer ut sig på bekostnad av mångfalden - har vi blivit klokare eller dummare?

Ja, var och en får väl göra sin egen bedömning men var går repet för att bry sig för mycket om naturen?